Om LAS

Arbetsrätten är ett rött skynke för LO och sossarna. Så fort någon knystar något om att rörligheten måste öka på arbetsmarknaden är det enligt dem inget annat än en attack mot den svenska modellen, de svaga och allting gott.

Inte desto mindre har vi en arbetsmarknad som funkar jäkligt dåligt. Edmund Phelps får nobelpriset i ekonomi och om jag minns rätt från min tid som student talade han en hel del om jämviktsarbetslöshet.

Man talar om en Beveridgekurva, eller UV-kurva. Alltså hur många som är arbetslösa (Unemployment) och hur många vakanser som samtidigt finns. Om många vakanser finns samtidigt som många är arbetslösa är rörligheten dålig. Ju närmare origo denna kurva kan förskjutas, desta bättre fungerar arbetsmarknaden.

När jag skulle skriva min uppsats om arbetslöshet var det närmast ett brott mot god smak att angipa problemet på det här sättet, som ett mikroproblem. Traditionellt har sysselsättningen betraktats ur ett makroperspektiv, där skiljelinjerna stod mellan att stimulera efterfrågan genom att öka den offentliga konsumtionen (Keynesianerna), eller att låta bli (Monetaristerna).

Att nobelpriset nu går till Phelps är ett tecken på att ett tankemässigt genombrott har ägt rum.

Vad har detta nu med LAS att göra, kan vän av ordning fråga sig. Man får tycka att LAS är hur bra som helst, men en sak kommer man inte ifrån: LAS minskar rörligheten på arbetsmarknaden. Bland annat genom att människor tvekar inför att byta jobb, även om det nya jobbet skulle vara bättre, med avseende på kompetensmatch, intresse och villkor, eftersom man då hamnar ”sist in” i en ny organisation.

LAS är också djupt orättvist. Inom nästan alla andra frågor eftersträvas en jämnare fördelning mellan dem som har och dem som inte har. LAS är precis tvärtom. Lagen skyddar dem som redan har jobb, har haft jobb länge och är etablerade på arbetsmarknaden med kunskap, kontakter och a-kassa, trygghetsråd och hela konkarongen, på bekostnad för dem som inte har haft jobb länge, eller kanske inte alls. Eller inte i Sverige.

Tänk på att varje regel som håller någon kvar på ett arbete också håller en annan människa utanför.