Nomineringskriget om framtiden

Nomineringsstämman för Stockholms län börjar bli klar och det var tydligen hårda strider om platserna. Och det är väl på något sätt ett sundhetstecken. Det är i alla lägen bättre att det finns en massa viljor än att alla bara säger ja och amen, även om man som varande en av "förnyarna" stundtals kan bli väldigt trött på bakåtsträveriet hos vissa delar av vår stora centerrörelse.

Magnus Andersson tog åtminstone tillbaka den plats som medlemsomröstningen givit honom: 4:e-platsen. Ingen drömplats, men ändå en milsvid skillnad mot nomineringskommitténs föreslagna 5:e-plats.

Det här med nomineringarna är intressant. Vilka namn som toppar listorna är avgörande för möjligheterna att göra en bra valrörelse. Fredrick Federley berättar mer om detta på sin blogg.

Från en tynande tillvaro i Stockholm före 2006 så har Centerpartiet nu en lång rad mycket engagerade medlemmar. I Stockholms stads centerdistrikt har vi 59 hugade kandidater, varav minst 5-6 personer är riktigt kvalificerade och ännu fler med väldevierade politiska kompasser.

---

I Jämtland vann Per Åsling mycket glädjande förstaplatsen. Unga duktiga och ideologiskt klockrena Hanna Wagenius blev 4:a.

Säg JA till gårdsförsäljning, kära Folkpartister!

Kompisarna i Folkpartiet har landsmöte den här helgen och bland de många motioner som ska behandlas finns en som rör gårdsförsäljning. Alltså att svenska producenter av drycker som innehåller alkohol ska kunna erbjuda provsmakning och sälja produkterna på plats.

Tillsammans med centervännerna Claes Västerteg, Per Åsling och Staffan Danielsson skriver jag en debattartikel på Politikerbloggen, i vilken vi vädjar till Folkpartiet att ställa sig på den liberala sidan tillsammans med oss i den här frågan.

S minskar och SD ökar

Samtidigt som Socialdemokraterna fortsätter att minska, så ökar Sverigedemokraterna till sjukt höga nivåer. Märkligt kan tyckas, för ett parti som har en sådan usel politik.

Invandringsfientligheten är djupt osvensk och den hotar Sveriges ekonomiska och kulturella utveckling.

Svaren måste sökas i arbetarrörelsens led. LO-männen gillar varken Mona Sahlin eller samarbetet med Miljöpartiet, varför de kanske borde börja snegla på Nya Moderaterna. Men i varenda kontakt med sina fackförbund får de veta att den borgerliga regeringen raserar ekonomin, sparkar på den som ligger och äter spädbarn.

Detta samtidigt som Mona Sahlin påminner och påminner och påminner om Sverigedemokraternas existens genom att tjata om att Fredrik Reinfeldt måste lova att avgå om SD blir vågmästare.

Den som inte läser tidningen så ofta kan lätt få intrycket att vi står inför ett fullbordat faktum: att SD skulle ha inflytande över politiken.

De har de inte, men de kommer att få om Socialdemokraterna och Mona Sahlin fortsätter på den inslagna vägen.

Sverige bör gå med i NATO

Så skriver fyra riksdagsledamöter idag på Aftonbladets debattsida. (Bland andra Fredrick Federley)

Stockholmscentern beslutade att driva frågan om att Sverige ska ansluta sig till NATO på stämman i våras.

Förslaget gick vidare till den stora stämman i Örebro och gick visserligen inte igenom, men en god bit på vägen mot en ansökan om ett medlemskap tillryggalades i och med skrivningen att Centerpartiet åtminstone ska utreda saken.

---

Vill också rekommendera Karl Malmqvists totalsågning av såväl Maria Wetterstrands flirt med socialliberalerna, som socialliberalismen i sig. Mycket läsvärt! :-)

Magnus om klimatet

Magnus Andersson har rest världen runt och pratar med ungdomar om miljö och klimat. Utifrån intrycken har han skrivit en bok.

Jag har haft förmånen att få betrakta arbetet från nära håll och tycker att boken blir riktigt jäkla bra, med fantastiska bilder och berättelser från möten med fantastiska människor.

Här kan man ladda ner ett smakprov som Magnus har läst in.

---

Update: Magnus berättar på Politikerbloggen om varför han släpper ljudboksvarianten gratis.

Jag kandiderar!

Jag har fått frågan av några nu, så det är lika bra att berätta det för er, kära bloggläsare.

Nästa år är det val och jag ställer upp som kandidat för Centerpartiet i Stockholms stad på alla tre listor, kommun-, landstings- och riksdagslistan.

Nu har jag förvisso världens bästa jobb i det företag som jag och min kollega startade för 8 år sedan, men som många säkert har märkt har jag en hel del synpunkter på politiken.

Jag vill vara med och göra Sverige till ett bättre land att leva i.

Att få förtroendet att göra det som folkvald skulle vara det högsta!

Konkurrensen i Stockholm är stenhård med många otroligt vassa kandidater. Sittande ledamot Fredrick Federley förstås, men även Elisabeth Thand Ringqvist, Abir Al-Sahlani, Helene Törnqvist och Oscar Fredriksson, för att nämna några.

Det är främst företagarfrågor som står mig närmast om hjärtat. Med gott om egna erfarenheter, både från när det gått dåligt och när det - som nu - går ganska bra, vet jag vad som är bra och dåligt för företagarna.

Jag vet att låga skatter är bra. Det absolut tuffaste när man startar sitt företag är att få ihop till skatterna. De måste in, oavsett om du har mat på bordet eller inte. Vi har dessutom ett oerhört komplext skattesystem, som medger generösa avdrag för dem som känner till knepen, men inte för alla andra. Orättvist och bristande i rättssäkerhet.

Jag vet att LAS är dåligt. En felrekrytering kan knäcka ett litet företag och det hindrar dig från att anställa, vilket hämmar ditt företags utveckling och försämrar sysselsättningen i samhället.

Bristen på balans i förhållandet mellan ett mäktigt fackförbund och ett litet företag är på inget sätt någon naturlag, utan ett beställningsverk från den starkare av parterna. Det måste enligt min mening ändras, för att företagandet ska bli säkrare och lönsammare.

Från och med igår är medlemsomröstningen i full gång. Brev med röstsedlar och kandidatpresentationer är på väg ut till alla medlemmar i stockholmsavdelningarna.

Om du vill veta mer om mig, vilka frågor jag vill driva och hur jag tänker genomföra min kampanj är du mer än välkommen att maila mig på johan@johanhedin.se

---

Ser också till min stora glädje att SvD's ledarblogg hänvisar till mitt förra inlägg! :-)

Storm i ett vattenfallsglas

Att jag tycker att statligt företagande inte är en alltigenom lysande idé kommer väl knappast som någon överraskning för någon som läser den här bloggen någon gång då och då.

Är detta dessutom ett energiföretag blir det extra pikant, eftersom energiproduktion så gott som alltid är förknippat med ett visst miljöslitage. (Och/eller risker.)

Energiminister Maud Olofsson är inte den första att ha problem med Vattenfall. Det är möjligt att hon kunde ha hanterat det hela på ett bättre sätt, men faktum är att tre ministrar (alla socialdemokratiska) innan henne har haft samma problem utan att lyckats lösa dem.

Björn Rosengren (S), näringsminister 1998 - 2002, prickades av riksdagens konstitutionsutskott för sin bristande styrning av Vattenfall AB.

Leif Pagrotsky (S), var bara näringsminister i två år (2002 - 2004), men hann ändå med att bli prickad för samma bristfällighet som sin företrädare.

Thomas Östros (S), är påfallande tyst i hela denna debatt. Möjligen beror den sparsamma stenkastningen på det glashus som denne vanligtvis så hätske debattör befinner sig i. Östros blev under sin tid som näringsminister prickad på samma sätt som sina företrädare på posten.

Man får inte glömma att hela kolkraftsäventyret initierades under Socialdemokratisk regering med benäget stöd från Miljöpartiet. Lusten till politisk och ekonomisk makt för den svenska staten och den som styr den övertrumfade både miljöhänsyn och marknadsprinciper.

Nu tar Maud Olofsson ändå tag i problemet och utlovar nya och bättre ägardirektiv innan sommaren.

Om jag fick önska skulle jag även se att Vattenfallet säljs.

---

Självfallet är detta ett sätt för Socialdemokraterna att försöka skada regeringen. Alla som läst en insändarsida i en norrländsk tidning förstår att Maud Olofsson är utsatt för en systematisk attack, gränsande till hatkampanj, initierad och orkestrerad från Sveavägen 68.

När energifrågor kommer på tal, som i fallet med en eventuell försäljning av nätet, fattar de socialdemokratiska spinndoktorerna att det finns möjligheter att driva kilar in i Centerrörelsen.

Detta tar sig rent bisarra proportioner när det läcks dokument, uppenbarligen från insidan i en "liten krets" (DI idag s 8), till syfte att antingen skada energiministern eller det egna bolaget.

Nu är det svårt att tro, men skulle läckan i denna lilla krets vara någon i styrelsen, kan det vara fråga om brottslighet. (Läs mer om ansvar för styrelseledamöter som uppsåtligen eller oavsiktligen skadar bolaget i Aktiebolagslagen.)

Förändringar i (C) nödvändiga

Det går inget vidare för Centerpartiet nu och så har det varit ett tag. Jag saknar insikt i vad som görs inom partiet för att förändra det, men det mesta tyder på att det inte är särskilt mycket. Och så kan vi inte ha det.

Nu finns ingen tid att komma med ursäkter. Alla som vill att Centerpartiet ska ha större inflytande i politiken - eller åtminstone rädda något av det inflytande vi har nu - måste skruva upp nivån ytterligare ett snäpp.

Vi måste kavla upp ärmarna, ta ansvar och fatta nödvändiga beslut om allt från vilken politik som ska kommuniceras till vem, hur denna kommunikation ska gå till och vilka som ska göra jobbet, även om det innebär att gamla goda vänner får sparken.

Partiaorganisationen är varken en skyddad verkstad eller någon social verksamhet. Det är det organ som ska föra ut vår politik på ett effektivt sätt. Om den inte gör det, så fungerar den inte.

Jag upplever att gräsrötterna gör ett väldigt bra jobb. Det är verkligen massor av verksamhet, allt från Centerkvinnornas Wåffelbruk på Jacobsbergs gård till talarkvällar hos oss i Stureplanscentern.

Centerbloggarna är mycket väl representerade i nätdebatten, trots att partiet är förhållandevis litet.

Statsråden och deras pressfolk verkar göra ett mycket bra jobb och man ser framförallt Maud Olofsson i tidningarna så gott som varje dag och i TV åtminstone ett par gånger i veckan.

Enskilda riksdagsledamöter gör ett hästjobb. Annie Johansson och Fredrick Federley som de starkast lysande stjärnorna, men även många andra kämpar oerhört hårt.

Värd att nämna i sammanhanget är Staffan Danielsson som jag inte alltid delar alla åsikter med, men som i alla fall syns, hörs och märks i debatten. Något jag föredrar varje dag i veckan, framför någon som tycker precis som jag, men som aldrig säger något som når ut. (Det är sedan upp till var och en som inte håller med att säga emot Staffan, som heller aldrig backar för en diskussion.)

Anders W Jonsson bemöter precis varenda osaklig attack från socialdemokrater och andra i lokaltidningarna i sitt hemmalän Gävleborg (och de är ganska många), trots jobb både i samordningen och på lasarettet hemma i Gävle.

Magnus Andersson jobbar både hårt och smart och får in utspel i så väl morgonsoffor som fintidningarnas debattsidor.

Alla dessa krafter förtjänar en organisation som stödjer dem och gör att utväxlingen av allas insatser förstärks.

C-kampen mot LAS har pågått länge

Läser hos goda vännen och partikompisen Anders W Jonsson att den centeravdelning som jag är med i, Stureplanscentern, får äran för väldigt mycket. Bland annat kravet på ett avskaffande av LAS.

Jag skulle gärna ta åt mig äran, tillsammans med mina avdelningskompisar, men som framgår av Anders bloggpost vore det inte sant.

Anders skriver att: "Under 70 talet växte inom Centerpartiet kritiken mot lagarna. [ ... ] och handlade om att turordningsreglerna konsekvent missgynnade ungdomar. Även Centerpartister med en starka känsla för småföretagens villkor hörde till kritikerna."

Och att självaste Karin Söder tog till orda om saken på stämman i Jönköping 1979: "Hon krävde då en snar ändring av turordningsreglerna för att inte ungdomar och småföretag skulle missgynnas."

I mer än trettio år har Centerpartiet mer eller mindre aktivt drivit den här kampen och det är hög tid att skruva upp trycket ytterligare!

Pengarna är dina egna!

Centerpartiet föreslår ytterligare skattesänkningar. Heja! :-)

Federley, Emil Källström.

FP borde ägna sig åt politik istället

Jag kan för mitt liv inte begripa varför politiker ska envisas med att vilja bestämma hur och var energin ska framställas, när marknaden är så mycket bättre på det.

I den bästa av världar fattar politiken beslut, grundade på god vetenskap, om hur mycket utsläpp planeten tål och beskattar dessa därefter.

Sedan är det upp till energiföretagen att hitta de lämpligaste metoderna att konkurrera om köparna.

Det är - förlåt mig - helt nipprigt av Folkpartiet att göra anspråk på att politiskt kräva fler reaktorer. Det är dessutom djupt oliberalt.

Det är dessutom så att vi har en historisk energipolitisk överenskommelse från i februari i år som förändrade spelplanen över en natt. En i sig jäkligt bra energipolitik vaskades fram och i samband med detta hamnade den heta potatisen i vänsterpartiernas knä.

Varför hotar Folkpartiet nu överenskommelsen? Längtar man verkligen tillbaka till de 30 åren av borgerlig energipolitisk skleros?

Ormen i Birgitta Ohlssons moralparadis

Via polarn Fredrick Federley hittar jag ett synnerligen läsvärt och viktigt inlägg i sexköpsdebatten, skrivet av Liberatisten Louise Persson.

Obligatorisk läsning!

Peter Eriksson klädsamt självkritisk

Via departementsbloggen läser jag att Peter Eriksson tycker att det är skamligt att statliga bolag investerar i fossil energi.

Peter Eriksson och Miljöpartiet var med att fatta besluten om investeringar i två kolkraftverk tillsammans med den Socialdemokratiska regering de stödde.

Alltså, lite sund självkritik från Peter Erikssons sida, som uppenbarligen går omkring och skäms för sitt hemska fossiltilltag hela dagarna. ;-)

Mer på DI (för prenumeranter).

Wennström missförstår Rand

SvD's ledarsida bjuder idag på ett bottennapp. Johan Wennström tycker att den individualistiska (och möjligen även den religionskritiska) sensmoralen i Ayn Rands mäktiga epos Och världen skälvde, är lite obehagligt.

Wennström hävdar att romanen, likt den utopiska socialismen, ropar efter en ny och mer fulländad människa. Det håller jag inte med om.

Däremot är det ett kraftigt rop på människor att sluta gnälla, spotta i nävarna, axla ansvar och utnyttja den fantastiska kraft som finns naturligt i oss alla, istället för att kräva subsidier, åka snålskjuts på alla som valde den förra varianten och till och med bestraffa dem.

Människans förmågor är enorma. Men för att släppa dem fria och få dessa förmågor att jobba för oss, måste vi rikta blicken inåt. Vi måste fatta att vi har dem och vi måste ha modet att börja lita på dem.

Eller som MJ hade sagt: Börja med snubben i spegeln.

Det går inte att luta sig mot att ett kollektiv ska ta ansvar. Vill du att något ska hända, så får DU ta ansvar. Det har jag lärt mig av Ayn Rand.

Wennström jämför Rand med Dan Brown. Da Vincikoden, du vet...

Jag ska glatt och villigt erkänna att jag slukade Da Vincikoden med hull och hår. Ingen stor litteratur, men ett stycke god berättarkonst till glädje för miljontals, som också visar sin uppskattning genom att fortsätta att köpa Browns böcker.

Tyvärr kan man inte säga det samma om Och världen skälvde, som rent tekniskt faktiskt inte är något vidare. Men historien, miljöerna och skeendena väger mer än väl upp bristerna.

Läs även Johan Norberg och Mattias $vensson om den i vanliga fall kloka (och i samtliga fall mycket trevliga) Johan Wennströms artikel.

---

Som kuriosa kan jag nämna att jag tror mig minnas att Johan Wennström bevistade releasefesten för Och världen skälvde i Sahlénhuset.

Kulturens kraft krossade kommunismen

Många skriver idag om den makalösa spelning som bland andra Metallica gav i Moskva något år efter murens fall. Det finns en youtubefilm från begivenheten som bara måste ses. Den visar kraften i ...tja... - med risk för att låta klyschig - rock'n'rollen.



Man ryser. Man bevittnar något historiskt.

Verklighetens Sovjetmedborgare hade en längtan efter frihet. Frihet att lyssna på vilken musik de ville. Frihet att använda sin skicklighet och arbetsförmåga för att skapa ett bättre liv.

För 20 år sedan segrade demokratin och människorna mot diktatur och tyranni. Att enstaka galningar som Åsa Linderborg och Lars Olhy sörjer denna demokratins triumf är bara att beklaga, men det får helt enkelt stå för dem.

Vi andra kan glädjas åt att världen är en enormt mycket bättre plats efter det att kommunismen kollapsat. Och glad blir man av Metallicaklippet i vilket unga militärpoliser utposterade för att "hålla ordningen" efter viss tvekan rycks med och headbangar i kapp med James Hetfield.

Wetterstrand är vänsterns chans

Till rödgröna vänner och andra som läser detta ska jag drista mig till att berätta en (eventuellt) obehaglig "sanning".

Med Mona Sahlin som statsmininsterkandidat kommer ni inte att vinna valet.

Det spelar ingen roll på vilken politik ni går till val, om folk inte litar på den person som ska leda genomförandet av den.

Svenskarna vill helt enkelt inte ha Mona Sahlin som statsminister.

Inte ens Socialdemokrater har särskilt högt förtroende för Mona Sahlin. (Det måste ses som något unikt.)

Samtidigt åker statsminister Fredrik Reinfeldt runt i världen och gör ett riktigt bra jobb, vilket han också rättvist belönas för i förtroendemätningarna.

Även om många sossar säkert har problem med åtminstone delar av Reinfeldts politik, måste de ju ändå konstatera att den del av arbetet som statsminister som inte omfattar storskaligt sparkande på dem som ligger, eller vad det brukar heta, sköts ganska skickligt.

I takt med att förtroendet för Sahlin dalar, ökar förtroendet istället stadigt för Maria Wetterstrand. Hon ger ett stabilt intryck, uttalar sig ofta på slagkraftigt sätt och upplevs som kunnig och seriös.

(Se upp nu, för nu kommer den obehagliga sanningen:)

Om vänsterpartierna vill vinna valet, måste de lansera Maria Wetterstrand som statsministerkandidat.

Wetterstrand har dessutom helt andra möjligheter att attrahera väljargrupper som brukar rösta borgerligt än vad Mona Sahlin har.

(Nu tror jag förvisso inte att Maria Wetterstrand skulle bli en särskilt bra statsminister, men å andra sidan tycker jag ju inte att Mona Sahlin eller Lars Ohly skulle vara så mycket bättre.)

Det är säkerligen en hissnande tanke för många socialdemokrater att inte bara ha givit upp tanken på att regera själva, utan att till och med delta i och betala huvuddelen av en valrörelse som syftar till en göra en icke-socialdemokrat till statsminister.

För hissnande för att acceptera, så det kommer aldrig att hända. Men det innebär att de förlorar valet. Och bra är väl det...

Unga missgynnas på länets listor

Det mullrar i Stockholms läns centerdistrikt. Själv tillhör jag ju Stockholms stads distrikt och vår medlemsomröstning har inte påbörjats ännu, men länets är klar och länets nomineringskommitté har presenterat förslag på listor.

Av anledningar som är mycket svåra att förstå har man konsekvent flyttat ner ALLA som är under 35 år.

Om man nu har någon slags vettig tanke med detta kan nomineringskommittén räkna med att grundligt få redogöra för dessa på nomineringsstämman.

På riksdagslistan har man t ex flyttat ner Magnus Andersson från sin 4:e-plats i medlemsomröstningen till 5:e. En ENORM skillnad i ett parti som har tre mandat i aktuell valkrets.

Är det någon som tror att någon annan på länets lista kommer att kunna göra en bättre kampanj än Magnus? Är det någon utanför Centerpartiets medlemskår som någonsin hört talas om Kerstin Lundgren? När såg du senast Per Lodenius i en morgonsoffa?

Magnus Andersson har genom sitt ordförandeskap i CUF bevisat sin förmåga att ta sig ut i debatten. I en valkampanj skulle han ha hela ungdomsförbundets entusiasm och arbetsförmåga bakom sig.

Möjligen kan man diskutera om man skulle flytta upp honom eller inte. Att förflyttningen skulle kunna ske nedåt hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

En än mer obegriplig manöver gör nomineringskommittén på landstingslistan. I medlemsomröstningen vann Karin Sjöholm i sin valkrets. Trots detta sparkas hon ned till en tredjeplats och två äldre herrar flyttas upp. Bägge välmeriterade och duktiga politiker förvisso, men det är Karin Sjöholm också. Till och med till den milda grad att medlemmarna tydligen ansåg henne ännu mer lämplig än de två äldre gentlemännen.

Gå gärna med i facebookgruppen som stöder Karins kandidatur.

Nej, vi måste inte sluta konsumera

Bilden visar sambandet mellan BNP och samlad miljöförstöring. Som tydligt framgår rådde i det närmaste ett symmetriskt samband fram till 1970. Efter det så saknas helt positiv korrelation mellan vårt välstånd och hur mycket vi smutsar ner i vår natur. Det är snarare så att sambandet är det motsatta. (Klicka på bilden för att se den större.)

För den som är intresserad av fakta om utsläppsutvecklingen rekommenderas en rapport framtagen av Svenskt Näringsliv som heter Vår miljö 1930 - 2030. (pdf) Det är den rapporten som jag snott bilden ovan ifrån.

I Miljöpartiets moderna retorik (alltså inte den som Schröder ger uttryck för) framhåller man näringslivets viktiga roll i utvecklingen mot en bättre miljö. Det är klokt. För exempel på hur klokt det är rekommenderas webbplatsen Miljönytta.se.