Facket vs verkligheten, del 326

Ett gammalt tema på denna blogg är den svenska fackföreningsrörelsens ständiga beef med verkligheten. Bakom den våta klasskampsfilten blänker dock stundtals ögonblick av klarhet fram. Om inte i retoriken så i alla fall i praktiken.

Ett exempel är Handelsanställdas förbund som först hotade med stor konflikt, men som sedermera landade i ett intressant avtal med ett inslag av vad som kan liknas vid ungdomslöner. De kallar det betald praktik och hävdar själva med emfas att det inte har något med Centerpartiets förslag att göra. Det får vara hur det vill med den saken, och de får kalla det för vad de vill, men metoden är ett svar på samma fråga som Centerpartiet ställt.

Jag är imponerad och faktiskt lite överraskad av Handels för detta! Mycket bra.

Ett förbund som kanske inte har fullt lika många ögonblick av klarhet är Byggnadsarbetareförbundet, som också var tidiga ute med varsel om så kallade sympatiåtgärder.

Deras blinda lojalitet mot ett av alla de partier som deras medlemmar röstar på tar sig ibland rent groteska uttryck. Igår kunde man läsa en gråtmild artikel på SVT Debatt om hur ond högerregeringen är, som man tror (eller påstår sig tro) vill att byggare ska dö på jobbet.

Enligt egen utsago skriver artikelförfattaren, eller undertecknaren - texten förefaller professionellt ihopknåpad av skolad politisk kommissarie, eller av sådan utsedd pr-konsult - att arbetsgivaren gör ett bra skyddsarbete, men att man ändå står "maktlösa" för att (den onda hööööger-) regeringen minskat anslagen till arbetsmiljöverket, så att de inte kan inspektera lika ofta.

OK.

Så alla förutsättningar för att faktiskt _göra_ säkerhetsförbättringar finns, fast ni gör det ändå inte för att staten inte kommer ut och tittar på lika ofta? (Maktlösa.) Joråsatte...

Detta är ju på ett sätt djupt komiskt. Den blinda övertygelsens retorik bli ofta det. Trist är dock samtidigt hur man ganska cyniskt exploaterar kollegors tragiska öden för att söka plocka billiga politiska poäng.

Strejk vs jobbskatteavdrag

Det konflikten mellan Handels och deras medlemmars företag handlar om är ett löneökningskrav på 940:- i månaden, om jag hörde rätt i morse på radion.

Jobbskatteavdraget är ju något som LO har varit emot hela tiden.

Samma jobbskatteavdrag gav Handels medlemmar ca 900:- mer i månaden redan 2008 och de tre senaste åren har de ca 1500:- mer i månaden efter skatt, även om man tar hänsyn till att medlemsavgiften i fackföreningen inte längre är avdragsgill.

Kanske insatserna borde riktas in för att få till ett 5:e steg av jobbskatteavdraget, istället för att öka kostnaderna för företagen de jobbar på?

---

Räkna här på ditt jobbskatteavdrag.

Men strejka då

Fackförbundet Handels har varslat om strejk och Byggnadsarbetareförbundet (ni vet de som vrålar Go Home till utlänningar) varslar om sympatiåtgärder.

Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström, varnar för att Handels krav äventyrar såväl svensk ekonomi som den svenska avtalsmodellen, enligt vilken exportindustrin sätter märket för övriga sektorer.

Självklart måste han i sin roll försöka resonera med dem, men själv har jag tröttnat lite på sånt här tjaffs: Blås på bara! Strejka arslet av de företag ni jobbar på. Slit isär systemet och svensk ekonomi, ju förr desto bättre.

Det (och kanske det bara) kan leda fram till en politisk acceptans för reformer från det orimliga system där en enormt mäktig intresseorganisation fått ett domedagsvapen i sina händer och det enda som hindrar dem från att använda det är deras goda vilja och förmodade ansvarskänsla.

(S)ärintressesmaskinen

Alltså, denne Juholt... För närvarande reser han runt i landet för att "be om ursäkt". Något han tydligen inte gör lika mycket som att lova bort lagstiftningsmakten.

Häromdagen lär han ha erbjudit Kommunalarbetareförbundet att få författa den lagtext som ska ge dem rätt till heltid. Förutom de demokratiska implikationerna finns ett par rejäla problem förknippade med denna syn på politiken som en handelsplats för särintressen...

Den svåra utmaningen i politiken är att balansera olika intressen. Detta gäller på alla nivåer, från regeringens stora frågor till våra mer vardagliga, men mycket viktiga, ställningstaganden i stockholmspolitiken. Till vår hjälp har vi dels ideologiska principer för hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas.

Mer påtagligt kan dessa strävanden brytas ner i delmål som kompromissas fram med de andra partierna som är med och styr. Ett exempel från exploateringsnämnden är målet om 15 000 nya bostäder, ett mål vi lovat varandra och väljarna att uppfylla. Då måste vi ta strid för nya exploateringar även när de lokala debattvågorna går höga mot förändringar på folks backyards.

Man kan också fundera på det taktiskt riktiga att reducera sig till ett särintresses politiska gren. En politik som går ut på att mata dessa särintressen är inte långsiktigt hållbar. Särintressena kommer aldrig att vara riktigt nöjda och har de vant sig vid att det lönar sig att avkräva dig fördelar, kommer du att tvingas till dyrare och dyrare gåvor tills det inte finns något mer att dela ut.

Politisk kommissarie i varje vrå?

Häromdagen sågs braskande rubriker om fackförbundet SKTF och den fest som arrangerades för att uppmärksamma 75-årsjubileet och namnbytet till Vision. Det ska ha kostat fyra miljoner, vilket av vissa anses upprörande och "stickande i ögon".

I mina ögon sticker det inte. Det hade säkert gått att uppnå samma effekt på billigare sätt, men det kanske ansågs finnas något viktigt symbolvärde i att ha festen i Blå Hallen och bjuda in kändisar. Det var för ansvariga att ta ställning till och förbundets medlemmar som får avgöra om de tycker att kommunikationsaktiviteten var värt kalaset eller inte genom att byta ut sina förtroendevalda eller gå ur.

När man hyvlar ner dessa stickor kan man ändå konstatera att SKTF/Vision tillhör den del av fackföreningsrörelsen som söker förnyelse. Jag är ärligt talat imponerad av det ganska avancerade nytänkeri som försiggår på fackligt håll här och var i landet. Jag hade förmånen att få tala en del med TCO's ordförande Eva Nordmark i våras i samband med värnskattedebatten och ertappade mig själv med att få en och annan fördom på skam.

Ett uttryck för förnyelsen är det partipolitiska oberoendet.

Detta verkar inte tilltala (S) som liksom verkar betraktat facken som en garant för en massa gratisröster.

Johan Ingerö skriver idag på SvD om att Ylva Thörn förordar en särskild partisekreterare, en sorts politisk kommissarie, som ska "hjälpa" tjänstemanna- och akademikerfacken till facklig-politisk samverkan.

En stilla fundering är varför man begränsar sig till att stanna där? Varför inte koppla en Socialdemokratisk partifunktionär till varje företag, myndighet, förening och familj? Finns ju stora samverkansvinster att göra...

#självbild #verklighetsuppfattning

Fackföreningsrörelsen vill avskaffa värnskatten

För någon månad sedan skrev jag om värnskatten här på bloggen och utmanade ett par socialdemokratiska bloggare. Det visade sig att jag och hedersknyffeln Erik Laakso hade en viss samsyn på området.

En av mina andra favoritsossar, Niklas Nordström, tyckte att det där var lite festligt och bad oss skriva en liten PM om värnskatten, med vinkeln fackförbundens syn på det hela.

Nu på morgonen presenterade vi våra resultat för en liten skara borgerliga riksdagsledamöter, regeringsmedarbetare och representanter för facket.

Det visade sig att jag faktiskt hade haft en fördomsfull bild av fackets hållning i den här frågan. Inom ramen för projektet intervjuade vi TCO, Unionen och SACO och det visade sig att alla de tre är kritiska mot regeringen för att man inte har tagit tag i att avskaffa värnskatten, som ju skulle vara tillfällig.

Alla fakta talar för att skatten gör större skada än nytta och Unionens Peter Hellberg kallar regeringen och Anders Borgs sätt att hantera frågan som "populistisk". Man vågar helt enkelt inte sänka skatten för "de rika".

Den argumentation fackförbunden baserar sin hållning på är främst att värnskatten är en straffskatt på utbildning och flit och att den därför hämmar landets ekonomiska utveckling och hindrar folk att arbeta sig till rikedom, vilket är en orättvisa relativt dem som har pengar med sig från början.

Vår slutsats är att kommer att krävas ett rejält omtag om skattepolitiken där värnskatten är en del OCH att tjänstemannafacken mycket väl skulle kunna vara initiativtagare till ett sådant omtag.

Det var verkligen kul att jobba tillsammans med Erik om detta och jag tror att det är på sin plats att varna för framtida blocköverskridande rackartyg från oss!

---

Den socialdemokratiska demonbloggaren Sven-Erland Västros verkar nästlat sig in på seminariet och har redan hunnit skriva om det.

Europafacket förvärrar Greklands problem

Grekerna är ju för sköna. I år efter år har de röstat fram vänsterpopulister som lovat guld och gröna skogar, i form av sociala reformer, låg pensionsålder och en allmän alltåtallapolitik.

Att dessa har betalt för sitt maktinnehav med checkar som visade sig bounca verkar inte utgöra något större hinder för att fortsätta på samma väg. Kopplingen mellan skapande och värde och distribution av detsamma är en faktor som inte verkar diskuteras. Åtminstone är det ingen diskussion som tränger upp till ytan, som belamras av skräniga fackförbund och politiska extremister som passar på att exploatera eländet.

Istället för att rikta blicken inåt och fundera på om det inte skulle vara bra med tillväxt, och vilken politik som skulle kunna tänkas stimulera sådant, protesterar man våldsamt mot sådana åtgärder som måste vidtas för att täta läckorna i den svårt sargade ekonomin.

Föremål för ilskan är också, hör och häpna, internationella långivare. Det kanske är så att makthavarna söker klamra sig fast vid makten genom att försöka rikta grekernas ilska utåt istället för mot dem själva.

Europafacket, som leds av Wanja Lundby-Wedin, lägger stora resurser på att arrangera dessa upploppsliknande protester, tvivelsutan av politiska skäl. Tydligen håller man på att bygga upp den rätta revolutionära stämningen inför Europafackets årliga kongress som passande nog äger rum i Aten nästa vecka.

Jobb, skit- och andra, måste skapas av någon

En färgstark debatt har brutit ut i kommentarsfältet till ett blogginlägg polarn Tobias skrev på Stureplanscenterbloggen igår med anledning av diskussionen om "skitjobb", som Socialdemokraternas nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, slog igång med sitt redan legendariska recension av säljyrket.

Så här kommenterar jag där:

Tobias skriver att man kan byta jobb och gnällvänstern himlar med ögonen och frustar att det kan man inte alls. Sanningen finns väl någonstans mitt emellan. Till saken hör att Tobias, Stureplanscentern och hela Centerrörelsen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att fler ska kunna byta jobb. Vad vill vänstern? Försvåra förutsättningarna för företagande och därmed tillväxten av nya jobb att byta till...

Var och en som betraktar denna debatt måste fundera på var de båda alternativen egentligen innebär: En förstärkt marknadekonomi där fler jobb finns att välja mellan, eller en ännu hårdare reglerad arbetsmarknad med färre företag och jobb som följd.

Mot bakgrund av denna "skitjobbsdebatt" kan man väl konstatera att Karin Wanngård - och hennes syn på arbete - förkroppsligar den politik som gav Socialdemokraterna 13% av de arbetande väljarna i Stockholm i det senaste valet.

---

Läs även Erik Laakso, Johan Westerholm, Edvin Alam, Helen Törnqvist, Leines blogg, Claes Krantz och Den hälsosamme ekonomisten.

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.

Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.

I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.

Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.

Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.

De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.

1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.

Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var "fackliga organisationer". Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare...

Möjligen visar detta också "arbetarrörelsens" problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.

LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.

Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.

---

Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!

Chavez marscherar raskt mot diktatur

En av de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna är föreningsrätten. Människor ska ha full frihet att organisera sig precis som de vill. Rätten måste också omfatta att avstå från att ingå i organisationer utan risk för trakasserier och annat.

(Den senare delen är aktuell till exempel när mäktiga fackförbund med maktspråk försöker pressa företagare och deras anställda till underkastelse, som så ofta i Sverige där fackföreningsrörelsen har otillbörligt stora befogenheter. )

Den svenska vänsterns kelgris, Hugo Chavez, som bit för bit monterar ned Venezuelas demokrati för att skapa sitt socialistiska lyckorike, har nu kastat fackföreningsledaren Ruben Gonzalez i fängelse för dennes fackliga kamp. En skändligt övergrepp på såväl fackföreningsrörelsen som demokratin.

Varför är småföretagares rättigheter oviktiga för Moderaterna?

I Expressen kunde man häromdagen läsa om hur ett litet företag på Gotland håller på att krossas under fackets stöveltramp.

Hur kan man tycka att det är i sin ordning att ett litet måleriföretag som fungerar bra, på vilket de anställda trivs och som bara vill jobba på och göra ett bra arbete för sina kunder, utsätts för sådana övergrepp som Colorelit måleri AB i Visby utsätts för av målarfacket?

Ingen på företaget önskar kollektivavtal. Ingen av de anställda är med i facket. Det finns inget problem för facket att "lösa", förutom det att företaget och deras anställda inte tycker att det kollektivavtal som målarförbundet vill påtvinga företaget (och de anställda) är särskilt bra.

Trots det hotas företaget av åtgärder som i praktiken gör det omöjligt att leva och verka.

Målarettans starke man anser sig ha "ett uppdrag" av samhället att tvinga företagen på knäna. Anledningen? Målareförbundet ska "medverka till en socialistisk samhällsutveckling".

Det får de väl göra, om de tycker att det verkar bra, men problemet är att de har otillbörligt stora maktmedel i sina händer för att göra det. Det är inte OK att blanda sig i företags verksamheter på vilka ingen önskar deras närvaro. Än mindre utsätta dem för blockader och annat som förstör deras möjligheter att finnas.

Att facket - i många stycken en socialistisk relik från en mörkare tid - resonerar som de gör är visserligen beklagligt, men kanske inte så förvånande.

Att Moderaterna, ett parti som åtminstone inte uttalat är socialistiskt, driver samma linje genom arbetsmarknadsminister Hillevi Engström är direkt stötande.

---

Man kan uttrycka sitt stöd för Colorelit på facebook.

---

Update: I Hela Gotland kan man läsa mer om "konflikten".

Centeraktivitet i debattmedia

Det är en hel del Centerbuzz just nu på olika debattsidor.

Igår tog den nya partisekreteraren Michael Arthursson till orda på Newsmill och bekräftar Centerpartiets liberala mission.

I Nacka har en interndebatt blossat upp där Tobias Wahlqvist tycker att nackacentern driver en tillväxtfientlig linje, får mothugg av distriktsledningen OCH Svenska Naturskyddsföreningens lokalavdelning, som tycker att nackacenterns tillväxthat är toppen.

Den till Centerpartiet knutna tankesmedjan FORES utmanar LO's motstånd mot invandring i Aftonbladet och båda riksdagsledamöterna Roger Tiefensee och Fredrick Federley kräver idag moderation i debatten kring jordbrukspolitiken i EU.

Låt oss vara fullständigt klara över en sak: EU's jordbrukspolitik är vidrig. Den gör livsmedel dyrare, hindrar också utveckling och stänger ute omvärlden från den europeiska marknaden. Ett tillstånd som bidrar till att hålla Afrikanska länder och andra i fattigdom.

Icke desto mindre har Roger och Fredrick en poäng. Det kommer inte att gå att avskaffa jordbrukspolitiken i ett slag. Om man driver den linjen låter man det bästa bli det godas fiende. Det kanske är så att vi får fokusera på en tugga i taget. Om politiken reduceras till någon slags skönhetstävling om vem som kan tycka sämst om sakers tillstånd kan det säkert bli en jättefin debatt, men knappast några resultat.

---

Update: Herrar Tiefensee och Federley har dock att bevisa att det är verkliga avsikter om jordbrukspolitikens avskaffande som föranleder artikeln och inte ett försök att hindra avvecklingen av de ohemula stöden och det ohållbara systemet.

Annie belönar IF Metall

Fackförbundet IF Metall uppmärksammades häromdagen med anledning av deras mycket glädjande besked om öppning för ungdomslöner. Ett svar på den viktiga frågan om hur ungdomar ska kunna ta sig över de höga trösklarna till arbetsmarknaden.

Centerpartiet har drivit en liknande linje och belönar därför IF Metall för sin klokskap med en symbolisk uggla.

Heja!

Det fackliga löftet hindrar utveckling

När de tidiga människorna i Kalahari kom på att man kunde binda en djurhud och hänga över axeln effektiviserades samlandet något alldeles oerhört. Tidigare hade man bara kunnat plocka med sig så mycket livsmedel och andra nödvändigheter som man kunde bära i sina båda händer.

Med uppfinnandet av ...tja... "väskan" kunde man samla på några timmar vad som innan hade tagit flera dagar. Detta lösgjorde resurser till annat. Kostnaden för att samla blev lägre, väldigt mycket lägre. Tiden kunde användas till att piffa i grottan, experimentera med nymodigheten "hydda" och annat som gav social, kulturell och ekonomisk nytta.

Ett tidigt exempel på hur tillväxt skapas genom innovation, som följts av otaliga sådana genom århundradena.

Man får väl anta att ersättningen för samlandet huvudsakligen skedde genom byteshandel med jägarna. Eftersom resursförbrukningen för samlandet minskat betydligt, blev även priset per samlad enhet potentiellt lägre.

Det är en faslig tur att marxismen inte var påkommen på den tiden. Tänk om samlarna organiserat sig i fackförbund och lovat varandra att inte samla till en lägre kostnad än den som rådde innan handväskans intåg i mänsklighetens vardag?

Några incitament att offra djurhudar (som ju hade en alternativ användning) till "väskor" hade inte funnits och samlandet hade i stort sett rullat på som förr. Det "fackliga löftet" hade varit intakt, men vi hade fortfarande bott i grottor.

IF Metall säger ja till ungdomsavtal

IF Metall visar emellanåt prov på både ansvarstagande och nytänkande. Som jag skrev häromdagen tycker jag att deras förra ordförande Göran Johnsson vore en bra kandidat till partiledarskapet för (S) och att Stefan Löfven inte är så tokig han heller.

Deras hållning kring arbetstidsneddragningar under finanskrisens värsta härjningar var imponerande. Metall visade då att de är ett modernt fackförbund med sina medlemmars bästa för ögonen.

Centerpartiet lanserade för en tid sedan ungdomsavtal som ett sätt för unga att lättare kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden som genom ett flertal hinder resta av socialistiska strävanden försetts med höga trösklar.

Nu läser jag på Johan Linanders blogg att Metall beslutat sig för tillsammans med arbetsgivarna prova en modell med ungdomslöner för att få in unga i industrin.

Klokt beslut och ett erkännande för att Centerpartiets idéer kanske kan vara värda att lyssna på, även om de bryter mot marxistiska dogmer.

Hans Tilly vill skriva lagarna OCH vara ordningsmakt, domstol och bödel.

Hans Tilly tar ofta till orda, idag på SvD Brännpunkt, och kritiserar möjligheterna till gästarbete i Europa. Han har vid flera tillfällen tidigare antytt att han och fackföreningsrörelsen står över lagen. De ägnar sig åt rättsvidriga blockader, som de också stämts för. Nu verkar Hans Tilly, att döma av argumentationen i artikeln, också göra anspråk på ordningsmakten.

De brott som begås då folk utsätts för bedrägerier, som t ex att utlovad ersättning inte utbetalas, är mycket allvarliga och ska beivras å det bestämdaste. Av polis och åklagare. För att så ska kunna ske är en förutsättning att det faktiskt är tillåtet att vistas, jobba och konkurrera i ett land. Annars kan folk inte gå till polisen med mindre än att själv minst riskera att bli utkörda.

Byggnadsarbetareförbundet representerar i debatten ofta det jag tycker allra minst om med vad facket har blivit: en maktinstitution utan markkontakt, oproportionerligt gynnade i lagstiftningen och (delvis därför) enormt resursstarka.

Nous devons travailler un peu plus longtemps

Vad har Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman gemensamt?

I en tid då människor blir allt friskare, lever allt längre och då allt fler jobb i strukturförändringens Europa handlar om intellektuella tjänster, kan det tyckas naturligt att vi jobbar lite längre än vad vi gjorde då jobben utfördes mer med kroppen.

Personligen tänker jag jobba tills de bär ut mig med fötterna före. Kanske inte lika långa dagar som nu och kanske inte med sådant jag tycker är tråkigt. Men jag räknar med att mitt företag kommer att ha nytta av mina erfarenheter långt efter den gräns då LO bestämt att vi är för gamla för att bidra.

I Frankrike protesteras det nu ymnigt mot en nödvändig reform. I det land där rätten till färsk baguette är fäst i lag, har folk fyllda 60 ansetts berättigade att ägna dagarna till att företrädesvis mumsa i sig färska baguetter (gärna med anklever och marmelad). Och göra allt möjligt annat som fransoser gör. Spela Boule, hinka vin, låta bli att borsta tänderna eller kanske ett parti pingis... Lite vad som helst, egentligen. Utom att jobba.

Nu monterar den Franska högerregeringen ned välfärden genom att föreslå att folk kanske skulle kunna tänka sig att jobba till de blir 62. Alltså lika gamla som exempelvis Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman.

Med risk för att framstå som ond ända in i själen, måste jag tillstå att min sympati för de franska protesterna är begränsad.

Forskare drar ner brallorna på LO

En doktorsavhandling från Örebro universitet har kartlagt LO's invandrings- och invandrarpolitik och slutsatserna är inte nådiga.

LO har för vana att bete sig svinaktigt mot allt och alla för att försvara sina intressen. De har fått hållas tack vare det långvariga Socialdemokratiska maktinnehavet. Något som nu förhoppningsvis kan ändras...

Läs även Fredrik Segerfeldt.

LO öppnar för samtal om LAS

En gnutta sanningstörst lyser igenom den gängse bagdagbobmässiga retorik som LO normalt håller sig med, när man idag öppnar för samtal om LAS. Detta är mycket välkommet. Min och många andra företagares uppfattning är att LAS är ett förbannat gissel.

Det finns mycket att vinna på en förändring för hela samhället.

Låt vara den något märkliga vinkeln att avtalssekreterare Per Bardh uttrycker en önskan om att "komma ifrån den uppsjö av utredningar om LAS".

Alltså, när TCO härförleden i sin mycket kritiserade rapport konstaterade att LAS "inte var något problem", så baserades den ansatsen på att det inte fanns någon forskning på området. Något som visade sig vara en sanning med modifikation: det fanns forskning, men ingen som stödde TCO's tes om lagens påstådda harmlöshet.

Men det får vara som det vill med den saken: att samtal kring LAS överhuvudtaget kan komma att äga rum är en stor framgång och LO ska ha heder för detta antagligen inte helt smärtfria steg framåt!

Minns, minns den 4:e oktober

För en hiskelig massa år sedan praoade jag på SAS-Lintaverken i apparatverkstaden. För en teknikintresserad osnuten yngling var detta något av en dröm. Bland avancerade instrument och verktyg, smörjoljor av superkvalitet och jetmotorer var denna verkstad i Bromma ett svårslaget nördmekka.

På min "arbetsplats" jobbade tre man (plus lilla jag, 13 år) med APU:er, dvs hjälpmaskineriet till jetflygplan som förser flygplanet med kraft när huvudmotorerna är avslagna. Det var ett intressant persongalleri. En av gubbarna, som jag har för mig hette Tommy, var liksom lite piffig, med stor frisyr och halskedja och höll sig antagligen med ett visst damtycke.

Den andra var mindre pratsam, men en skicklig mekaniker och väldigt snäll och tålmodig med mig och mina hundratals frågor om de olika komponenternas funktion och utförande.

Den tredje snubben hette Inge. Fackföreningsman och övertygad och missionerande socialdemokrat. Han uttryckte rent hat mot Lill Lindfors för att hon hade ställt upp och sjungit på en manifestation mot Löntagarfonderna, ett brännande aktuellt ämne vid den här tiden.

Löntagarfonderna var enligt ursprungsförslaget från LO i praktiken ett instrument för konfiskation av det privata näringslivet. Företags vinstmedel skulle till viss del tillfalla fonder, kontrollerade av den svenska fackföreningsrörelsen. Genomfört skulle detta inneburit ett ödesdigert vägskäl för Sverige.

Löntagarfonderna skulle ha inneburit en hänsynslös slakt på svenskt entreprenörskap och drivit landets ekonomi ned i en spiral av armod och hopplöshet.

Vad jag förstår var löntagarfonder något unikt för Sverige. På wikipedia kan man läsa att det Italienska kommunistpartiet (PCI) utredde frågan, men kom fram till att fonderna skulle gå alltför långt i socialiseringen av landet.

Reaktionerna uteblev inte heller i Sverige. På initiativ av ett antal småländska företagare startades 4:e oktoberrörelsen och näringslivets organisationer hakade på. Folk fick upp ögonen om vad som höll på att hända och gick bokstavligt tala man ur huse.

Idag för 27 år sedan demonstrerade 100 000 medborgare mot löntagarfonderna i Stockholm.

Mot detta kunde inte ens Palme stå emot och lät konstruera ett urvattnat fondförslag som infördes 1984 och avskaffades av regeringen Bildt 1991. Säkerligen till Inges stora förtret.