Avlägsna politiska hinder mot stadens utveckling

Maria Ludvigsson är en av de klokaste personer jag känner. Det är därför särskilt smärtsamt att läsa hennes bloggpost på SvD om bland annat Stockholmscentern och diskussionen om höga hus. Möjligen bygger hennes ansats på ett missförstånd om Centerpartiets politiska vilja i det här fallet.

Sant är att vi i Stockholmscentern gärna ser att de som bygger staden bygger den högre och tätare. Anledningarna därtill är synnerligen goda.

För det första behöver vi en herrans massa nya bostäder (och arbetsplatser). En SL-buss om dagen flyttar in till Stockholm och även om vi höjer målen i Exploateringsnämnden till fem tusen nya lägenheter i år, så är det inte tillräckligt.

För det andra är tätare boende energieffektivt och miljövänligt. Med högre hus kan fler bo nära kollektivtrafik samtidigt som utrymme lösgörs för att bevara och utveckla parkmark, liksom vägar och parkeringsplatser för såväl pedaldrivna som andra fortskaffningsmedel (alla behövs och får plats i Centerpartiets Stockholm).

En tätare stad skapar också bättre kundunderlag för det lokala näringslivet. Shopping och ett bra restaurang- och barliv är viktiga delar i den levande staden.

Däremot är det ett missförstånd att Centerpartiet vill att staden ska framtvinga byggen av dessa höga hus. Det finns i dagsläget ett antal politiska hinder för marknaden att utveckla staden i enlighet med konsumenternas behov och önskemål. Dessa hinder vill vi avlägsna.

Skönhetsråd och bevarandekrafter är en sak, men viktigare är nog hur vi tar betalt för stadens mark när någon vill bygga. Vi tar i dagsläget inte betalt för den markyta som tas i anspråk, utan för den boyta som fastighetens byggnader kommer att omfatta.

Det kostar alltså, för marken, inte mer för ett fastighetsbolag att sprida ut ett bygge på tre tomter, än att trava det på höjden, samtidigt som byggkostnaderna för det senare är högre. Resultatet blir en onödigt gles stad i vilken vi måste ner i tunnelbanan eller upp på motorvägen för att kunna umgås och arbeta.

Detta är onödigt, tycker vi, som också har ett stämmobeslut på att införa marknadshyror (för nya kontrakt), för få bostadsmarknaden att fungera bättre och sätta fart på byggandet. Ett uttryck för frihetlighet som borde falla Ludvigsson på läppen, kan man tycka?

Vermin Supreme inte så udda ändå?

Såg ett fasligt roligt klipp på You Tube. En amerikansk "presidentkandidat" går detta år till val på att göra tandborstning obligatorisk. Från sin förra valrörelse hade han lovat en "pony" till varje amerikan och det är ett löfte han står fast vid även för 2012. (Anledningen till att jag skriver "pony" inom parantes är att det amerikanska uttrycket efter vad jag förstår inte motsvarar det svenska "ponny", utan betyder ridhäst. Rätta mig om jag har fel.)

När man har skrattat färdigt åt detta kan man dock ta sig en funderare på hur ensam Vermin är med sin agenda?

Tandborstning är en folkhälsofråga som faktiskt inte ligger så långt ifrån att seriöst kunna avhandlas i SVT's debattprogram. Jämför med fettskatt eller cykelhjälm. Eller varför inte åtgärder att begränsa snusbruket? Vermin bedyrar att det inte handlar om att bygga upp något repressivt kontrollsystem, med tandpolisrazzior hemma hos folk eller så. Det handlar mer om att sända ut signaler. Känns det bekant?

Gratis häst känns avlägset för oss som aldrig haft ridningen som en naturlig del av vår trafikkultur, men för amerikanerna är det en del av historien. På samma sätt som minnen från "lortsverige" kan användas för att motivera dyrbara kommunala äventyrsbad är kanske inte hästen ett så märkligt löfte? Tror säkerligen att t ex Sandviksborna betalar betydligt mer per person för Parkbadet än vad en häst kostar...

Vi kanske kan använda Vermin Supreme som avstamp för en diskussion om vad som kan och bör vara statens roll?

Tror tamigsjuttsingen att det till och med kan kännas motiverat att helt öppet citera Frédéric Bastiat: ”Staten är den stora illusion där alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”

Kostnadsbelägg högre utbildning

Ingen som är intresserad av Sveriges framtid bör missa Martin Borgs film "Utbildningsfabriken". (Finns att beskåda på TV4-Play.)

Det svenska utbildningssystemet har genom åren varit föremål för politisk instrumentik, snarare än att ge oss den utbildning vi behöver för att klara oss i livet. Likhetsidealet har förstört livet för många elever som haft svårt att passa in i mallen. Särbegåvade och andra som på något sätt är lite annorlunda behandlas som grader som ska slipas av när kollektivet formas.

Enskilda barns intressen och sådant som får dem inspirerade riskerar att offras på den överordnade politiska drömmens altare. Utan att värdera genusförskolans betydelse är företeelsen mer ett uttryck för hur systemen, och upplevda brister i systemen, adresseras i en verksamhet som borde ha barnets bästa i första rummet.

Kvaliteten i högskolan är antagligen också offer för ett missriktat systemtänk, snarare än att studenternas möjligheter att skaffa sig en bra utbildning är högsta prioritet.

I våras fanns det en motion på stockholmscenterns stämma om att avgiftsbelägga högre utbildning. Det kostar ju nämligen en massa pengar. I samma motion hade den förväntade invändningen, att även fattiga måste ha råd att plugga, bemötts. Det skulle vara möjligt att på samma sätt som för sitt uppehälle låna till studieavgiften hos CSN (eller motsvarande - även CSN bör kanske konkurrensutsättas).

Den fråga motionen (som tyvärr inte vann stämmans gillande) syftade till att besvara är antagligen det faktum att det som är gratis ofta betraktas som ingenting värt, ett faktum som urholkar det upplevda värdet av den högre utbildningens betydelse. Studenten blir inte en lika tydlig kravställare på sin utbildning.

Tyvärr följdriktigt enligt gängse svensk utbildningsfilosofi - det är "samhället", systemet, som är utbildningens avnämare, inte studenten.

Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.

Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.

De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.

Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.

Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på "Facebookskolan".

En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter...

Liberaler älskar det fria ordet - de andra not so much

Idag var det premiär för den liberala "göra-smedjan" Liberalerna och jag tycker att upplägget är klockrent.

Det finns flera tankesmedjor som behandlar liberala spörsmål med hög kvalitet och på hög vetenskaplig nivå. Ratio och Captus är sådana som känns starkt knutna till den akademiska världen. Även Eudoxa släpper en hel del intressanta rapporter som ofta känns liberalt orienterade. Den mest betydelsefulla tankesmedjan är utan tvivel Timbro. Genom åren har de fostrat stjärnor som Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar och Johan Norberg.

Häromåret startades även den centernära tankesmedjan FORES med Martin Ådahl i spetsen.

Även om Timbro över åren har gjort stora insatser för att sprida den klassiska liberalismen är man nu mer en allmänborgerlig tankesmedja som även omfattar konservativa medarbetare som t ex Roland Poirier Martinsson.

Samtliga ovanstående arbetar med en ganska hög grad av abstraktion. Det förekommer konkreta "råd" till lagstiftaren, men det är inte ofta det går att formulera ett politiskt alternativ utifrån en Timbrorapport och det är väl heller inte meningen.

Tankesmedjan (eller göra-smedjan) Liberalerna fyller sålunda två viktiga behov. Dels genom att vara uttalat liberala, snarare än alliansknutna eller allmänborgerliga. Dels genom att göra anspråk på att formulera tydliga politiska förslag utifrån liberala idéer.

Om man gillar liberalism eller inte, eller om man tycker att de rapporter, seminarier och annat som produceras håller någon vidare kvalitet är givetvis olika från person till person, men en sak är säker: det pågår en hel del idéutveckling, pratande och tänkande på den liberala sidan.

---

Detta sker samtidigt som den andra sidan försöker tysta journalister för att sanningen inte passar deras syften.

Systemet spelat ut sin roll

Per Ankersjö skrev igår på SvD Brännpunkt om att Systembolagets tilltänkta satsning på hemtransport är ett uttryck för att systemet spelat ut sin roll. Och jag håller med.

Värden förändras, vare sig vi vill eller inte, och på söndag ska vi på centerstämman behandla en motion om att omdefiniera systembolagets roll till att bli en kontroll-, tillstånds-, och utbildningsresurs för de företagare som vill sälja alkoholdrycker.

Jag hoppas att stämman antar motionen.

Den och alla andra motioner finner du här.

Läs även Albin Broman.

Anna Troberg och Fredrick Federley på Radio1 idag

För någon vecka sedan skrev Lena Ek och Fredrick Federley en i mitt tycke både bra och angelägen artikel om hur det öppna samhället retirerat efter 11 september.

Detta väckte starka reaktioner hos Anna Troberg, som tycker att Federley saknar trovärdighet i frågan och därför bör hålla tyst. Typ. En twitterdebatt kring detta utbröt som engagerade många.

Idag har Fredrick Federley bjudit in Anna Troberg till sitt radioprogram på Radio1 kl 13 idag för att diskutera saken vidare. Kul och bra initiativ!

Bristande kunskap bakom lagändringen

Stockholms läns skärgårdslandstingsråd Gustav Andersson (C) och Karl Malmqvist, seglare (bland annat svensk mästare i 29er och innan dess nordisk mästare i optimistjolle) och förbundsstyrelseledamot i Centerstudenter, skriver idag på SvD Brännpunkt om att den så kallade sjöfyllerilagen är en dum och onödig morallag.

Lagen har uppenbarligen tillkommit genom bristande insikter i sjö- och skärgårdslivets villkor och praxis. Det är OK, vi är människor, vi gör fel. Men nu är det läge att inse att lagändringen var ett misstag och rätta till det.

Långsiktig hållbarhet kräver fasta principer

Nima Sanandaji och Anders Ydstedt skriver idag på SvD Brännpunkt om den amerikanska skuldkrisen och förklarar varför den amerikanska quick fixpolitiken har misslyckats.

Genom ett skjuta in pengar i den amerikanska ekonomin ville Obama sätta fart på hjulen, enligt Keynesiansk modell. Problemet är, som Sanandaji/Ydstedt skriver:

"...att forskning och erfarenhet visar att denna politik inte fungerar. Stimulansåtgärder är kostsamma, tränger undan privata investeringar och håller ineffektiva verksamheter under armarna; samtidigt som de i praktiken inte alltid lever upp till politikernas förväntningar."

Staten har inga egna pengar. Alla "stimulansåtgärder" bekostas av landets folk och företag med resurser man undandrar dem. Varje krav på statliga tillskott måste ställas med kunskapen om att privata initiativ samtidigt måste stryka på foten.

Om man tänker efter, vad förefaller mest långsiktigt hållbart? Att människor decentraliserat investerar sina egenhändigt skapade resurser i projekt de tror på, eller att staten centralistiskt gör det enligt vad som för tillfället är politiskt opportunt?

Det finns bara ett sätt att skapa långsiktigt hållbara ekonomiska system och det är att se till att förutsättningarna för människor att skapa värde är så goda som möjligt.

Goda argument vs ...tja vadå?

Jakob Dalunde (MP) skriver idag intelligent om cannabisförbudet, med anledning av att regeringen ska satsa 50 fler miljoner på att jaga holkrökare.

Det skulle förvåna mig mycket om förbudsivrarna åstadkommer något svar på högre nivå än banala moralfloskler.

Gästkrönika för vännerna i Folkpartiet

Jag skriver en gästkrönika i Folkpartiets tidning, nu, som handlar om politiken och den svåra kosten att låta bli att lägga sig i allting.

Tillsammans med vännerna i Folkpartiet är vi i Centern den parlamentariska liberalismens företrädare. Därmed är det vår plikt att förvara friheten och ibland måste vi försvara den från politikers framfart med fler regleringar och större utgifter.

Gårdsförsäljningen är bra för alla

För någon vecka sedan skrev tre borgerliga riksdagsledamöter en lustig artikel på SvD Brännpunkt. Deras slutsatser att en halv deciliter öl per år och svenskt skulle resultera i fyrtio tusen miljarder sjukdagar fick nog många att dra på mun.

Idag bemöter Jessica Polfjärd (M) och Helena Lindahl (C) de tre nykterhetsmissionärernas grundlösa påståenden, och kompletterar med vad gårdsförsäljningen skulle kunna innebära för turismen.

Landsbygdsliberalismen var nyckel till de frihetsreformer som gjorde Sverige rikt

Har du någonsin funderat över var det var som gjorde Sverige rikt? I början av 1800-talet var vi ett av världens fattigaste länder och fram tills för några decennier sedan var vi ett av världens rikaste.

För den som använder historien som politiskt propagandaverktyg kan förklaringen sitta i mer eller mindre smakfulla hänvisningar till alltifrån den nordiska människans biologiskt betingade ädelmod till arbetarrörelsens förmåga att strejka sig till tillväxt.

För den som ser historien mer värderingsneutralt kan förklaringarna sökas i de politiska och ekonomiska reformer som genomfördes i mitten av 1800-talet. Jag brukar hylla Johan August Gripenstedt med jämna mellanrum här på bloggen och det gör jag rätt i, om jag får säga det själv.

Gripenstedts politiska mod och slagkraftighet var nyckelfaktorer i att avreglera finansmarknaderna så att utländskt kapital kunde lösgöra stora strukturresurser inom landet och frihandel mellan Sverige och andra länder var en lika viktig del.

Dessa reformer var inte lätta att driva igenom. Gripenstedt tog hårda strider mot framförallt adeln som helst ville försvara sina privilegier och inte alls var särskilt sugna på konkurrens av rika britter, holländare och tyskar som såg investeringspotential i Sverige.

Att dessa marknadsliberaliseringar kunde komma till stånd måste också till viss del tillskrivas ett synnerligen viktigt intellektuellt förarbete. Utan en tillräckligt bred uppslutning för liberalismens idéer hade reformerna inte varit möjliga att genomföra.

I städerna, bland de intellektuella, spreds liberalismens idéer. Förlängningen av upplysningen och de senaste rönen kring naturrätt och marknadskraften diskuterades på akademierna och bland de privilegierade, kan man tänka, men i en kontext där 97% av befolkningen levde på landet och fick sin utkomst från lantbrukssektorn var ärligt talat de storstadsintellektuellas röster ganska svaga.

Martin Ådahl, chef för tankesmedjan FORES, har författat en synnerligen intressant skrift om den svenska landsbygdsliberalismens betydelse för de för Sveriges ekonomiska utveckling så viktiga reformerna.

Skriften bjuder på många intressanta insikter och lägger viktiga pusselbitar i förståelsen för vår moderna politiska historia. De Frisinnade/liberalerna var från början en ren landsbygdsrörelse och innan den partistruktur som råder idag etablerades tog sig landsbygdliberalismen uttryck i flera olika politiska rörelser. De Frisinnade och liberalerna nämndes ovan, men det fanns också de som kallades nyliberalerna, centern, statsekonomerna och Lantmannapartiet, som alla utvecklades i olika riktningar, men som var viktiga för befästandet av landsbygdsliberalismens ideal.

Valet av liberalismen som bärande idé för landsbygdens folk var för tiden på inget sätt självklart. Andra bonderörelser hamnade i konservativa och bakåtsträvande hållningar, men som Martin Ådahl skriver: "Att den svenska landsbygdsliberalismen kom att dominera 1800-talet var därför resultatet av en intensiv debatt där modiga och framsynta ledare vågade tala om ideal och principer."

Smaka på det... Ideal och principer. Jag tror att det är lika viktigt nu som då, om kampen ska vinnas mot de krafter som naggar friheten i kanten.

Gnäll inte på vänstern, greker

Maria Ludvigsson är ny på Svenskans ledarsida och levererar idag en artikel som verkligen sätter tonen.

Rapporteringen kring Grekland och krisen har varit en smula märklig. Möjligen beror det på den svenska journalistikens vänstervinkling på det mesta. Det kanske är helt enkelt svårt att förstå att den situation som grekerna hamnat i inte är kapitalets, västvärldens eller någon annans fel. De har konsekvent röstat på vänsterpopulister som lovat allt åt alla och till slut funkar det inte längre.

Någon måste helt enkelt baka kakan som så frikostligt fördelas av politiker som är snela. I Grekland bakas det inget, man är fullt upptagen med att kasta sten på polisen och vandalisera banker.

Lika lite som våld och hot förmår skapa värde, lika lite är Vasilis Zahos tårar giltiga som valuta för att betala de skulder som han och hans landsmän dragit på sig.

Som Margaret Thatcher en gång sa: "The problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money."

Och problemet med Grekland är - som Maria Ludvigsson skriver - inte vänsterpopulisterna, sådana finns det alltid, utan att ingen högerliberal satte ned foten och hade modet och den kommunikativa förmågan att förklara att man faktiskt måste skapa mer värde än vad man sätter sprätt på.

Storbritannien var mycket illa ute på 70-talet. Galopperande inflation, en föråldrad industristruktur, massarbetslöshet och allmänt elände. Margaret Thatcher ändrade allt. Precis allt. Trots att hennes medicin var besk, lyckades hon förklara dess nödvändighet för en majoritet av britterna och Storbritannien vändes från en uträknad krisekonomi till ledande i Europa med en löftesrik framtid för miljontals britter som annars skulle levt i arbets- och hopplöshet.

Greklands problem kan bara lösas genom att grekerna börjar skapa igen. Om man vill hjälpa dem på något sätt är varje åtgärd som kan återinföra stabila institutioner som säkrar marknadernas funktionssätt guld värda. Våldsamma demonstrationer och vandalism, understödda av europafacket (fram till nyligen lett av svenska Wanja Lundby-Wedin) är det inte.

Valberedningens blickar bör riktas mot Solna

För ett par månader sedan skrev IT- och regionminister Anna-Karin Hatt en artikel på DN Debatt. Själv var jag inte helt entusiastisk över den artikeln och orsakerna var två: Hatt exkluderar en stor mängd (framförallt nya) centerpartister, och därmed mig, genom att ta avstånd från sådan liberalism som orienterar sig kring företrädesvis negativa rättigheter.

Artikeln var i mitt tycke dessutom övermåttan tom på ställningstaganden. Det känns som att Hatt, som i grunden är en skarpare och långt mer engagerad idépolitiker än vad artikeln ger uttryck för, medvetet hållit tillbaka spetsiga formuleringar (mot andra än sådana som tycker som jag) för att inte stöta sig med den medlemskår som man behöver ha med sig för att ta plats i partistyrelsen och uppdrag däröver.

Skillnaden mot Magnus Anderssons debattartikel idag på samma sida är stor. Med grund i Centerpartiets idéhistoria tar Magnus oss med på en resa som ger en indikation på vart vårt parti bör vara på väg. De viktiga citaten är för många för att listas här - läs hela!

Världen är stadd i ständig förändring och den som inte går framåt går bakåt. Inte bara partiledaren, utan större delar av partiets ledning, måste vilja, våga och kunna driva på den idépolitiska utvecklingen på ett sätt som tar tillbaka Centerpartiet till politisk relevans som Axel Pehrsson Bramstorp gjorde 1936, Torbjörn Fälldin 1976 och Maud Olofsson 2006. Alla med helt olika sakpolitiska uttryck, anpassade till sina epoker, men baserade på Centerpartiets grundläggande värderingar om framförallt rätten till självbestämmande.

Ingen av ovanstående gjorde dessa små mirakel genom att sitta i båten av rädsla för att stöta sig med någon.

Vem som än ska leda Centerpartiet måste det vara någon som med fötterna i vår stolta mylla kan höja blicken staka ut en politisk riktning som gör Centerpartiet intressant även för andra än oss själva.

Mitt hyllande av Magnus Andersson här på bloggen börjar nästan ta sig lite löjliga proportioner, men fan vad han är bra! Det är en sak att som minister och en tippad partiledarersättare ta plats på landets viktigaste debattsida, men en helt annan att göra det som kommunalråd. Det krävs både att artikeln är mycket bra och att man har förmågan att få DNs debattredaktör att inse det.

Centerpartiets valberedning bör ha det i minnet när de funderar på hur partistyrelsepusslet ska läggas.

---

Vänner och andra om (C) och Mauds annonserade avgång: Hannes Hervieu, Mikael Andersson, Tokmoderaten, Micke Persson, Alltid rött alltid rätt, Sebastian S, Röda Berget, Christian Ottosson, Lotta Jonsson, Joel Falk, Projects by Helena, Kjellberg och Fredrick Federley på SvD, Brännpunkt.

Fattigdomsdebatten är en importprodukt

Goda vännen Anders W Jonsson har uppmärksammats i media för Centerpartiets välfärdsgrupps förslag om att fördubbla barnbidraget för ensamstående föräldrar. Jag är inte odelat positiv. För det första är debatten om barnfattigdomen delvis baserad på den felaktiga föreställningen att den onda kalla hööögerregeringen ska ha genomfört en politik som gör barn fattigare. Genom att svara på vänsteroppositionens problemformulering riskerar man att bekräfta den bild av verkligheten de försöker sprida.

För det andra förhandlar man bort förklaringsmodellen till det högst allvarliga problem att folk, barn, är fattiga, när man indikerar att lösningen stavas bidrag. Det egna ansvaret skjuts åt sidan och det är kollektivet, staten, någon annan som förväntas lösa problemen.

Sakine Madon skriver i Expressen om detta och föreslår istället att pengarna ska användas på ett sätt där de inte behöver filtreras genom föräldrarna. T ex att skolresor och sådant ska genomföras utan att föräldrarna ska skjuta till pengar. Möjligen är det klokare, eftersom anledningen till att vissa människor är fattiga är att de konsekvent fattar pundiga ekonomiska beslut för sig själva och för sina familjer och antagligen skulle hanskas med det ökade barnbidraget med samma finess.

Man ska förvisso komma ihåg att barnbidragsförslaget är en liten del i ett större paket där trösklarna in till arbetsmarknaden och egen försörjning står i fokus, och sett som det kan det väl vara värt att prova, men det är lite synd att alla kloka centerförslag ställs i skuggan bakom en bidragsrubrik.

Intressant nog är denna debatt på inget sätt unik för Sverige. I många välmående länder används begreppet som ett politiskt slagträ för att begränsa människors friheter. Via bloggen Wodinaz ser jag att både BBC och Der Spiegel skriver om barnfattigdom i Storbritannien respektive Tyskland på ett synnerligen bekant sätt.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har "barnfattigdomen" blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.

Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).

Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.

(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)

Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.

Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa "efter behov" som är lösningen.

Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.

Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.

Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.

Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.

Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.

Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.

Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Grattis Hanna, grattis CUF, grattis Centerrörelsen, grattis Sverige och grattis världen!

Tja, vad säger man... Hanna Wagenius! :-)

Populism, Peru och ett krig som inte kan vinnas

Populism är en märklig sak och i sig ämne för mången blogginlägg. Frågan har diskuterats i radions OBS och igår handlade det om valet i Peru där alternativen är en vänsterpopulist som lovar allt åt alla och en högerpopulist som berättigar (och bekräftar) sin blodiga historia med att man faktiskt "mördade färre" (sic).

Nobelpristagaren, Peruanen och en av mina stora idoler, Mario Vargas-Llosa, väljer mellan pest och kolera, men föredrar trots allt vänsterpopulisten eftersom högerpopulisten (Keiko Fujimori, ex-diktatorn Alberto Fujimoris dotter) omger sig med sin fars gamla medarbetare och sålunda med all rimlighet kommer att bemanna en eventuell regering med en gäng som bygger sin politiska gärning på övergrepp, korruption och ständiga brott mot mänskliga rättigheter.

Populism bygger, enligt radioprogrammets analys, på avståndet mellan makten och väljarna. Det kan säkert äga sin riktighet, men resonemanget går nog att förklara enklare. Om folk inte vet så mycket kan de gå på större lögner, förenklingar och generaliseringar. Låg kunskapsnivå och svaga utbildningsinstitutioner är sålunda viktiga hörnstenar. Om detta dessutom kan kompletteras med ekonomiskt armod, som väcker krav på politiskt agerande, har man ramverket till ett maktstruktur som förmår att stampa ned folkets frihet.

Mario Vargas-Llosa har tagit tydlig ställning för en avkriminalisering av narkotika, en åsikt som i den svenska debatten emellanåt skulle beskrivas som en populistisk hållning. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom skulle jag vilja påstå att "hårda tag mot knarkarna" både är populistiskt och gångbart ute i stugorna.

Att driva en avkriminaliseringsagenda har varit förknippat med gigantiska politiska risker. Jag har själv provat hur det är att sticka upp huvudet i den skitstormen. Det är inte trevligt, men det måste ju göras. Möjligen blir det lite lättare att föra debatten nu när en lång rad stora statsmän och intellektuella gör Vargas-Llosa sällskap och offentligt går ut och förordar en avkriminalisering.

Enligt bland andra Kofi Annan, Thorvald Stoltenberg, Richard Branson och Brasiliens och Mexicos expresidenter är det nu dags för världens regeringar att överväga avkriminalisering som ett sätt att bättre hantera det mycket allvarliga läge som råder.

Faktum ÄR att de stora problemen som är förknippade med narkotikamissbruk helt och hållet beror på det faktum att det är kriminaliserat. "Kriget mot narkotikan" går inte att vinna med mindre än att vi underkastar oss en totalitär kontrollstat och förlusten var ett faktum i samma sekund som kriget förklarades.

Folkpartiet i Stockholm svek friheten

Jag har mycket goda erfarenheter av att samarbeta med Folkpartiet i Stockholmspolitiken. De jag har mest kontakt med i exploateringsnämnden är kloka och trevliga hedersknyfflar, tillika goda liberaler.

Varför deras partikompisar i socialnämnden resonerar som de gjorde kring remissvaret om gårdsförsäljning är inte lätt att förstå. Centern och Moderaterna gick i bräschen och ställde sig positiva till utredningens förslag. Vänsteroppositionen var emot. I det läget lägger FP och KD ned sina röster och låter vänstern vinna mot alliansen.

Att KD agerar på det här sättet är kanske inte helt oväntat eftersom de har varit emot alla typer av lättnader av de i mitt tycke omotiverat stränga regleringarna av försäljning av drycker som innehåller alkohol.

Att FP gör det är oväntat, med tanke på att de faktiskt har ett landsmötesbeslut från 2009 om att tillåta gårdsförsäljning.

Vi har ju en överenskommelse i Alliansen om att pröva om gårdsförsäljning skulle vara förenligt med försäljningsmonopolet i övrigt. (Åtminstone hade vi en överenskommelse.)

Nu finns en konstruktion som fungerar europarättsligt, så vad är problemet?

---

Per Ankersjö skriver om detta idag på SvD Brännpunkt.

Update: Även Peter Högberg tycker att gårdsförsäljning inte är en helt tokig idé, även om han vill ha kvar systemmonopolet i övrigt.