Fattigdomsdebatten är en importprodukt

Goda vännen Anders W Jonsson har uppmärksammats i media för Centerpartiets välfärdsgrupps förslag om att fördubbla barnbidraget för ensamstående föräldrar. Jag är inte odelat positiv. För det första är debatten om barnfattigdomen delvis baserad på den felaktiga föreställningen att den onda kalla hööögerregeringen ska ha genomfört en politik som gör barn fattigare. Genom att svara på vänsteroppositionens problemformulering riskerar man att bekräfta den bild av verkligheten de försöker sprida.

För det andra förhandlar man bort förklaringsmodellen till det högst allvarliga problem att folk, barn, är fattiga, när man indikerar att lösningen stavas bidrag. Det egna ansvaret skjuts åt sidan och det är kollektivet, staten, någon annan som förväntas lösa problemen.

Sakine Madon skriver i Expressen om detta och föreslår istället att pengarna ska användas på ett sätt där de inte behöver filtreras genom föräldrarna. T ex att skolresor och sådant ska genomföras utan att föräldrarna ska skjuta till pengar. Möjligen är det klokare, eftersom anledningen till att vissa människor är fattiga är att de konsekvent fattar pundiga ekonomiska beslut för sig själva och för sina familjer och antagligen skulle hanskas med det ökade barnbidraget med samma finess.

Man ska förvisso komma ihåg att barnbidragsförslaget är en liten del i ett större paket där trösklarna in till arbetsmarknaden och egen försörjning står i fokus, och sett som det kan det väl vara värt att prova, men det är lite synd att alla kloka centerförslag ställs i skuggan bakom en bidragsrubrik.

Intressant nog är denna debatt på inget sätt unik för Sverige. I många välmående länder används begreppet som ett politiskt slagträ för att begränsa människors friheter. Via bloggen Wodinaz ser jag att både BBC och Der Spiegel skriver om barnfattigdom i Storbritannien respektive Tyskland på ett synnerligen bekant sätt.