Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har "barnfattigdomen" blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.

Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).

Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.

(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)

Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.

Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa "efter behov" som är lösningen.

Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.

Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.

Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.

Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.

Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.

Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.

Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.