Avlägsna politiska hinder mot stadens utveckling

Maria Ludvigsson är en av de klokaste personer jag känner. Det är därför särskilt smärtsamt att läsa hennes bloggpost på SvD om bland annat Stockholmscentern och diskussionen om höga hus. Möjligen bygger hennes ansats på ett missförstånd om Centerpartiets politiska vilja i det här fallet.

Sant är att vi i Stockholmscentern gärna ser att de som bygger staden bygger den högre och tätare. Anledningarna därtill är synnerligen goda.

För det första behöver vi en herrans massa nya bostäder (och arbetsplatser). En SL-buss om dagen flyttar in till Stockholm och även om vi höjer målen i Exploateringsnämnden till fem tusen nya lägenheter i år, så är det inte tillräckligt.

För det andra är tätare boende energieffektivt och miljövänligt. Med högre hus kan fler bo nära kollektivtrafik samtidigt som utrymme lösgörs för att bevara och utveckla parkmark, liksom vägar och parkeringsplatser för såväl pedaldrivna som andra fortskaffningsmedel (alla behövs och får plats i Centerpartiets Stockholm).

En tätare stad skapar också bättre kundunderlag för det lokala näringslivet. Shopping och ett bra restaurang- och barliv är viktiga delar i den levande staden.

Däremot är det ett missförstånd att Centerpartiet vill att staden ska framtvinga byggen av dessa höga hus. Det finns i dagsläget ett antal politiska hinder för marknaden att utveckla staden i enlighet med konsumenternas behov och önskemål. Dessa hinder vill vi avlägsna.

Skönhetsråd och bevarandekrafter är en sak, men viktigare är nog hur vi tar betalt för stadens mark när någon vill bygga. Vi tar i dagsläget inte betalt för den markyta som tas i anspråk, utan för den boyta som fastighetens byggnader kommer att omfatta.

Det kostar alltså, för marken, inte mer för ett fastighetsbolag att sprida ut ett bygge på tre tomter, än att trava det på höjden, samtidigt som byggkostnaderna för det senare är högre. Resultatet blir en onödigt gles stad i vilken vi måste ner i tunnelbanan eller upp på motorvägen för att kunna umgås och arbeta.

Detta är onödigt, tycker vi, som också har ett stämmobeslut på att införa marknadshyror (för nya kontrakt), för få bostadsmarknaden att fungera bättre och sätta fart på byggandet. Ett uttryck för frihetlighet som borde falla Ludvigsson på läppen, kan man tycka?

Viktigare för Maria Larsson att vanligt folk håller sig sedliga än att våra gamla har det bra?

Carema är ett riktigt skitföretag. Utan respekt för vare sig sina kunder eller faktiskt sina egna långsiktiga möjligheter att tjäna pengar verkar de mest vara intresserade att så snabbt som möjligt föra så mycket pengar de kan ut från landet.

Vissa tar detta som intäkt för att marknadsekonomi är ett dåligt system och att socialism vore bättre. Jag håller inte med. Företag är i alla lägen bättre på att både anpassa verksamheter till växlande behov, såväl som att ta till sig nya rön och innovationer.

I normalläget är dessutom företag mycket måna om sitt rykte och strävar alltid efter att etablera en stabil grund för långsiktig tillväxt. Av olika skäl har Carema inte riktigt jobbat så. Detta är dock inget skäl att överge det fria samhället.

Under all kritik är däremot systemen för hur välfärdssektorn kvalitetsstyrs. Politiken borde ägnat mer tid och energi åt att bestämma hur kvaliteten mäts. Samtliga utförare, kommunala och privata, borde lyda under samma strikta kvalitetskrav och tillses höklikt från en för ändamålet dedicerad myndighet.

Tyvärr får man anta att ansvarigt statsråd, Maria Larsson, ansett det viktigare att lägga tid på att förfäkta nykterhet, hindra ensamstående att skaffa barn och förvägra transpersoner sin rätt till fortplantningsförmåga.

---

Läs även Per Ankersjö, Anders W Jonsson och Svenskt Näringsliv.

---

Update: Partiledare Annie Lööf plockar upp Anders W Jonssons förslag om "Lex Carema".

Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.

Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.

De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.

Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.

Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på "Facebookskolan".

En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter...

Långsiktig hållbarhet kräver fasta principer

Nima Sanandaji och Anders Ydstedt skriver idag på SvD Brännpunkt om den amerikanska skuldkrisen och förklarar varför den amerikanska quick fixpolitiken har misslyckats.

Genom ett skjuta in pengar i den amerikanska ekonomin ville Obama sätta fart på hjulen, enligt Keynesiansk modell. Problemet är, som Sanandaji/Ydstedt skriver:

"...att forskning och erfarenhet visar att denna politik inte fungerar. Stimulansåtgärder är kostsamma, tränger undan privata investeringar och håller ineffektiva verksamheter under armarna; samtidigt som de i praktiken inte alltid lever upp till politikernas förväntningar."

Staten har inga egna pengar. Alla "stimulansåtgärder" bekostas av landets folk och företag med resurser man undandrar dem. Varje krav på statliga tillskott måste ställas med kunskapen om att privata initiativ samtidigt måste stryka på foten.

Om man tänker efter, vad förefaller mest långsiktigt hållbart? Att människor decentraliserat investerar sina egenhändigt skapade resurser i projekt de tror på, eller att staten centralistiskt gör det enligt vad som för tillfället är politiskt opportunt?

Det finns bara ett sätt att skapa långsiktigt hållbara ekonomiska system och det är att se till att förutsättningarna för människor att skapa värde är så goda som möjligt.

Gnäll inte på vänstern, greker

Maria Ludvigsson är ny på Svenskans ledarsida och levererar idag en artikel som verkligen sätter tonen.

Rapporteringen kring Grekland och krisen har varit en smula märklig. Möjligen beror det på den svenska journalistikens vänstervinkling på det mesta. Det kanske är helt enkelt svårt att förstå att den situation som grekerna hamnat i inte är kapitalets, västvärldens eller någon annans fel. De har konsekvent röstat på vänsterpopulister som lovat allt åt alla och till slut funkar det inte längre.

Någon måste helt enkelt baka kakan som så frikostligt fördelas av politiker som är snela. I Grekland bakas det inget, man är fullt upptagen med att kasta sten på polisen och vandalisera banker.

Lika lite som våld och hot förmår skapa värde, lika lite är Vasilis Zahos tårar giltiga som valuta för att betala de skulder som han och hans landsmän dragit på sig.

Som Margaret Thatcher en gång sa: "The problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money."

Och problemet med Grekland är - som Maria Ludvigsson skriver - inte vänsterpopulisterna, sådana finns det alltid, utan att ingen högerliberal satte ned foten och hade modet och den kommunikativa förmågan att förklara att man faktiskt måste skapa mer värde än vad man sätter sprätt på.

Storbritannien var mycket illa ute på 70-talet. Galopperande inflation, en föråldrad industristruktur, massarbetslöshet och allmänt elände. Margaret Thatcher ändrade allt. Precis allt. Trots att hennes medicin var besk, lyckades hon förklara dess nödvändighet för en majoritet av britterna och Storbritannien vändes från en uträknad krisekonomi till ledande i Europa med en löftesrik framtid för miljontals britter som annars skulle levt i arbets- och hopplöshet.

Greklands problem kan bara lösas genom att grekerna börjar skapa igen. Om man vill hjälpa dem på något sätt är varje åtgärd som kan återinföra stabila institutioner som säkrar marknadernas funktionssätt guld värda. Våldsamma demonstrationer och vandalism, understödda av europafacket (fram till nyligen lett av svenska Wanja Lundby-Wedin) är det inte.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har "barnfattigdomen" blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.

Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).

Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.

(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)

Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.

Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa "efter behov" som är lösningen.

Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.

Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.

Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.

Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.

Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.

Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.

Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Globaliseringens seger ska firas ordentligt

På twitter pågår en hätsk diskussion om Timbros fest till globaliseringens ära.

Vänstern är upprörda för att polisen skötte sig dåligt i samband med göteborgskravallerna och anser det därför olämpligt att fira globaliseringens seger.

Polisen skötte sig verkligen fullkomligt miserabelt i Göteborg. Katastrofalt dåligt. (Som väldigt mycket som sker genom statens försorg i Sverige.) De var totalt oförberedda på att hantera de våldsamma kravaller som vänsterextremisterna jagade upp.

Men de verkar ha lärt sig läxan och verkligen blivit mycket bättre på att hantera dylika situationer. I valrörelsen -06 var Centerpartiet hårt ansatta av vänsteraktivister som hotade och vandaliserade. Polisens agerande kring dessa händelser var mycket imponerande. Utan att trappa upp aggressionsnivån, lyckades man i samtliga fall som jag blev vittne till desarmera situationerna på ett förtjänstfullt sätt.

Man kan väl inte säga säkert att de tragiska händelserna i Göteborg aldrig kommer att upprepas, ordningsmakten kan återigen ställas inför en ny typ av våldsamma hot som man inte lyckas möta på ett tillfredställande sätt, men polisen HAR verkligen blivit mycket bättre på just detta.

Nu är jag inte säker på att vänsterdebattörerna gör vänstern och globaliseringsmotståndet någon tjänst när de försöker styra över samtalet till att handla om polisens agerande i Göteborg snarare än själva globaliseringen, men det är nog skönare för dem att få prata om det istället för globaliseringsmotståndets totala kolapps.

---

Update: Jag insåg nog innerst inne när jag skrev inlägget att jag gick i fällan: att låta debatten att handla om polisens agerande i Göteborg, snarare än den bokstavligt talat livsviktiga globaliseringens effekter.

Fredrik Segerfeldt är uppenbarligen lite smartare än jag och skriver om vad det egentligen handlar om:

"Att hundratals miljoner människor slipper käka grus tack vare den ekonomiska tillväxt som kommit i globaliseringens spår är i mina ögon en långt mer central händelse än några uniformerade testosteronutbrott eller framstressade felaktiga beslut hos en polischef."

Jobb, skit- och andra, måste skapas av någon

En färgstark debatt har brutit ut i kommentarsfältet till ett blogginlägg polarn Tobias skrev på Stureplanscenterbloggen igår med anledning av diskussionen om "skitjobb", som Socialdemokraternas nya oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, slog igång med sitt redan legendariska recension av säljyrket.

Så här kommenterar jag där:

Tobias skriver att man kan byta jobb och gnällvänstern himlar med ögonen och frustar att det kan man inte alls. Sanningen finns väl någonstans mitt emellan. Till saken hör att Tobias, Stureplanscentern och hela Centerrörelsen vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att fler ska kunna byta jobb. Vad vill vänstern? Försvåra förutsättningarna för företagande och därmed tillväxten av nya jobb att byta till...

Var och en som betraktar denna debatt måste fundera på var de båda alternativen egentligen innebär: En förstärkt marknadekonomi där fler jobb finns att välja mellan, eller en ännu hårdare reglerad arbetsmarknad med färre företag och jobb som följd.

Mot bakgrund av denna "skitjobbsdebatt" kan man väl konstatera att Karin Wanngård - och hennes syn på arbete - förkroppsligar den politik som gav Socialdemokraterna 13% av de arbetande väljarna i Stockholm i det senaste valet.

---

Läs även Erik Laakso, Johan Westerholm, Edvin Alam, Helen Törnqvist, Leines blogg, Claes Krantz och Den hälsosamme ekonomisten.

Avskaffa semestertvånget

Johan Norberg petar med vått finger i den svenska folksjälens öra, när han adresserar det som tiotusentals svenskar går hela året och längtar efter: semestern. Men med ett synnerligen gott syfte; det saknas förståelse för hur välstånd skapas och hur vi egentligen fick råd att ha ledigt med full betalning. (Ledtrådar: marknadsekonomi, produktivitetsutveckling och tillväxt)

Den fackliga mytbildningen vill få oss att tro semester är något som någon ger oss. Som man genom demonstrationer och blockader tvingat fram. Detta är naturligtvis nonsens. Semester är en ersättning, precis som lön. Om du jobbar 52 veckor för en viss ersättning, eller 47, måste du ändå jobba för det värde ersättningen motsvarar.

Oavsett hur semesterlagen ser ut är det ju liksom inte jultomten som betalar din lön när du inte jobbar. Det är du själv som betalar för din semester, oavsett om du vill ha den eller inte.

Jag tycker att Mikael Persson har en klar poäng i att semester är något som kan regleras i avtal.

OBS! Du "får" inga pengar av Borg

Expressen har idag en idiotisk löpsedel, som visar att man inte förstår hur ekonomin fungerar.

Socialismens retorik utgår från myten om den statiska ekonomin, alternativ något slags jultomteteorem, enligt vilket samhällets alla resurser kommer någonstans ifrån - oklart var - och sedan fördelas av den snälla farbror finansministern.

Mot bakgrund av det har jag nyheter till Expressen och andra intellektuellt lata förståsigpåare som inte tar ens det mest grundläggande steg för att förstå hur ekonomi fungerar, men som anses sig berättigad att tycka en massa saker ändå:

STATEN HAR INGA EGNA PENGAR! ALLA PENGAR SOM MEDBORGARNA "FÅR" HAR STATEN EN GÅNG TAGIT FRÅN MEDBORGARNA!

Resurser skapas av människor. Folk och företag som producerar, gör affärer, slipar affärsmodeller, säljer bättre, utvecklar och växer.

Alla företagare som i förrgår satt och skickade månadens skatter kan bara sucka i ett uppgivet leende och mumla "vem är john galt?".

---

Läs även:

Den hälsosamme, Tokmoderaten, Böhlmark, Radikalen, Christian Ottosson och Röda Malmö.

SvD, DN, Aftonbladet, SvD igen.

Vinst ftw!

Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson skriver klokt om friskolor och vinst på DN Debatt:

"Ingen, knappt ens på yttersta vänsterkanten, ifrågasätter vinsten som drivkraft när det gäller att utveckla läkemedel eller bygga skolbyggnader. I Centerpartiet ser vi att privata företag, engagerade pedagoger, föräldrar och skolledare som driver friskolor tillför nya värden."

Kloka ord, tycker jag!

---

Läs även SN om bristen på ideologisk stringens i Centern. Det känns dock som att Michael Arthursson är en del av lösningen.

Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.

Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.

Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.

Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.

Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.

Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.

Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN's arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)

Läs även Albin Broman, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Ingerö, Johan Westerholm, Johan Pettersson, Röda Malmö, Kent Persson, Motpol, HAX, Alltid rött alltid rätt och Adam Cwejman.

Hyresregleringarna är samhällsekonomiskt dyrbara

PJ Anders Linder skriver i dagens SvD att hyresrätten behöver en kriskommission.

Alla vet precis vari det största hindret består: de hyresregleringar som infördes under andra världskriget och som av politiska skäl överlevt.

När man bestämmer priser från ovan kan inte marknaden anpassa sig till önskade förhållanden. Den enda långsiktigt hållbara allokeringsmodellen är fria marknader på vilka utbud och efterfrågan möts.

Folk borde ju ha anat ugglor i mossen under 60-talet när bostadssituationen för unga började bli akut. Tage Erlander fick det hett om öronen 1966 i en klassisk tidig tv-utfrågning med anledning av de långa bostadsköerna som hyresregleringarna ställt till med.

Istället för att angripa problemets kärna, den socialistiska bostadspolitiken, hittade man på ett nytt statligt påbud: miljonprogrammet. Hurra.

Det torde väl stå klart att de problem som hyreregleringarna påstås lösa, inte alls löses genom dagens system?

Med tanke på att allokeringsförlusterna, och bristen på möjlighet att kunna skaffa sig en lägenhet utan att behöva binda upp sig med en kapitalrisk med allt vad det innebär för t ex arbetsutbudet, innebär en avsevärd samhällsekonomisk kostnad, kanske man skulle kunna tänka sig att börja titta på andra sätt att lösa de problem som regleringsivrarna adresserar?

Utökad kollektivtrafik, med högre turtäthet och säkerhet kanske? Avgiftsfri sådan?

Utbildningssatsningar, fritidsverksamhet, fler poliser? Vad vet jag... men alternativ finns. Hyresregleringarna är långt ifrån gratis och den kriskommission som PJ föreslår kunde väl börja med att klura på bättre sätt att spendera dessa resurser, för i dagsläget går de till en onödig politisk lyx.

Sandvikscentern tar ett rejält snedskär

Precis när vi i Centerpartiet baxat igenom förbudet för kommuner att konkurrera osunt med det privata näringslivet ser jag att Sandvikscentern kräver skapandet av ett kommunalt byggbolag!

Meningen ska vara att tillgodose ett antal företags lokalbehov och en stilla fundering är väl att marknaden ändå är bäst på att analysera och tillgodose sådana behov?

Tänk om ett (eller fler) av Sandviksföretagens affärsidé är just att bygga smarta lokaler anpassade efter Sandviksföretagens behov? Ett kommunalt bolag riskerar då att med kraft av skattebetalarnas pengar konkurrera ut en privat verksamhet.

Om Centerpartiets representanter i Sandvikens kommun nu ser en lucka på marknaden står det dem fritt att kliva av politiken och starta ett bygg- och/eller fastighetsbolag själva.

Riskera gärna dina egna pengar, men en mild rekommendation med grund i Centerpolitiken vore att låta de redan hårt rådbråkade Sandviksbornas plånböcker vara i fred.

Centermission: definiera statens begränsningar

"Att göra staten mindre och människor större", skulle kunna vara en god ledstjärna för Centerpolitiken. Att medborgarna ska få bestämma mer över sina egna liv, utan påtvingad inblandning eller övervakning från staten, borde vara grunden i vårt fortsatta idéutvecklingsarbete.

"Frihet" är ett missbrukat ord och används av alla politiker från vänster till höger. Det låter nämligen bra. Men faktum är att friheten väger oerhört lätt när det kommer till politisk handling. Tvärtom vill politiker visa handlingskraft genom att "göra något". En ny lag, ett nytt förbud, en riktad fond, ett bidrag, ett stöd. I praktiken något som faktiskt minskar friheten.

Att det problem som ska lösas ofta tillkommit av en reglering, ett nytt hinder, en högre skatt, är sällan så politiskt tydligt och benägenheten att ta bort det som skapade problemet verkar betydligt svårare än att hitta på något nytt.

Det lönar sig helt enkelt sämre som politiker att säga att det bästa sättet att lösa problemet är att inte lägga sig i, än att förbjuda nåt eller - ännu värre - "skjuta till resurser". Det senare innebär nämligen att politikern väljer att ta resurser från folk och företag som gör rätt och ger dem till sådana som inte gör det.

Modet att lösa problemen på riktigt - att avlägsna de politiska hinder som tillkommit i all välmening, men som skapar problemen - borde vara en Centermission värd att slåss för. Att ha integriteten att låta bli att kleta på med den populistiska lösningen och säga rätt upp och ned att det bästa som politiken kan göra i detta läge, faktiskt är att låta bli.

Staten har en oerhört viktig roll att spela i varje civiliserat samhälle. Stabila institutioner som säkerställer att människors frihet inte kränks, att avtalsbrott beivras och som skyddar från militära hot, är grundförutsättningar.

Gemensamt finansierad utbildning och sjukvård tänker jag inte argumentera emot och jag kan till och med acceptera ett visst mått av statligt stöd till kulturen, under förutsättning att man får valuta för pengarna och att detta inte missbrukas till att bli ett politiskt instrument för den styrande makten.

Att erbjuda ett socialförsäkringssystem baserat på grundtrygghet kan också vara statens roll. Det system som byggts upp i Sverige är ett politiskt instrument som sätter svenskarna i beroendeställning till staten. Det är politiskt dåligt och katastrofalt ineffektivt och det tränger undan marknaden för privata försäkringslösningar som skulle kunna erbjuda en mycket större flexibilitet. (Centerpartiets linje i ATP-striden på 50-talet är ett exempel på ett bättre system.)

I övrigt borde staten låta bli att lägga näsan i blöt. Ovanstånde uppgifter är tillräckligt avancerade och innan staten bevisat sig mogen dem kan inte andra komma i fråga.

---

Läs även Micke Arthursson, Hanna Wagenius, Ola Apelsineld och Albin Broman.

KD's roll i Alliansen bör ifrågasättas

Motståndet mot gårdsförsäljning saknar all vett och sans, trots att det är så uppenbart att folkhälsoargumentet inte håller. Man åker inte till gård och köper en flaska dyr hantverksmässigt framställd dryck för att "missbruka" den, när det finns både systembolag och svarthandel som levererar yrsel per krona i betydande högre grad.

Utredningsdirektiven för gårdsförsäljningen förhandlades fram i Alliansen och jag tolkade det hela som en seger. En seger för näringen, för svenskarna och för vår svenska mat- och dryckeskultur. Utredningen skulle svara på HUR gårdsförsäljningen skulle kunna komma till, inte om. Finemang.

Nu funderar jag inte på om inte utredaren under inofficiell påverkan från folkhälsoministern skruvat till det hela och medvetet tagit fram ett utredningsresultat som i praktiken blir mycket svårt att omsätta i lagstiftning.

Detta väcker funderingar om Kristdemokraternas roll i Alliansen. Om de inte tänker finna sig i förhandlingsresultat och överenskommelser finns det ingen anledning att förhandla och komma överens med dem.

Långtidsutredningen: LAS är skadligt

Igår presenterades två viktiga utredningar, gårdsförsäljningsutredningen, som jag skrev om igår, men även tre delbetänkanden från långtidsutredningen. Ett av betänkanden konstaterar att LAS är mycket skadligt för landet.

Fast anställda gynnas på bekostnad av alla andra, produktiviteten hämmas, sysselsättningen är lägre, innovationer hindras och lagen leder till en tudelad arbetsmarknad där den som redan har får alla fördelar och den som står utanför hålls kvar där.

Som Anders W Jonsson konstaterar hade Karin Söder helt rätt när hon i sitt rikstingstal i Jönköping 1979 varnade för dessa konsekvenser av LAS.

Mäktiga krafter mot gårdsförsäljingen

Det är med stor frustration man idag kan betrakta hur de lobbykrafter som vill stoppa utvecklingen av den spirande svenska dryckesnäringen mobiliserar med full kraft.

Den oerhört resursstarka kampanjorganisationen IOGT-NTO går inte helt oväntat ut och tycker att gårdsförsäljningsutredningen är jättejättedålig. Som om något utredningsresultat annat än ett totalförbud mot gårdsförsäljning skulle vara bra i IOGT-NTO's ögon? En fråga som jag för övrigt ställt till dem på twitter, utan att få svar.

Det förment liberala Miljöpartiet rycker ut på nykterhetslobbyns sida, bland annat genom Helene Öberg på Newsmill och flera Miljöpartister är aktiva på twitter i frågan.

Alla de företag som är beroende av gårdsförsäljning för sin fortsatta utveckling, de som ännu inte finns, men som skulle kunna göra det och alla de tusentals som skulle kunna vara anställa i branschen är det ingen som hör, när mäktiga krafter smäller på med sina stora trummor.

Gårsförsäljningsföretagen har inte resurser att lägga på något annat än det som de gör så bra, svenskproducerad dryck. Ingen för deras talan och deras intressen tas inte tillvara. Detta är djupt orättvist och det är till stor skada för hela landet.

Jag rekommenderar alla att göra ansträngningen att köpa en flaska svenskproducerad kvalitetsdryck för att visa sitt stöd! Själv tänker jag snart avnjuta en Mysingen Midvinterbrygd från Nynäshamns ångbryggeri, ett av de företag IOGT-NTO (och Miljöpartiet?) vill krossa.

Tillfälliga lättnader av energiskatterna?

De flesta människor med ett någorlunda analytiskt sinnelag förstår att det inte är ekonomiskt att ha en gammal bil. Jag har själv haft flera gamla och jättebilliga bilar genom åren för att jag i praktiken inte haft något val.

Med en del har man haft tur och kunnat köra många sköna mil, utan vare sig oväntade stopp eller dyra reparationer. Men tur går inte att lita på om man är på väg till ett viktigt möte, eller om man ska få det bästa ut ur de efterlängtade semesterveckorna.

Min förra bil köptes 1999. Jag vet att jag borde ha bytt bil efter en sissådär tre år. Då har värdeminskningtakten börjat klinga av, samtidigt som risken för dyra reparationer ökar. Sammantaget är det bättre ekonomi att byta bil då.

Av två skäl gjorde jag inte det.

För det första älskade jag den där bilen. Det var den första jag köpte helt ny och den första jag valde helt utifrån mitt eget hjärta. Inte för att en granne skulle sälja sin, eller någon avlägsen släkting kolat och att det därför lösgjordes en lågmilad norrlandskörd prisvärd ärtgrön sak som man annars aldrig skulle tittat efter.

För det andra hade jag och min kompanjon vid tiden för min bils treårsdag just startat vårt företag, så kontanter var inte det som låg och drällde allra mest runt i kring. Och trots vad den totalekonomiska kalkylen säger, är det en skrälldus som ska ut i samband med ett bilbyte.

Det där blev en ganska dyrbar historia. Stora strukturella saker pajade och fick bytas ut. Hjullager, drivaxlar och sådant. Det mest irriterande var kanske dock smågrejerna. Bilen var försedd med startspärr. Ett RFID-chip i nyckeln berättar för bilen att nyckeln är autentisk, varpå bilen går att starta. Något glapp någonstans omöjliggör start. Trots att allt väsentligt fungerar som det ska, sitter en liten stöldskyddsanordning i vägen och hindrar hela systemet från att fungera.

Lite så känns det under dessa kalla dagar med kärnkraften. Förra årets stillestånd av hälften av kapaciteten var fullständigt oacceptabel. I år skulle allting fungera. Alla drivaxlar och hjullager är bytta. Men så är det en liten startspärr som glappar.

Man kan vara kritisk mot kraftbolagens hantering, men faktum är att det är politiska begränsningar som lagt grunden för dessa problem.

Elbolagen har inte själva kunnat göra valet för när det ska köpas nytt, utan tvingats köra på med den gamla bilen och reparerat den vartefter. Det gör elen lite dyrare, samtidigt som det blir kö till verkstaden, vilket gör elen ännu dyrare, eftersom utbudet minskar.

Samägandet urholkar också elbolagens ekonomiska incitament att leverera. Det enda som händer vid driftstopp är ju att elpriset åker upp, utan att elbolaget behöver sälja mindre än sina konkurrenter. Om vart och ett av elbolagen ägde konkurrerande kraftverk skulle den ekonomiska skadan för produktionsbortfall i egna anläggningar vara gigantisk, varför mer resurser skulle allokeras till att säkerställa leveranskapaciteten.

As we speak sitter många hushåll, i synnerhet i glesbygden, och betalar alldeles för dyra elräkningar på grund av detta. Vi i Centerpartiet har en tydlig del i skulden till den politik som skapat denna situation och vi bör i ärlighetens namn känna en gnutta ödmjukhet inför det.

Den ekonomiska återhämtningen är också i fara på orter med en näringslivsstruktur som är energikrävande. Igår stod att läsa att Rottneros stoppar massaproduktionen i 10 dagar p g a elpriserna.

Som tur är har den mångåriga energipolitiska låsningen brutits i och med den förra mandatperiodens historiska energiöverenskommelse och dessa stora problem kommer att försvinna. Åtminstone så länge vi har en alliansregering.

Möjligen bör energiministern knacka på hos finansministern för att diskutera en tillfällig lättnad av energiskatterna tills den nya och klokare energipolitiken får genomslag i energibranschens nyinvesteringar.

Det fackliga löftet hindrar utveckling

När de tidiga människorna i Kalahari kom på att man kunde binda en djurhud och hänga över axeln effektiviserades samlandet något alldeles oerhört. Tidigare hade man bara kunnat plocka med sig så mycket livsmedel och andra nödvändigheter som man kunde bära i sina båda händer.

Med uppfinnandet av ...tja... "väskan" kunde man samla på några timmar vad som innan hade tagit flera dagar. Detta lösgjorde resurser till annat. Kostnaden för att samla blev lägre, väldigt mycket lägre. Tiden kunde användas till att piffa i grottan, experimentera med nymodigheten "hydda" och annat som gav social, kulturell och ekonomisk nytta.

Ett tidigt exempel på hur tillväxt skapas genom innovation, som följts av otaliga sådana genom århundradena.

Man får väl anta att ersättningen för samlandet huvudsakligen skedde genom byteshandel med jägarna. Eftersom resursförbrukningen för samlandet minskat betydligt, blev även priset per samlad enhet potentiellt lägre.

Det är en faslig tur att marxismen inte var påkommen på den tiden. Tänk om samlarna organiserat sig i fackförbund och lovat varandra att inte samla till en lägre kostnad än den som rådde innan handväskans intåg i mänsklighetens vardag?

Några incitament att offra djurhudar (som ju hade en alternativ användning) till "väskor" hade inte funnits och samlandet hade i stort sett rullat på som förr. Det "fackliga löftet" hade varit intakt, men vi hade fortfarande bott i grottor.