Kapitalismens kris?

Vänsterns förmåga att lyfta ut en statisk ögonblicksbild och helt kunna bortse från historiska fakta är lika märklig som imponerande. Den överträffas egentligen bara av förmågan att missförstå kapitalismen, som i bästa fall förväxlas med korporativism, men kanske oftare som ett samlingsbegrepp för allt som är "dåligt".

Även från (någorlunda) seriösa debattörer får man allt oftare höra att kapitalismen har misslyckats och exemplen finanskris och Grekland läggs fram som bevis.

Alltså, utan kapitalism hade hela världen varit Grekland! Det hade inte funnits några finanser att krisa kring!

Man kan ju undra var sådana som Kajsa Ekis Ekman tror att stålarna kommer ifrån, de som de vill ska distribueras på ett mer "rättvist" sätt? Hur kan man ha missat att värdet någonstans måste skapas? Att enskilda människor i frivillig samverkan tar initiativ som utvecklar näringslivet och som lösgör resurser för allt som vi tar för givet? (Värme i bostäderna, t ex, för att anknyta till Ekmans artikel.)

Kapitalism är inget annat än frihet för folk och företag att använda sina förmågor att tjäna pengar. När så sker uppkommer tillväxt som kommer alla till del på ett eller annat sätt. Det är ju fullt förståeligt att anse det olyckligt att några lyckas bättre än andra, men man måste ju begripa att det inte gynnar någon att slå undan förutsättningarna för effektivt skapande - en ofrånkomlig konsekvens av socialismen.

Om Grekland är ett exempel på misslyckande är det väl snarast frågan om ett politikens misslyckande: Ineffektiv och rättsosäker skatteuppbörd, en växande offentlig sektor med livstidsanställningar och ett näringsliv utan förutsättningar och förmåga till förnyelse.

På det en vänsterpopulistisk politisk kultur där den som lovar allt åt alla vinner medborgarnas gunst.

Kris för kapitalismen? My Ass...

Hat är en nedbrytande kraft - i första hand för hataren själv

Tydligen har det arrangerats en resa till Saltsjöbaden i Stockholm i syfte att "odla sitt klasshat".

Ett smart pr-stunt är det allt, och reaktionerna lät inte vänta på sig. I Aftonbladet beskrivs ungdomar som av ganska lätt insedda skäl givit sig ut för att åse spektaklet som en "pöbelhop".

Receptet är enkelt: Gör något som är fullt lagligt och genomför det hela på ett någorlunda sympatiskt sätt, men väck "motståndarens" avsky så mycket att densamma kokar över och gör bort sig. Kanske till och med begår olagligheter för att skydda sin ära och integritet. Helst ska de värsta agget resas från ord som kommer ifrån "oberoende" betraktare, så att arrangörer går fria, men att provokationen ändå går fram, t ex genom att Aftonbladets ledarskribenter twittrar om det hela.

Avskyvärt, javisst, men inget nytt och ganska lätt att pysa luften ur om man bara kan hålla huvudet kallt.

Det är naturligt att reagera med ilska, ledsamhet och frustration när det arrangeras organiserat hat mot dig, bara för att du bor på ett visst ställe, precis som det skulle vara att någon hatar dig för att du tror på en viss gud eller älskar någon av samma kön, men konflikt blir det bara om du hatar tillbaka.

Låt dem komma, låt dem stå och peka finger, ljuga, hata, skriva och snacka så mycket de vill. Ta ett djupt andetag och tänk på något trevligt. (T ex ditt fina hus och hur bra och samhällsnyttig du är som har skapat så pass mycket värde att du kunde köpa det.)

För nämnda vänstertokar finns en av två möjliga utvecklingsvägar, antingen fastnar de i sitt hatrunkande, vilket kommer att göra deras liv ganska trista, eller så kommer de på att de kan använda sina talanger till att tjäna stålar och sätter igång att göra positiva saker i stället.

---

S-bloggare som hyllar tilltaget kan ju också ta sig en funderare på hur de tror att rörliga mittenväljare gillar det hela...

Inte lätt att vara vänstermoralist alla gånger

Inom en inte alltför snar framtid förväntas Jonas Sjöstedt väljas till partiledare för Vänsterpartiet. Sjöstedt är en hederlig och klok politiker som jag respekterar djupt, trots att den politik han önskar föra i praktiken skulle ha vedervärdiga konsekvenser för den personliga friheten och för landets ekonomi.

Glädjande nog verkar konjunkturen för dylika idéer numera vara begränsad och vänsterblocket som regeringsalternativ verkar, åtminstone för ögonblicket, bortspelade genom statsministerkandidaten Håkan Juholts popcornsprittande torktumlarresa genom landet och känslorna.

Det finns stora och viktiga tillkortakommanden med en politik som inte bara undlåter att värna entreprenörskapet, utan till och med aktivt vill motarbeta det. Inte lika allvarligt, men icke desto mindre frustrerande måste vänsterns privatekonomiska kvasimoralism vara för dem den berör.

Rosanna Dinamarca fick utstå kritik för att hon inte betalade vänsterpartiets "frivilliga" partiskatt på 10%. Hon tyckte att hon hade bättre användning för sina pengar och ur mitt perspektiv är det självklart, hon har förtjänat dem, det är hennes, hon får göra vad hon vill med dem. Men det är klart, i hennes parti blev det stor indignation över det omoraliska i att vilja bestämma över sina egna pengar.

På samma sätt blir det ju lite löjligt när Jonas Sjöstedt försöker framställa det som en stor uppoffring att behöva bo i en lyxig UD-bostad på finaste Östermalm. Fan, kom igen, Jonas! Du och din fru är skarpa som få och jobbar hårt. Ni förtjänar era framgångar och vill ni bo i en fin lägenhet ska ni göra det!

Det kan visserligen vara ytterst tveksamt om varför diplomater (som Jonas fru tydligen är) ska förses med lyxlägenheter, men det är en annan diskussion.

Som Svenska Dagbladets Johan Ingerö sa lär det väl inte vara omöjligt att byta paradvåningen mot en trea i valfri betongförort, om det nu är ett sådant straff att bo på Karlavägen?

Juholt har uppenbara svårigheter att skilja på mitt och ditt

Och cirkus Juholt rullar på och kommer antagligen göra så tills åklagaren lägger ned förundersökningen. Som om inte pressen på Håkan Juholt var nog redan, var det idag läge att leverera sitt yttersta i riksdagens partiledardebatt.

Och levererade gjorde han. En i det närmaste omänsklig insats. Mycket imponerande.

Nu verkar inte Juholt vara mycket för triangulering, utan har konsekvent ställt Socialdemokraterna en bra bit till vänster och fortsatte på det temat idag. Klasskampskortet spelades hårt och möjligen kan den hårda (S)-kärnans hjärtan bevekats tillräckligt för att rädda Juholts politiska överlevnad?

Det är antagligen dessvärre (eller dessbättre, hur man nu ser det) så att det finns allvarliga problem förknippade med såväl Håkan Juholts budget som hans värderingar. Ett klipp som jag såg hos Karl Malmqvist illustrerar väl något som åtminstone jag känner stark avsmak för: Oförmågan att skilja på mitt och ditt. Juholt verkar faktiskt anse att skattebetalarnas pengar ÄR hans.

---

Läs även Merit Wager som ställer viktiga frågor om Juholts hyreskontrakt.

Statsvetenskapliga hugskott på modet

Man börjar ju fundera på hur det står till med de statsvetenskapliga grenarna av Sveriges akademier...

Lars Pålsson-Syll från Malmö högskola släpper precis alla hämningar när det gäller att driva sin socialistiska agenda. Absolut OK, bra och intressant om man är politiker, debattör eller driver tankesmedja, men denne man förväntas väl i sin roll som professor i samhällskunskap kunna se världen från fler håll än från den yttersta vänsterkanten? (T ex på radion i morse)

Jenny Madestam väckte viss uppmärksamhet för en tid sedan när hon avfärdade Centerpartiets förmåga att se talang hos alla kön som en "slump". Nu läser jag hos Magnus Andersson att hon verkar se den avhoppade Sverigedemokraten William Petzäll som något av en politikens Zlatan som alla andra partier drömmer om att rekrytera.

Eh... joråsatt...

Heja Jonas Sjöstedt!

Lars Ohly avgår och gör därmed Vänsterpartiet en stor tjänst. Efter förlustval på förlustval och ingen - som han själv uttrycker det - konjunktur för vänsterfrågor, var det väl tydligt att ett ytterligare val med tillbakagång skulle innebära ett försvinnande från riksdagen.

Bland de kandidater som anmält intresse står givetvis Jonas Sjöstedt i en klass för sig. Ingen ska missförstå mig på denna punkt: politiskt vill Sjöstedt i mitt tycke vansinniga saker. En politik som kraftigt kringskär individens frihet och som sakta men säkert driver landet i armod i takt med att näringslivet flyttar ut eller lägger ner. (Snabbversion av Hayek's The Road to Serfdom.)

Icke desto mindre är Jonas Sjöstedt en fantastisk politiker. Trots den uppenbara risken att Vänsterpartiet under Jonas skulle bli mycket starkare ser jag mycket hellre honom än någon annan på posten. Anledningen är att politiker som Jonas, intellektuellt både skarp och hederlig, tillför så mycket till det politiska systemet som helhet.

Det blir helt enkelt roligare att ägna sig åt politik när motståndet håller hög klass. På så vis är ju också kontrasten mot det Stora Vänsterpartiet ganska stor...

Sedan får väl vi som tycker annorlunda slipa argumenten och försöka matcha Jonas i debatten.

---

Läs även Per Ankersjö, Johan Westerholm, Röda Berget, Martin Moberg, Aftonbladet och Expressen.

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har "barnfattigdomen" blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.

Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).

Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.

(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)

Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.

Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa "efter behov" som är lösningen.

Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.

Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.

Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.

Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.

Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.

Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.

Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Globaliseringens seger ska firas ordentligt

På twitter pågår en hätsk diskussion om Timbros fest till globaliseringens ära.

Vänstern är upprörda för att polisen skötte sig dåligt i samband med göteborgskravallerna och anser det därför olämpligt att fira globaliseringens seger.

Polisen skötte sig verkligen fullkomligt miserabelt i Göteborg. Katastrofalt dåligt. (Som väldigt mycket som sker genom statens försorg i Sverige.) De var totalt oförberedda på att hantera de våldsamma kravaller som vänsterextremisterna jagade upp.

Men de verkar ha lärt sig läxan och verkligen blivit mycket bättre på att hantera dylika situationer. I valrörelsen -06 var Centerpartiet hårt ansatta av vänsteraktivister som hotade och vandaliserade. Polisens agerande kring dessa händelser var mycket imponerande. Utan att trappa upp aggressionsnivån, lyckades man i samtliga fall som jag blev vittne till desarmera situationerna på ett förtjänstfullt sätt.

Man kan väl inte säga säkert att de tragiska händelserna i Göteborg aldrig kommer att upprepas, ordningsmakten kan återigen ställas inför en ny typ av våldsamma hot som man inte lyckas möta på ett tillfredställande sätt, men polisen HAR verkligen blivit mycket bättre på just detta.

Nu är jag inte säker på att vänsterdebattörerna gör vänstern och globaliseringsmotståndet någon tjänst när de försöker styra över samtalet till att handla om polisens agerande i Göteborg snarare än själva globaliseringen, men det är nog skönare för dem att få prata om det istället för globaliseringsmotståndets totala kolapps.

---

Update: Jag insåg nog innerst inne när jag skrev inlägget att jag gick i fällan: att låta debatten att handla om polisens agerande i Göteborg, snarare än den bokstavligt talat livsviktiga globaliseringens effekter.

Fredrik Segerfeldt är uppenbarligen lite smartare än jag och skriver om vad det egentligen handlar om:

"Att hundratals miljoner människor slipper käka grus tack vare den ekonomiska tillväxt som kommit i globaliseringens spår är i mina ögon en långt mer central händelse än några uniformerade testosteronutbrott eller framstressade felaktiga beslut hos en polischef."

Ofattbar dikeskörning av Sveriges Radio

Radion toppar på morgonen med att "klyftorna ökar", implicerar en kollektiv indignation över detta förmodat fruktansvärda faktum och låter folklivsforskare tänka fram att "de rika" söker sig till varandra och att de "inte vill se fattiga".

Har Sveriges Radio någonsin reflekterar över vad som avgör priset på t ex fastigheter?

Har Sveriges Radio någonsin reflekterat över hur värde skapas innan det kan fördelas?

Det är ekonomisk teori på den allra mest grundläggande nivå att priset styrs av utbud och efterfrågan. Anledningen till att det kostar mycket att köpa ett hus i Bromma är att det finns ett begränsat utbud av sådana och att väldigt många människor tycker att det verkar mysigt att bo där.

Hur anser då Sveriges Radio att de hus som finns i Bromma ska fördelas? Ska den som äger huset inte få sälja det till vem man vill? Ska den som är beredd att betala mest inte vara den som få köpa huset?

Professor Bo Malmberg spekulerar också i varför rika människor söker sig till Bromma och hittar förklaringsmodeller som att rika helst vill bo tillsammans med andra rika, att de helst inte vill se fattiga och att det blir viktigare att bo i fina områden nu när borgarna har monterat ner välfärden. Typ.

Alltså, jag har mycket svårt att se hur man kan missa det alldeles uppenbara faktum att det inte bara är "rika" som vill flytta till fina hus. Alla vill göra det! Men det är bara folk som har råd som kan det.

Alltså: Det är främst folk som har råd, som köper fina bostäder. Chocking news...

När man klargjort detta kan man fundera på vad det är som gjort att folk har råd att flytta till Bromma. Vad är det som gör att folk tjänar pengar? Människors inkomster motsvarar i en fri ekonomi det värde de skapar. Vissa skapar mer värde än andra, inte för att de skulle vara ädlare eller på annat sätt mer värda rikedom än andra, utan för att de är bra på vad de gör.

Rapportförfattaren, Bo Malmberg, som även kan tituleras vänsterdebattör, frambär liberaliseringar i ekonomin och globalisering som problemkällor, alltså reformer som öppnat möjligheter för folk att skapa rikedom. (Oemotsagd och med status som expertkommentator.)

På frågan om dessa "problem" är unika för vår tid svarar professorn att det även fanns mörka perioder på slutet av 1800-talet med liknande avregleringar och internationell handel i vilka människor lyckades skapa rikedom och berättar att det syns på Stockholms alla fina byggnader som byggdes i den tiden. Under den tiden skapades alltså rikedom som tog hundratusentals svenskar från en tillvaro av akut fattigdom och svält till möjlighet till försörjning och en hoppfull framtid för sig och sin familj.

Alla människor som producerar skapar värde. Värdets storlek avgörs av omvärldens samlade reella uppskattning. (Alltså, vad man är beredd att betala för det i ett skarpt läge.)

De som skapar mycket värde är samhällets viktigaste stöttepelare. De tar fram varor och tjänster som gör vår tillvaro lättare, bättre och roligare. De gör saker som inte andra kan, fattar viktiga beslut och bär ansvaret för dem. De gör ett hästjobb. Inte för att vara bussiga, men för att de tycker att det är stimulerande och för att de tjänar bra med pengar på det.

För de pengar de tjänar när de gör detta för oss, köper de i sin tur andra varor och tjänster som andra producerar och därmed kan tjäna pengar på. De investerar överbliven rikedom så att fler kan förverkliga sina idéer om hur man kan producera gamla och nya tjänster till en lägre kostnad och med högre kvalitet.

De betalar skatt, djävligt mycket skatt, för att alla ska kunna få samma chanser till utbildning, vård och välfärd, men också för en hel del massa annat. Ju mer folk tjänar, desto mer pengar kommer in för att användas till utbildning, vård och välfärd. Jätteproblematiskt, SR?

De betalar också tv-licens, så att public servicemedia har resurser att håna, baktala och problematisera dem och deras gärning.

---

Även DN verkar tycka att det är en nyhet att det främst är folk som har råd som flyttar till dyra bostäder. Den tidningen kan man ju åtminstone välja att inte betala för...

Gaddaffi gör mig till bombliberal

Vänstereliten brukar vråla "bombliberal" efter folk som tycker att det kan vara på sin plats att hindra storskaligt mördande med hjälp av en och annan välplacerad smällkaramell västerifrån.

Principiellt är jag skeptisk till militära interventioner. De har en tendens att skapa lika många problem som de löser. Men det finns undantag...

För det första ska man inte underskatta amerikanernas närvaro i Irak som en bidragande faktor till de frihetstörstande nordafrikanernas nyfunna självförtroende.

För det andra kan man ju inte bara se på när en galning försöker mörda "sitt" folk?

---

Läs även Johannes Forssberg som för dagen är osedvanligt läsvärd i Expressen om hur vänstern hatar USA mer än de tycker om människor.

Åsa Lindeborg...

Kan någon se till att hon tar sin medicin?

Läs Magnus Andersson och Albin Ring Broman.

Syndikalisten Fridolin vrider (MP) till vänster

Min bild av Gustav Fridolin är att han har varit en bra politiker. Även om jag inte delat hans ideologiska övertygelser till någon del, så måste man ändå respektera intellektuellt hederliga politiker som kämpar för det de tror på. Trovärdigheten fick sig dessutom en rejäl puff uppåt i och med Fridolins val att lämna politiken innan han lät sig korrumperas av den.

Att samma Fridolin nu försöker göra anspråk på att vara liberal klingar inte helt rent.

Nu är kanske väljarna inte så nogräknade med stringens som en politiknörd som jag, men faktum är att hoppet är ganska stort från de extrema vänsteråsikter som Gustav Fridolin tidigare hållit sig med. Hans retorik skulle jag beskriva som marxistisk, han är - eller åtminstone var tills nyligen - syndikalist och medlem i SAC, ett "fackförbund" som ägnar sig åt vad som mest liknar beskyddarverksamhet och som utan den särställning som facken åtnjuter i lagstiftningen skulle anses grovt kriminell.

I dagens Expressen skriver Sakine Madon att Fridolin i en bok från 2009 (utgiven på Ordfront) skriver att villkoren för företagande är tillräckligt bra och att företagen "oroas för att den offentliga sektorn inte är större". Man undrar vem han har talat med...

I samma artikel framgår också att Fridolin är negativ till lägre skatter. Skatterna kan man väl säkert ha många åsikter om, men det faktum att högre skatter ökar makten för staten/överheten och minskar makten för de tvingas lämna ifrån sig mer av sina pengar, borde väl vara klarlagt?

Fridolin verkar sakna den sunda statskritik som då och då kan skönjas i öar av förnuft i Miljöpartiets hav av utvecklingsmotstånd och elallergi. Lite synd, kan jag tycka, men det är väl bara upp till oss andra att vässa argumenten varför frihet är bra och staten inte bör växa okontrollerat.

---

Som en parentes bör nämnas Folkpartiets pinsamma svar på Fridolins debattartikel i vilket han missförstår väsentliga delar av liberalismens idéer. Johan Pehrson är väl kanske den politiker som allra mest förkroppsligar statlig övermakt och politiska krav på ännu mer sådan...

Heja Jonas Sjöstedt!

I Vänsterpartiet utspelas nu en spännande maktkamp om det framtida ledarskapet. Min favorit är utan tvivel Jonas Sjöstedt.

Jonas är socialist och det är inte mycket av hans ideologiska övertygelser som jag själv delar, men genom att vara intellektuellt hederlig, oerhört kunnig och retoriskt skicklig, lyckas han utmana på ett sätt som även kan få den mest inbitne liberal att ställa sig obekväma frågor.

Med honom vid rodret för (V) kommer den svenska debatten antagligen bli mer ideologisk. Något jag skulle tycka vore bra!

Ohly har inte varit någon lysande vänsterpartiledare och det vittnar också siffrorna om. Jag förstår precis varför. Lars Ohly har en debatteknik som antagligen fungerar jättebra när han eldar de egna hemma på café marx. Han vevar liksom igång sig och får upp ett momentum, en rörelseenergi, som säkert blir oemotståndlig för den som tycker precis likadant, men som blir oerhört obehaglig för alla andra.

Skillnaden kunde inte vara större mot Jonas Sjöstedts resonerande och sympatiska stil.

Aftonbladets Lena Mellin skriver att Josefin Brink kan stå som segrare när Jonas och Ohly har golvat varandra. En analys som helt och hållet rasar samman när Jonas Sjöstedt nu förklarar att han inte utmanar Ohly. Ett drag helt i Sjöstedts anda, som släpper trycket ur konflikten och samtidigt lägger allt ansvar i Ohlys knä.

Josefin Brink är på inget sätt någon dålig kandidat! Hon är en högst duglig politiker (om än liksom de flesta i sitt parti spritt språngande galen) och med sin färgstarka uppenbarelse skulle hon utan tvivel kunna locka många väljare till Vänsterpartiet. Kanske till och med fler än med Jonas Sjöstedt som partiledare.

Det är dock heeelt olika väljare Brink och Sjöstedt tilltalar. Något som kommer påverka Vänsterpartiets inriktning, handlingsutrymme och roll i samverkan med andra partier. Viktigt för den samlade vänstern är trovärdigheten som regeringsalternativ. Som tänkbar minister i en vänsterregering sopar Sjöstedt banan med såväl Ohly som Brink.

Det skulle också bli synnerligen besvärligt för ett redan svårt skadeskjutet Socialdemokratiskt Arbetareparti med en sådan lysande stjärna som närmaste konkurrent...

Vargas-Llosa är inte socialist - Svänstern imploderar

Komiskt var det, igår, när delar av den (åtminstone påstått) intellektuella vänstern vrider sig i konvulsioner över att en liberal författare får detta års litteraturpris.

Det som gör det särskilt smärtsamt är kanske att Vargas-Llosa är så ruskigt bra. Jag menar, tänk att en författare som förstår OCH lyckas beskriva förhållandet mellan makten och människan med sådan skärpa inte är socialist? Identitetskriiiiiis!

Hanna Nordenhöks märkliga artikel igår med gissningar om att författaren antagligen är jättejättedålig på genus ledde till fniss.

America Vera-Zavala skriver en text som åtminstone håller någorlunda ihop, även om tesen att det hela skulle vara som ett (jävla?) skämt för alla latinamerikaner känns aningen långsökt. Americas analys verkar utgå från antagandet att alla intellektuella latinamerikaner är socialister. Något som torde vara vederlagt av alla som läst årets nobelpristagare.

Dagens krönika i Aftonbladet av Martin Ezpeleta lockar dock inte till skratt. Man vet inte i vilken ände man ska börja. Det hela är så hårresande oförskämt, förljuget och propagandistiskt. Som tur är gör Johan Norberg jobbet åt oss. Med sedvanlig skärpa.

Läs Johans Newsmillartikel här. När du ändå är inne på Newsmill kan du även läsa litteraturkritikern Jens Christian Brandt om Vargas-Llosa och den svenska vänsterns knäppa kritik och Mae Liz Orrego Wennicks artikel på samma tema.

Stort av Ohly

Då och då försöker mindre nogräknade vänsterbloggare pådyvla oss liberaler och alliansanhängare rasistiska åsikter. Jag minns t ex en historia för någon månad sedan när Anders Utbult från bloggen Alliansfritt ville påstå att Magnus Andersson "gjorde reklam för" Sverigedemokraterna.

Idag kommenterar Lars Ohly det parlamentariska läget och är oerhört tydlig med att han anser Fredrik Reinfeldt vara en "övertygad antirasist".

Hederligt, trevligt och storsint efter en valförlust! All heder till Lars för det. (Och något att ta efter för vulgärrabulisterna.)

Miljöpartiet nu ett renodlat vänsterparti?

Det är ingenting att hänga läpp över. Vi vann valet stort, men får inte egen majoritet. Visst är det försmädligt att det hängde på några enstaka röster, men såhär är läget och det får vi anpassa oss efter.

Miljöpartiets agerande är märkligt. Språkrörens arrogans förvånar och de verkar vägra att inse sitt ansvar. De är det enda riktiga vågmästarpartiet, eller har åtminstone varit det.

Fram tills nu har de gjort anspråk på att vara ett blockoberoende parti. Nu markerar de båda språkrören att så inte är fallet, utan att regeringen måste förhandla med hela vänsterblocket.

Är hela partiet med på den utvecklingen?

"Kuba är ett föredöme"

Gårdagens partiledardebatt i radions Studio Ett bjöd på ett riktigt praktgräl. Lars Ohly lackade ur ordentligt och lätt svavlet osa. Kul att det hettar till, men det finns en allvarlig underton.

Om de rödgröna vinner valet, så kommer vi att företrädas av en regering med ministrar från ett parti som har en annan syn på demokrati än alla andra partier som någonsin ingått i en Svensk folkvald regering. Som tycker att "klasskampen" är överordnad demokratiska fri- och rättigheter.

Lars Ohly tycker att Kuba är ett föredöme och föredrar diktatorn Castro före den folkvalde Socialdemokraten Tony Blair. Något som skulle störa mig något alldeles fruktansvärt om jag vore socialdemokrat.

Samtidigt som det rapporteras om allvarliga övergrepp där oliktänkare, regimkritiska författare och journalister kastas i fängelse och plågas i minimala isoleringsceller och förvägras att ta emot besök från sina familjer (som förövrigt också trakasseras av lokala partifunktionärer) går Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet till val tillsammans med folk som tycker att detta sker i ett "föredömligt land".

Tidigare ledamoten av Vänsterpartiets partistyrelse, Eva Björklund, som nu leder Vänsterpartiets internationella forum, är ordförande i Svensk-Kubanska föreningen. Ett ganska sorgligt gäng eparevolutionärer som bjuder på många skratt med sina bagdad-bobuttalanden om Kubas allomfattande förträfflighet.

Skrattet sätts dock i halsen när man betänker att dessa människor faktiskt kan komma att delta i formandet av regeringspolitiken.

För några sköna Ohlycitat rekommenderas SVT's sammanställning.

---

Läs även Tokmoderaten.

Syndikalism ett intressant alternativ

Ingen ska missförstå mig om detta: den konflikt som bedrivs mot restaurangen Berns är enligt mitt tycke felaktig. Främst eftersom Berns på inget sätt är en avtalspart. Man kan även ha synpunkter på åtgärderna som sådana, men det tänker jag för ögonblicket lämna därhän.

För den som är lagd åt det hållet kan Syndikalism vara ett intressant alternativ för engagemang. Alla som önskar en övergång till Socialism bör ställa sig frågan vad man egentligen uppnått med politiska metoder de senaste 150 åren?

Syndikalismen går i korthet ut på att boxa in arbetsmarknaden och genom kontroll över den tvinga in samhället och politiken i en socialistisk riktning. Oavsett vad man tycker om det kan man ju konstatera att handling ofta smäller högre än de floder av ord som rinner ur den politiska vänsterns munnar. Ofta dessutom från framskjutna positioner i samhället och lika ofta helt utan koppling till egna och andras verkliga val i livet och vardagen.

Nu tror jag personligen inte att ett syndikalistiskt samhälle skulle fungera särskilt bra. Kapitalism och kapitalister är nödvändiga hörnstenar i en ekonomi som förmår att förnya sig, men om man inte delar denna min mening rekommenderas en närmare koll på SAC.

Kanske särskilt nu när den parlamentariska vänstern vattnas ur mer och mer i kompromisser om försvaret, EU och ekonomin...

Båda börjar på K, men det ena skapar och det andra förstör

ALLA måste lyssna på Percy Barneviks sommarprat från i förrgår! Han är en sådan hjälte.

Vad han har betytt för svenska industrijobb under sin aktiva karriär som hög chef, VD och Styrelseordförande i flera superföretag matchas inte av många.

Det han sedan har åstadkommit i form av fattigdomsbekämpning genom Hand in Hand är rent mirakulöst, om man jämför med vad biståndsorganisationerna leverar.

Entreprenörskapsutbildning och finansiering genom mikrokrediter är nyckeln. Med andra ord: företagande och finansmarknad. Låter det bekant? Det är sådant som vänstern är emot och önskar reglera sönder och samman.

Att kapitalism fungerar är knappast någon nyhet, men trots det finns det människor som blundar för detta uppenbara faktum. Några av dem aspirerar på regeringsmakten i höst...

---

Samtidigt rapporteras om de (alldeles för milda) fängelsestraff som en av ledarna för den svenska vänsterns gunstlingar från 70-talet, de röda khmererna, döms till för sina obeskrivligt grymma handlingar mot barn och vuxna i Kambodja.

Fem myror är fler än en myndighet

För ett par år sedan jobbade jag i ett uppdrag där vi hade en viss samverkan med kundens reklambyrå. Det gick ganska bra till slut, men vi hade en hel del problem med att få bra leveranser från reklambyrån.

Jag har funderat en hel del på vad det berodde på... Ett systemfel var att i princip alla deras idéer byggde på att deras copywriter sedan skulle skriva en skitbra text. Man hängde upp ett helt projekt på att EN människa förväntades leverera ett litet mirakel. Att leveransförmågan i just detta fall var något mindre än mirakulös bidrar givetvis till min upplevelse av projektet, men även om självaste Selma Lagerlöf suttit vid pennan skulle riskerna varit för stora.

Det är lite samma sak med det socialistiska förhållningssättet till stat och människa. Man strävar efter att skapa system där sedan en tjänsteman ska fatta ett optimalt myndighetsbeslut. Man verkar tro att det liksom går att veta vad som är bäst och man verkar tro att det går att veta vad som är bäst för varenda människa.

För det första missar man ju det uppenbara faktum att alla människor är olika. Att vi har olika preferenser och vill fatta olika beslut om hur vi vill konsumera, jobba och leva våra liv. För det andra bortser man ju helt ifrån det faktum att en mångfald av försök har betydligt större chans att träffa rätt än ett.

Denna felsyn har en del allvarliga implikationer för våra samhällsinstitutioners konstruktion.

Det är bland annat därför det är så galet med vänsterpartiernas idéer om statliga riskkapitalfonder. Man verkar tro att tjänstemän kan fatta bättre investeringsbeslut än folk och företag. (Till saken hör också att det faktiskt är folkets och företagens pengar från början och det i alla lägen vore bättre att låta dem investera själva.)

Ett annat exempel på samma felsyn är miljölagstiftningen som liksom bygger på att handläggaren i kommunen eller på länsstyrelsen ska vara någon slags renässansmänniska. Inte bara måste man veta allt om de senaste naturvetenskapliga rönen i alla upptänkliga discipliner, utan även vara väl bevandrad i företagsekonomiska spörsmål och juridikens snårstigar.

Eftersom det är ganska ont om universalgenier i den svenska förvaltningsapparaten blir det som det blir. Bristande insikt i investeringskalkylens förtrollande värld och företagandets villkor, parat med rädslan för att göra fel - att släppa igenom något som senare visar sig miljökatastrofalt - gör tillståndsprocesserna till långdragna och komplicerade historier.

Ett mycket allvarligt förhållande som skadar inte bara företagen, tillväxten och välståndsutvecklingen, utan också miljön.

Ämnet diskuteras mer än någonsin nu (i DN igår, t ex) och på fredag nästa vecka håller Svenskt Näringsliv ett seminarium i Visby (klockan 14 - restaurang Bolaget på stora torget) där man presenterar en skrift som sammanfattar intrycken från möten med närmare 100 företag som alla vittnar om den ohållbara situation som rådande miljölagstiftning skapat.

Läs även Miljöfara.