Ofattbar dikeskörning av Sveriges Radio

Radion toppar på morgonen med att "klyftorna ökar", implicerar en kollektiv indignation över detta förmodat fruktansvärda faktum och låter folklivsforskare tänka fram att "de rika" söker sig till varandra och att de "inte vill se fattiga".

Har Sveriges Radio någonsin reflekterar över vad som avgör priset på t ex fastigheter?

Har Sveriges Radio någonsin reflekterat över hur värde skapas innan det kan fördelas?

Det är ekonomisk teori på den allra mest grundläggande nivå att priset styrs av utbud och efterfrågan. Anledningen till att det kostar mycket att köpa ett hus i Bromma är att det finns ett begränsat utbud av sådana och att väldigt många människor tycker att det verkar mysigt att bo där.

Hur anser då Sveriges Radio att de hus som finns i Bromma ska fördelas? Ska den som äger huset inte få sälja det till vem man vill? Ska den som är beredd att betala mest inte vara den som få köpa huset?

Professor Bo Malmberg spekulerar också i varför rika människor söker sig till Bromma och hittar förklaringsmodeller som att rika helst vill bo tillsammans med andra rika, att de helst inte vill se fattiga och att det blir viktigare att bo i fina områden nu när borgarna har monterat ner välfärden. Typ.

Alltså, jag har mycket svårt att se hur man kan missa det alldeles uppenbara faktum att det inte bara är "rika" som vill flytta till fina hus. Alla vill göra det! Men det är bara folk som har råd som kan det.

Alltså: Det är främst folk som har råd, som köper fina bostäder. Chocking news...

När man klargjort detta kan man fundera på vad det är som gjort att folk har råd att flytta till Bromma. Vad är det som gör att folk tjänar pengar? Människors inkomster motsvarar i en fri ekonomi det värde de skapar. Vissa skapar mer värde än andra, inte för att de skulle vara ädlare eller på annat sätt mer värda rikedom än andra, utan för att de är bra på vad de gör.

Rapportförfattaren, Bo Malmberg, som även kan tituleras vänsterdebattör, frambär liberaliseringar i ekonomin och globalisering som problemkällor, alltså reformer som öppnat möjligheter för folk att skapa rikedom. (Oemotsagd och med status som expertkommentator.)

På frågan om dessa "problem" är unika för vår tid svarar professorn att det även fanns mörka perioder på slutet av 1800-talet med liknande avregleringar och internationell handel i vilka människor lyckades skapa rikedom och berättar att det syns på Stockholms alla fina byggnader som byggdes i den tiden. Under den tiden skapades alltså rikedom som tog hundratusentals svenskar från en tillvaro av akut fattigdom och svält till möjlighet till försörjning och en hoppfull framtid för sig och sin familj.

Alla människor som producerar skapar värde. Värdets storlek avgörs av omvärldens samlade reella uppskattning. (Alltså, vad man är beredd att betala för det i ett skarpt läge.)

De som skapar mycket värde är samhällets viktigaste stöttepelare. De tar fram varor och tjänster som gör vår tillvaro lättare, bättre och roligare. De gör saker som inte andra kan, fattar viktiga beslut och bär ansvaret för dem. De gör ett hästjobb. Inte för att vara bussiga, men för att de tycker att det är stimulerande och för att de tjänar bra med pengar på det.

För de pengar de tjänar när de gör detta för oss, köper de i sin tur andra varor och tjänster som andra producerar och därmed kan tjäna pengar på. De investerar överbliven rikedom så att fler kan förverkliga sina idéer om hur man kan producera gamla och nya tjänster till en lägre kostnad och med högre kvalitet.

De betalar skatt, djävligt mycket skatt, för att alla ska kunna få samma chanser till utbildning, vård och välfärd, men också för en hel del massa annat. Ju mer folk tjänar, desto mer pengar kommer in för att användas till utbildning, vård och välfärd. Jätteproblematiskt, SR?

De betalar också tv-licens, så att public servicemedia har resurser att håna, baktala och problematisera dem och deras gärning.

---

Även DN verkar tycka att det är en nyhet att det främst är folk som har råd som flyttar till dyra bostäder. Den tidningen kan man ju åtminstone välja att inte betala för...

SVT driver klimatfascism

Det är så sorgligt. För alla som har ett uppriktigt miljöengagemang är det förfärligt att se hur allvarliga och komplicerade potentiella miljöproblem reduceras till att bli slagträn i vänsterpopulistisk propagandaapparat.

Värre är när detta sker med barn som målgrupp. Ännu värre är när detta sker för dina och mina licenspengar!

SVT har tydligen ett nytt barnprogram som heter MEGA. För alla oss som är tillräckligt gamla för att minnas Vilse i pannkakan, med de klasspedagogiskt riktiga figurerna storpotäten och trashanken, kan man konstatera att vi kom lindrigt undan.

I programmet MEGA ska barnen få antikonsumtionismen nedtryckt i halsen. Inte ett ord nämns - såvitt jag vet - om att den ökade konsumtionen är uttryck för tillväxt och ökat välstånd.

Att folk faktiskt får det bättre.

Att handel i allmänhet, och handel över gränser i synnerhet, skapar välstånd som gör det möjligt för människor i fler delar av världen att lösa de miljöproblem som skördar dödsoffer varje dag.

Barnen får lära sig att det är dåligt att äta kött och när de ska träffa en "klimathjälte" får de möta en huligan från Greenpeace som "räddar" klimatet genom att kedja fast sig i ett träd och tycka att politikerna, företagen och alla andra normala människor är jättejättedumma.

Fruktansvärt osakligt, osmakligt och helt oacceptabelt som barnprogram. Dylik smörja kan omöjligt vara förenlig med sändningstillståndets krav på saklighet och opartiskhet.

---

Läste om detta hos Elisabeth Thand Ringqvist som med all sannolikhet inte kommer att låta detta passera obemärkt.

Det måste finnas en kaka att fördela

Häromdagen hörde jag några minuter på ett av vinterpratsprogrammet på radion. Aktuell pratare var författaren och litteraturkritikern Alexandra Coelho Ahndoril.

Det visar sig att hon håller på att skriva någon slags hyllning till den svenska socialdemokratins portalfigur, August Palm. Det är möjligt att avhandlingen blir både historiskt korrekt och intressant, men som hon själv beskrev August Palms roll i programmet väcks en viss oro för att Alexandra med sina röda glasögon missar väsentligheter om Sveriges ekonomiska historia.

August Palm, socialismen och all fackföreningsverksamhet i världen kan inte skapa rikedom.

I Sveriges fall var det framförallt några ytterligt genomgripande reformer som lade grunden till de 100 år av tillväxt som ledde fram till den välfärdsstat som Alexandra Coelho Ahndoril hyllar.

Avskaffandet av skråväsendet/införandet av marknadsekonomi är det absolut viktigaste, men även saker som fri invandring och frihandeln blev centrala. (Den tidens socialdemokrati under August Palm var positiva till ovanstående, men något säger mig att det kommer att komma i skymundan till förmån för en massa klasskampsonani.)

Är det någon enskild person som ska lyftas fram som upphovsman till den svenska välfärden så är det väl Johan August Gripenstedt, som var fader till de reformer som skapade förutsättningarna för den tillväxt som kom alla svenskar till del.

Det verkar nästan som att den samlade vänsterrörelsen helt och hållet har missat konceptet "tillväxt". De verkar tro att alla resurser liksom fanns redan 1850 och att det bara var fördelningen det var fel på. Det enda man behövde göra var att "ta tillbaka" resurserna från vilka det nu var man ansåg hade snott dem.

(Det är ju ganska lätt att se att det inte var så. Sverige är ju ett statisikälskande land och det finns gedigna källor för BNP-utvecklingen redan för den tiden. Lätt att kolla upp om man inte tror mig. Läs exempelvis Johan Norbergs "När människan skapade världen".)

Det måste finnas en kaka att fördela. Stora och goda kakor bakas uteslutande i kapitalistiska ugnar. På det är Sveriges historia ett solklart bevis.

Tomtar på loftet om ROT i radion

I morse hörde jag ett mycket märkligt inslag på radion. Det handlade om att ROT-avdraget inte bara är en braksuccé, utan att det faktiskt också leder till ökade intäkter till staten, eftersom jobb som annars skulle vara svarta blir vita.

Frid och fröjd, kan tyckas.

Det hindrar dock inte Sveriges Radio att tillföra ett klasskampsperspektiv på det hela. Den socialdemokratiske ledamoten i skatteutskottet Lars Johansson intervjuas och han är märkligt nog kritisk. Han menar att ROT-avdraget är ojämlikt eftersom det inte gäller hyresrätter.

(Här ska man lägga huvudet på sned, nicka sammanbitet och konstatera att de där borgarna trots allt är bra jävla onda ändå...)

Vänta nu en liten aning... ROT-avdraget får man som ägare till sin bostad göra för att man renoverar, bygger om eller reparerar sin bostad. Man gör det för pengar som man betalat en såssådär 60% skatt (plus moms) på.

Hyreslägenheter repareras, byggs om och renoveras av hyresvärden, som naturligtvis får dra av precis vartenda öre för sådant! Menar Lars Johansson att hyresvärden ska få ett extra avdrag på något sätt? Dessa är redan i dagsläget skattemässigt gynnade jämfört med bostadsägare.

Får man anta att inblandade parter hade en smula otur när de tänkte i morse?

Ämnet behöver väl inte ALLTID vara klasskamp?

I en lördagsintervju som skulle kunna varit så oerhört intressant, grillades koncernchef Leif Johansson. Inte om strategiska val och strukturaffärer, utan om huruvida marknadsekonomi verkligen är bättre än socialism, samt konflikten i mellanöstern.

Ursäkta, men vad är det för vinkel?

Tjatandet om att Leif Johansson ska ha "givit" aktieägarna utdelning, samtidigt som man drar ner på personal är bara konstigt... Alltså, ägarna äger företaget. Det är deras. De kan lägga ner Volvo i morn om de vill, sparka varenda kotte och dela ut kassan till sig själva och kanske köpa ett annat företag.

Men de vill de inte. De tycker nämligen att Leif Johansson och övriga anställda på Volvo, trots svår global kris, på det hela gör ett så pass bra jobb att man tror att AB Volvo på andra sidan krisen går en ljus framtid till mötes.

Det tror jag också. Volvo är ett jäkligt häftigt företag och Leif Johansson är en av våra riktigt stora företagsledare. Det hade varit intressant att få höra mer om hur han resonerar om framtida marknadsmöjligheter och hur Volvo jobbar med att möta dessa.

Vi tar det från början: Jo, marknadsekonomi...

Det kan inte vara lätt att vara kommunist. Den första i vad som måste varit en lång rad besvikelser var väl att det kapitalistiska systemets kollaps, som Karl Marx hade förutspådde, aldrig inträffade.

Man väntade och väntade, men i Ryssland orkade man till slut inte vänta längre och anpassade helt enkelt teorierna lite mer efter verkligheten och kom under Lenin på att väpnad revolution var vägen.

Stora delar av den svenska vänstern hyllade detta. Till och med till den milda grad att man kostade på sig regelbundna gratulationsbrev till diktatorerna för de länder som med och utan stridsvagnar assimilerats i den sovjetiska gemenskapen.

En jämförelse av välståndsutvecklingen mellan ömse sidor om järnridån borde kanske givit någon slags indikation på socialismens och kapitalismens respektive förmåga att utgöra ett långsiktigt ekonomiskt (och ekologiskt) hållbart samhällssystem.

En aldrig så ytlig okulär besiktning av synen på mänskliga rättigheter i socialistiska länder jämfört med kapitalistiska kanske hade väckt en och annan tanke. Ta t ex det faktum att människor inte tilläts flytta eller ens åka utomlands (och att det socialistiska landets soldater hade order att skjuta ihjäl de som försökte fly).

Eller bara det rent institutionella förhållande att medborgare i kapitalistiska länder faktiskt alltid kunde välja att gå över till ett socialistiskt system - om majoriteten nu av någon anledning skulle vilja det.

I Socialistiska länder fanns bara ett parti och ifrågasättande av Partiet var förknippat med drakoniska straff.

Med en remarkabel förmåga att bortse detta och mycket mer, har vi fortfarande i nådens år 2009, 20 år efter Berlinmurens fall, en signifikant grupp journalister och opinionsbildare (många i public servicemedia) som verkar gripa efter precis varenda halmstrå som kan tyda på att de visst hade rätt, då någon gång 1968. Att socialismen VISST var bra. Att Marx skulle få rätt till slut och att vägen till lyckoriket nu är stenlagd, bara vi ger upp våra förmätna strävanden efter individuell lycka.

Mats Qviberg vet vad han pratar om och bjuder på en 1A-kurs i varför marknadsekonomi fungerar och varför socialism inte gör det. Det skulle vara intressant att höra hur de som i krisens kölvatten från sina mediala piedestaler hävdat att finanskrisen är ett marxismens gudsbevis bemöter Qvibergs beskrivning av entreprenörskapets natur.

Det lär inte hända. Helt enkelt eftersom Qviberg har rätt. (Som fördjupningskurs för den som till äventyrs skulle vara intresserad, vill jag tipsa om Johan Norbergs bok om finanskrisens orsaker, En perfekt storm. Hyllad även vänsterifrån.)

I skrivande stund fanns 6 bloggkommentarer på artikeln. Alla mycket positiva utom en, som inte i ett ord ens försöker vederlägga tesen och försvara socialismen som idé, utan endast söker diskvalificera artikelförfattaren på grund av att denne själv är entreprenör. På ett ganska taffligt och osmakligt sätt dessutom. (Man kan ju undra om bloggaren i fråga inte heller tycker att författare ska få diskutera litteratur, t ex?)

Rekommenderar läsning av de båda Centerpartisterna Hanna (på Neo) och Andreas, samt naturligvis (som alltid) HAX.

Det vänstervridna medielandskapets topografi

Har ju tidigare uppmärksammat små exempel på när public servicejournalistikens vänstervurm blottas i ett par inlägg.

Polarn Anders W bloggar om ytterligare ett sådant. En kompis till honom, aktiv inom kommunpolitiken, var upprörd över nyheten på text-tv som förkunnade att regeringen försämrar möjligheten att få illbattingarna passade nattetid. Som dagis, fast nattis.

Anders kollar upp saken och det visar sig inte stämma. Det är vänsterpartiets Rosanna Dinamarca som i ett av sina många anfall mot regeringen påstår det, men det är helt enkelt inte sant.

Tvärtom faktiskt.

Ändå tar SVT's text-tv in det som om det vore en riktig nyhet.

(S)R fortsätter med opinionsbildning

I morse på radion: Carolina Gynning förväntas försvara kapitalismen, eftersom hon gillar att shoppa. Hennes för tillfället utsedde kombattant klämmer till med vänsterklyschan att "det kapitalistiska systemet kräver att vi konsumerar 2% mer varje år" och att detta skulle vara något negativt.

De två procenten borde vara många fler!

Det handlar helt enkelt om att vi blir allt bättre på att göra allt det som behövs för att överleva. För en tid sedan kom vi i vår del av världen upp över överlevnadsnivån även på ett brett plan. Tack vare just marknadsekonomi eller kapitalism, om man så vill.

Tillväxten kommer ur att vi finner nya lösningar till gamla och nya problem. Att vi lär oss mer vartefter och gör processer effektivare, vilket lösgör resurser till annat. T ex utbildning, sjukvård, ytterligare tillväxtfrämjande infrastruktursatsningar, pradaväskor och bistånd.

Man försöker få det att framstå som att de där två procenten är meningslös och tom konsumtion av prylar som vi inte behöver, men det är en förenklad - för att inte säga förljugen - beskrivning.

Visst ser man på viss konsumtion som finare än annan. Att lägga resurstillväxten på att gå ner i arbetstid och ägna mer tid åt sina kids, att spara och investera och att skänka bort pengarna till välgörande ändamål anses ädlare än att köpa dyra kläder för dem, men valet måste faktiskt vara Carolina Gynnings, om det är hon som har tjänat pengarna.

Och faktum är att även denna enligt vissa 'meningslösa' konsumtion berikar ekonomin. Någon säljer dem och tjänar pengar på detta, någon har designat kläderna, en annan syr dem. Det finns ett garveri på en mellansvensk avfolkningsort som har börjat gå riktigt bra, eftersom de säljer skinn av superkvalitet till ett av de riktigt namnkunniga modehusen.

Kapitalism möjliggör tillväxt som gynnar hela världen. Under förutsättning att frihandel råder, gäller detta även länder som är fattiga idag. Det är fakta som Carolina Gynning kanske inte känner till och det kan man heller inte förvänta sig.

Hon gör inte anspråk på att vara vare sig ekonom eller filosof. Hon är programledare och modell och uppenbarligen ganska bra på det hon gör eftersom hon tjänar bra med stålar.

SR ställer upp henne mot en kvasiintellektuell vänstertomte som ska framstå som den kloka och eftertänksamma. Syftet är solklart: Att kommunicera att kapitalismen är något dåligt och att dess 'försvarare' är Carolina Gynning och hennes kompisar och att det enda argumenten mot marxism är att "det känns skönt att shoppa".

Public Service?

För SR är Socialdemokratin fortfarande norm

Man kan ju undra vad som driver redaktionen för Godmorgon Världen när de sätter ihop en panel för att recensera regeringens näringspolitik som har en sån uppenbar slagsida.

I deras värld är fortfarande det Socialdemokratiska Arbetarepartiet norm. Alla andra regeringar är tydligen historiska paranteser. I mitten - i den i Sverige så uppskattade konsensuspositionen - sätter man Katrin Kielos. Förvisso en trevlig, fräsch och klok Socialdemokrat.

Men hon representerar i SR's värld inte vänstern. För att vrida hela spelfältet i en enligt Godmorgon Världens redaktion bättre riktning, sätter man till vänster om henne en spritt språngande kommunist, Aron Etzler. En snubbe som alltså inte tror på marknadsekonomi, som inte gillar företag (och företagare) överhuvudtaget och som antagligen håller klasskampen för viktigare än demokratin. (Lite som att låta Ulf Ekman recensera en föreläsning i biologi.)

Till "höger" en skön liberal förvisso, men en person som inte egentligen har någonting med regeringens politik att göra (tyvärr). Det känns nästan som att de inte riktigt tar honom på allvar. Att hans medverkan är som ett komiskt och lite pittoreskt inslag för att liksom krydda anrättningen. (Medan liberalism faktiskt borde vara huvudingrediens.)

Det naturliga vore väl att ha med någon som åtminstone hjälpligt delar den av regeringen förda politiken, samt två personer som har angreppspunkter från varsitt håll?

Jag gillar Kielos, men i dessa sammanhang är hon för tunn. Hon påstår t ex att regeringen inte satsar något på fordonsutveckling, vilket är en ren felaktighet. För det första naturligtvis all tillämpad forskning ute på våra universitet och högskolor, men även energimyndigheten och andra myndigheters alla projekt.

Kolla t ex Ångströmlaboratoriet med ABB's gamla forskningschef Mats Leijon i spetsen, som ligger i yttersta framkant i världen när det gäller elteknik.

Problemet är inte bristen på statligt finansierad utveckling, utan bristen på ett växande näringsliv som förmår att föra ut resultaten från den utvecklingen på marknaden.

För att stimulera den krävs inga subsidier och politiskt styrda satsningar, utan fria tyglar, få hinder och låga skatter.

Vad står egentligen S:et för i SR?

Efter ett par dagar utomlands är det nästan alltid med samma känsla man betraktar svenska Public Servicemedia.

Jag är en trogen radiolyssnare och mycket av det som sänds är riktigt bra. Jag lyssnar på P1 Morgon varje vardag, Godmorgon Världen på söndagarna, ofta Studio Ett, Kaliber, filosofiska rummet och många fler godbitar.

Det finns dock nästan alltid en vänstervinkel i det som sänds ut genom SR's försorg. Det känns fånigt att säga det och man känner sig lite som en kverulant, men det blir bara så tydligt när man kommer tillbaka till det efter en aldrig så liten tids bortavaro.

I fredags:

Koenigsegg/Saab

På nyheterna. En "ekonomireporter" berättar att det finns en hemlig grupp riskkapitalister bakom Koenigsegg's storägare och fortsätter om att riskkapitalister vill investera och göra en exit. Med vinst. För att göra en sådan vinstrik exit måste Saab - enligt ekonomijournalisten - gå med vinst. (detta är för det första en sanning med stark modifikation, men det behöver vi kanske inte fördjupa oss i nu).

SEN så kommer det som är så jävla vanligt. En värdering som subtilt letar sig in och opinionsbildar. Journalisten "avslöjar" att en genväg till vinst är att minska personalen. Sedan är reportaget slut. Vadå genväg?

Så här är det: Vinsten är lika med intäkterna minus kostnaderna! Detta gäller i alla företag, i alla branscher, i alla ekonomier och hela universum, oavsett om ägaren heter Koenigsegg eller 4:e AP-fonden.

Saab kostar i dagsläget mer pengar än vad de drar in och det är inte långsiktigt hållbart. Personalkostaderna är en av de kostnader man självklart måste titta på.

Antagligen tycker journalisten i fråga att planekonomi är smartare och låter sina egna värderingar lysa igenom (säkerligen ofrivilligt - de flesta journalister VILL naturligvis rapportera korrekt), precis som när media kallar försäljning av statliga bolag för "utförsäljning", vilket är ett värderande och i sammanhanget felaktigt uttryck.

Hade någon på redaktionen inte varit socialist, kunde denne ha berättat att det kanske blir bättre om man istället säger "en väg till vinst är att minska kostnaderna".


Obama vs den dumma dumma marknadsliberalismen

Vidare får man höra ett reportage från Amerika där en byggjobbare på ett kasino intervjuas om vad han tycker om Obamas bail outpolitik. Han tycker inte att den är så bra och belägger kanske inte sin åsikt rent ekvilibristiskt, men ändå mer relevant än vad de flesta "röster från gatan" levererar i exempelvis SVT Rapport.

Inslagets kommentarer är rent hånfulla, med andemeningen "hur man man sitta där och hävda marknadsekonomi när självaste Obama försöker rädda sin intellektuellt menlösa kontinent med lite gammaldags hederlig europeisk socialism.

Killen framställs mellan raderna som en av de miljarders och åter miljarders okultiverade hillbillys som den svenska av skattemedel försörjda tyckareliten gärna vill tro att USA består av.


Spanarna och mer amerikaraljans

Jag vet egentligen inte varför jag lyssnar på det där programmet längre. Jag blir bara förbannad.

Det levereras inte längre några relevanta spaningar. Nu var det lyckligtvis ett bra tag sedan jag lyssnade senast, men då spekulerade de i vad de konstiga och antagligen farliga nymodigheterna Smilies och Guitar Hero kunde leda till. I båda fallen var man emot och kontentan var att det nog var klokast att idka massiv bakåtsträvan, även om denna bakåtsträvan i Jessica Gerdins synapser antagligen tolkas som en strävan om inte framåt, så i alla fall i riktning mot hennes egna allsmäktiga moralmonopol.

I fredags handlade det om böcker och huuuuu så hemskt! Akademibokhandeln anser sig inte kunna saluföra produkter som ingen vill köpa... Ojojoj..

Det är ju synd att Spanarna antagligen inte har särskilt mycket till övers för vare sig internet eller folk som tolkar den kulturella och kommersiella utveckling som den nya tekniken för med sig. Då hade någon av dem kanske läst boken Long Tail, vilken redan efter halva första sidan vederlägger Gerdins puckade tes.

Det hela fortsätter med lite klubbförinbördesbeundranmys, genom lite raljerande av det dumma USA och Kaliforniens guvernör Arnold Schwartzenegger, som verkar tycka att interaktiva media kan ge skolbarnen bättre kvalitet på läromedlen, till en lägre kostnad.

Guvernörens ovilja att ohämmat höja skatterna till den nivå som skulle göra Gerdin nöjd (och Kalifornien fattigt) lyfts fram som exempel på USA's bottenlösa uselhet som nation, det slutgiltiga beviset för att marknadesekonomi är jättedumt och allt det som var förut utan undantag är mycket bättre än det som kommer imorgon.

Tunga kryss till kuppande kandidat

Expressen plockar upp Abirs "kupp" från SVT's morgonprogram.

KG Bergström är lite kritisk och tycker att det där var olämpligt.

Något man också bör reflektera över i sammanhanget är lämpligheten i att ett språk som sägs vara Sveriges tredje största inte talas på SVT i tillräcklig utsträckning för att någon ska kunna upptäcka ett dylikt bus? (En arbetsplats med hissnande 2300 anställda...)

----------------

Ser också att min gode vän Anders W Johnsson sällar sig till en lång rad tunga och välmeriterade centerpartister och outar sig om Abirkryssare och tipsar om en bra artikel i Fokus om Abir Al-Sahlani.

SD gynnas av Kalibereffekt

Jag har utomordentligt stor respekt för de som jobbar med radioprogrammet Kaliber i P1. Det är det bästa som finns vad beträffar grävande journalistik i landet.

Nu kan det givetvis vara så att de följande ännu icke sända två delarna i reportageserien om Sverigedemokraternas rasism motiverar det hela, men gårdagens uppståndelse har huvudsakligen ett resultat: Det stärker SD. Det kan väl knappast ha varit meningen.

Den som vill övertyga den svenska opinionen måste ha två parallella motiveringar till den föreslagna politiken. En som verkligen tilltalar människor (t ex bättre privatekonomi) och en som samma människor kan förklara sitt politiska beteende med som känns moraliskt motiverad.

T ex är jag övertygad om att 99% av alla som väljer miljöbil gör det för att slippa trängelskatt och att få rabatt på förmånsvärdet. Men man vill ju gärna säga till folk att man väljer miljöbil för att man värnar miljön. Det känns ju liksom ädlare än att göra det för att man gillar stålar.

De som förfäras av Sverigedemokraters idiotiska och hårresande analyser om människor från andra länder skulle i all väsentlighet faktiskt ändå inte överväga att rösta på SD, vad de än skulle hävda var innehållet i deras politik. De skulle faktiskt kunna stryka precis varenda ord om invandring och börja fokusera på skolpolitik, genusfrågor eller eget rum på långvården - väljarna skulle ändå alltid förknippa dem med invandringsfientlig politik och tolka dem därefter.

Det finns en massa människor som inte gillar utlänningar. Som skräms av dem och som tycker att de verkar konstiga och att deras närvaro påverkar själva svenskheten negativt. Dessa människors syn på Sverigedemokraterna påverkas inte negativt av att de får höra att de har en massa åsiktsfränder i det partiet. De vill gärna att officiella skrivningar i partiprogram och annat hålls rena från obehagligheter, men har inget emot om att SD's "ideologiska" kärna är invandringsfientlighet.

Kalibers inslag har två effekter. Dels spär det på det martyrskap om hur SD behandlas i media som Jimmie Åkesson och hans kamrater försöker odla. Dels är det i praktiken som en gigantisk pr-kampanj som påminner människor med invandringsfientliga åsikter om att Sverigedemokraterna finns.

Timingen är dessutom för SD optimal. Detta kommer samtidigt som LO skakas av den solkiga bonushärvan, vilket tydligen skapat en hel del missnöje runt om i leden. Och det är ju i LO-kollektivet SD hämtar de flesta av sina väljare...

Ett journalistiskt program kan givetvis inte ta hänsyn till politiska effekter av att ta fram sanningen, men faktum är ändå att denna granskning spelar Sverigedemokraterna i händerna big time. Det kommer med all sannolikhet märkas i nästa opinionsmätning och kanske blir Kalibereffekten det som kan knuffa SD över tröskeln till Europaparlamentet.

Hoppas att jag har fel.

Den svenska modellen är död - dags att gå vidare

Godmorgon världen brukar vara bra och jag vet inte, kanske det beror på mig, men idag var det fan i mig helt uselt. Jag upplevde hela programmet som analytiskt svagt, oerhört vänstervridet och osedvanligt gnälligt. Inte ens Public Serviceavsnittet var kul, fastän "Maud" var med.

Varför är det relevant att bemanna panelen med 2/3-dels övervikt åt socialism? Vi har ju liksom tre huvudsakliga inriktningar i Svensk politik, Socialism, liberalism och konservatism. Man kan ju gilla någon av de tre mer eller mindre, men det måste väl ändå anses relevant att köra med en fullspektrumanalys, när man ändå liksom har tre gäster?

Sedan ägnades en sissådär 5 - 10 minuter åt "klassanalys" i vilken man fick lära sig att boende i innerstan ägnar sig åt organiserat klasshat mot "arbetare", något man skulle kunna förvänta sig att läsa i Flamman eller Proletären, men knappast i ett seriöst public serviceprogram.

Kanske detta är ett uttryck för att något håller på att hända?

Efter Maud Olofssons anförande på Liberala Gruppen häromsistens, där hon berättade om hennes mission och metoder för värderingsskifte, tänker man faktiskt på det hela tiden. Små steg, visserligen, men tveklöst små steg åt rätt håll.

Regeringen gör faktiskt ett hyggligt jobb med att förklara hur man tänker kring exempelvis den så aktuella näringspolitiken. PJ Anders Linder konstaterar i dagens SvD att Mona Sahlins föreslagna miljardrullning över Saab tas emot med berättigad misstänksamhet av opinionen och att en mer långsiktig och ansvarsfull politik belönas. Med förbättrat stöd för Alliansen som följd. Snart är gapet helt uppätet. (Då blir det fest, för den som undrar!)

Mona Sahlin förtjänar kritik för kombinationen av omotiverad kritik mot regeringen när det gäller näringspolitiken och avsaknad av en rimlig och trovärdig egen sådan.

Märkligare är den interna kritik som ständigt verkar bubbla upp. Nu senast av någon gammal dalademokrat, vid namn Erik Norelius, som kräver Sahlins avgång. Oerhört märkligt att göra detta mot sin partiledare på det här sättet och det krävs rimligen en särdeles höggradig misstro för att vädra sådana åsikter offentligt.

Noterbart är dock artikelns substanslöshet när det gäller politikens innehåll. Författaren klagar över det faktum att arbetarrörelsen har förlorat inflytande och storhet och saknar uppenbarligen fornstora dar.

Felet är knappast Mona Sahlins. Föremålet för Norelius kritik borde snarare kanske vara tiden. Den har sprungit ifrån såväl honom som den bedagade syn på arbetarrörelsens roll som han förkroppsligar.

Visst hade det väl kunnat vara bra med ett nytt "saltsjöbadsavtal", men den tid då 10-15 herrar med varierande slags rökverk i mungiporna kunde fatta beslut för alla arbetande människor är sedan länge förbi.

Dagens arbetsmarknad, och framförallt morgondagens, är mångfacetterad och individbaserad. Kollektiva överenskommelser passade finfint 1938, där den stora tillväxten under överskådlig framtid ägde rum i stora industrier med behov av lågutbildad men talrik bemanning.

Framtidens tillväxt förväntas ske i mindre företag som säljer högkvalificerade tjänster på en internationell marknad. En näringspolitik anpassad efter de villkor som gjorde arbetarrörelsen stor underlättar inte en sådan tillväxt, hur mycket än Erik Norelius saknar epoken.

Mona Sahlin har det goda omdömet att försöka anpassa Socialdemokraternas politik till 2000-talet, men gör sig samtidigt till den som måste delge sina kamrater arbetarrörelsens storhetstids dödsbud.

Det Statsbärande Partiet finns inte längre. Det är borta och har ersatts av ett parti som mer liknar andra partier, med allt vad det innebär. T ex behovet av att samarbeta med andra. (Detta är en naturlig utveckling och har redan skett i de andra nordiska länderna.)

För att återknyta till Godmorgon Världens bottenlösa uselhet vad beträffar dagens upplaga, så uppbärs hela argumentationen kring "Den Svenska Modellen" på en sak, nämligen på dess förmåga att hålla arbetsfred.

Problemet är att detta inte stämmer!

Jag har skrivit om det förut. Värt att notera är också att det även OM den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle innebära färre konfliktdagar är det knappast anledning nog att driva en näringspolitik anpassad för 1938 års förhållanden.

Långt inlägg och det känns lite ovant att försvara Mona Sahlin, men så blir det ibland! :-)

SR piskar upp känslor när det som behövs är eftertanke

Igår morse kunde man höra Cecilia Uddéns rapportering från Gaza i vilken fruktansvärda scener utspelas. Barn med hemska skador av vapen som använts av Israels armé. Vapen som med all rimlighet måste anses otillåtna i tätbebyggda områden. Det finns andra sätt att framkalla rök för kontrastskydd.

Inte desto mindre förvånas man över nyhetsvärderingen. Är det verkligen viktigt att vältra sig i våldets vidrigheter som huvudinslag i Ekot? Det känns faktiskt mer som ett propagandistiskt inslag som egentligen inte tillför någon information som gör det lättare att förstå konflikten. Den enda effekten är att de som under de senaste veckorna skaffat sig negativa känslor mot Israels aktion bekräftas. Höggradigt bränsle sprutas in till förstärkning och fördjupning av dessa negativa känslor.

Denna fördjupning tar sig olika uttryck och som så ofta är fallet med starka känslor är de inte alltid helt rationella.

Med bestörtning och vemod läste jag igår Sanna Rayman och Johan Ingerö som skriver om den församling av Svenska Kyrkan i Luleå stift, som med anledning av situationen i Gaza i ett gemensamt beslut med den socialdemokratiskt styrda kommunen, anser att en minnesgudstjänst och ett fackeltåg till minne för förintelsens offer bör ställas in.

Som om morden på dem blir mindre klandervärda av att andra människor ett drygt halvsekel senare, som råkar dela etnicitet med de mördade, anses begå felaktigheter.

Om Magnus Andersson gör rätt eller fel när han avstår från att delta i manifestationen för Israel har jag inga starka åsikter om, men han har helt rätt i det han skriver på Politikerbloggen. Problemet är faktiskt inte längre i huvudsak Israel och Palestina. Problemet är Hamas och andra fanatiska grupper som vill utrota sina grannar.

Om Hamas verkligen hade haft en vilja att förhindra kriget hade de kunnat göra det. Man hade kunnat gå med på en förlängd vapenvila. Man kanske inte ens hade behövt göra det. Det hade räckt med att låta bli att skjuta raketer.

Ett par dagar in i kriget - när alla normalt funtade människor borde inse sin totala militära underlägsenhet - kunde de avslutat kriget.

I Sverige rapporterades om att Hamas kunde tänka sig att gå med på en vapenvila. Dock med starka villkor. Hur man kan välja att försöka sig på en hård förhandling i det läget är svårt att förstå och det finns egentligen bara en förklaring: Det handlade inte om att försöka få till fred, utan att få tid och möjlighet att få in mer vapen i Gaza.

Det enda rimliga agerandet i ett krig mot en brutalt övermäktig fiende är villkorslös kapitulation. Hamassoldaterna skulle vandrat ut från skolornas och sjukhusens skyddsrum med händerna på huvudet. Överlämnat alla vapen och avbrutit alla försök till aggressioner. Så fungerar dock inte fanatiker. De tycker att det är viktigare att försöka mörda några judar med sina raketer, än att förhindra deras barn från att drabbas av krigets vidrigheter.


-------------------------

Det finns dock hopp. Hamas straffas i opinionen av Gazaborna för sin galna politik.

-------------------------

Update: Igår var dock Cecilia Uddén på topp med en fantastiskt intressant intervju med en Hamasperson, men en pikant abrovink i form av en tjuvlyssnande "vanlig" Palestinier och dennes besvikelse på Hamas. Läs mer hos Fredrik Bojerud.

Halal-TV, Hamilton och att fara åt helvete

För ett par år sedan hörde jag i samband med något jubileum för Harry Martinsson en repriserad radiointervju med honom. Det måste varit när han skulle ha fyllt 100 år. En sak som han sa har fastnat och jag tänker på det ofta. Jag kommer inte ihåg citatets ordagranna lydelse, men andemeningen var detta:

"Vänlighet kan vara ett uttryck för ett djävla förakt. Att undlåta att be någon att fara åt helvete när det är befogat är lika illa som att be någon att dra åt helvete när det inte är det."

Man måste ha respekt för olika kulturer, acceptera varandras olikheter och omfamna sådana saker från andra traditioner som tillsammans med ens egna bildar en syntes. Alla traditioner påverkas. Vi lyfter vissa delar av dem och glömmer andra som en del av vår kulturella och sociala utveckling.

Alla religiösa kulturer (och många andra) har en del knäppa seder och många kan man acceptera hur irrationella de än är. Så länge de inte skadar andra.

Att kvinnor inte ska få skaka hand med män är definitivt skadligt för jämställdheten mellan könen. Att det ska råda skillnader mellan könen för hur vi knyter våra sociala kontrakt isolerar den ena gruppen från den andra och skapar onödiga barriärer som kan vara till stort förfång för den som t ex är kvinna och vill göra affärer eller på annat sätt professionellt samverka med män.

I gårdagens upplaga av SVT Debatt framkom att Carl Hamilton upplevde att Halal-tjejerna förolämpade honom genom att vägra att hälsa. Följaktligen bad han dem på sitt eget sätt att ...tja... dra åt helvete. Något man faktiskt bör göra om man i grunden respekterar den som man anser förorättar en.

SVT's envisa undlåtenhet att reagera mot dumheter (som exempelvis åsikter om stening) är ett uttryck för ett sådant förakt som Harry Martinsson talade om. Rasistisk faktiskt.

Hamilton överreagerar naturligtvis. Att skälla på folk och hävda att de ska "åka hem" är ju liksom lite konstigt när man är född i Huddinge (och ett rejält övertramp). Men i sak har han rätt.

Ta i hand eller se till att ha en jävligt bra förklaring till varför du låter bli.

Update: Läs även Dilsa Demirbag Steen i SvD om detta.

Fel i ekot om utsläpp

Ekot har larmat och gjort sig till om guldgruvan i Svartliden hela förmiddagen. Man påstår att utsläpp av arsenik har skett vilket är en ren lögn!

Arsenik finns i naturen och det följer ibland med gruddrift. Vad de förhöjda halterna beträffar har de uppmätts i gruvans klarvattenmagasin och inte i naturen utanför, vilket ordval och rubrik faktiskt implicerar.

Även om halterna just nu är högre än vad man har tillstånd för, måste man se detta över sikt och utslaget på en längre period.

Rapporteringen är tendentiös och näringsfientlig och syftar bara till att skrämma upp folk. Man utnyttjar också det faktum att gruvbolagets VD inte är "mediatränad" utan antagligen fokuserar mer på att driva gruva än att droppa oneliners i debattprogram.

Man visar prov på en mediaelitism och använder det för att driva opinionsbildning. Knappast förenligt med public serviceuppdraget.

Björklund i statistiksyltburken

Att verksamhet som drivs i privat regi och marknadsutsatt är effektivare än annan är självklart för alla som sett båda sidor.

Det var en hel del knot från den vänstervridan och marknadsskeptiska kultureliten när public serviceradion skulle omorganiseras till att använda privata produktionsbolag runt om i landet, men faktum är att det blir bättre.

Idag sände P1 ett program - producerat av just ett sådant privat företag - som granskat Jan Björklunds påståenden om den svenska skolans uselhet.

Att skolan måste bli bättre och bredare för att passa fler inlärningsstilar och intelligenstyper är solklart, men de siffror som Jan Björklund lutat sig mot i många år visar sig felaktigt (och faktiskt bedrägligt) använda.

I vanliga fall är det riksfritt att göra så. För Göran Persson var det i det närmaste en politisk affärsidé att med eftertryck stapla "fakta" på varandra, utan att någonsin bli ifrågasatt eller granskad.

Man kom undan med det.

Men dagens radioinslag kanske är ett tecken på att det håller på att förändras. Marknadens kraft tas tillvara för att göra den politiska journalistiken bättre. Mer granskande public service för pengarna, helt enkelt.

Det gör också politiken bättre, vilket gynnar oss alla.

OTROLIGT dåligt i Studio Ett... Häpnadsväckande!

Just nu pågår Studio Ett som handlar om tågresande. Detta är ett av de alldeles för många tillfällen då man blir påmind om det massiva socialistiska klägg som ligger över vår samhällskropp som en så självklar sak så att de flesta inte ens märker det.

Att detta gäller SR är väl ingen hemlighet och jag tycker i o f s inte att det är särskilt upprörande. De är rödtrampare och med den vetskapen kan man ändå lyssna och dra sina egna slutsatser utifrån den förutsättningen.

Inte desto mindre är det OERHÖRT frustrerande att man kan diskutera problematiken och fråga aktivister som man hittat längst ut till vänster på stambanan utan att beröra konkurrensfrågan mer än i ett kort avfärdande om att aktivisten/kommunisten i fråga inte ville ha fler alternativ att välja mellan.

Olika typer av tvångsmedel och straffskatter tas som självklara. Subventioner och hård hård politisk styrning är spelfältet och ovanför det rör man sig inte. Privatisering och konkurrens finns inte på kartan, trots att detta uppenbart är en (den enda hållbara) lösningen på problemet!

Så in i helvete tragiskt.

Bristen på marknadsekonomi drabbar tågresandet på flera sätt. För det första genom det uppenbara: Att tågföretag inte behöver konkurrera och därför hela tiden utvecklas och bli bättre.

Byggmarknaden är heller inget under av marknadsekonomisk flexibilitet. Det finns många exempel på kartellbildning och med det superkorporativistiska system som råder på byggmarknaden i Sverige blir alla infrastrukturprojekt dyrare än nödvändigt.

Dessutom gör gällande regelverk för miljöprövning nya tågprojekt nästan omöjliga. Hur många ytterligare och onödiga miljarder ska bottniabanan behöva kosta innan den börjar förse norrbottningarna med koldioxidutsläppsfria transporter?

Miljörörelsen bär här en del av skulden i sitt ständiga överklagande, men det stora felet ligger naturligtvis i det regelverk som tillåter dem att obstruera.

Inget av detta har researchern fångat upp, trots att det finns en herrans massa skrivet om detta i lokalpressen och i bloggosfären.

En debatt som den i dagens Studio Ett är helt meningslös, för att inte säga kontraproduktiv. Man skummar på ytan och låter tunna, oinitierade och STARKT ideologiska argument färga "analysen" och skjuter med det inte ens i närheten av målet.

Man träffar på sin höjd sina egna fötter.

Riktigt dåligt.

SVT mot nya höjder

Flera av mina favoritbloggare rapporterar om ett utomordentligt prekärt tillstånd SVT har satt sig i.

Statstelevisionen gör osannolikt breda anspråk på att få kontrollera agendan och när en blogg gör satir över SVT's högst tveksamma agerande i anslutning till en mördad flickas begravning blåser de alla säkringar.

Lake, HAX, $vensson, Sakine, Ingerö, Martin och Laszlo.

(Borgerliga ministrar får avgå om de missat att betala tv-licens. Borgerliga statssekreterare får avgå om de pussar en journalist. Vad krävs för att rubba public serviceadeln?)

Om superinspiratören Rand i radions P1

Om man skulle ha den oändliga fräckheten att för ett ögonblick undlåta att tala om hur hemskt det är för alla som det är synd om, börjar det skruva på sig i vårt vänstervridna medielandskap.

Detta är så trist.

Visst är det viktigt att vi tar hand om varandra, men det kan inte alltid BARA handla om det. Politiken måste också handla om hur tillväxt skapas och för att det ska komma till stånd behövs det en diskussion om vad det är som gör att vanliga människor - sådana som du och jag - ibland lyfter sig långt över sin förväntade förmåga och skapar underverk ur två tomma händer.

På den svenska politiska arenan är 99% av allt fokus på hur kakan ska fördelas och knappt något på hur den ska bli större!

En solidaritetshandling som i praktiken är långt mycket större än många försök att hjälpa andra är faktiskt att se till att man själv har det bra. Resurser som du skapar kommer andra till godo vare sig du vill eller inte, genom handel och utbyte, arbetskrafts- och investeringsbehov.

I går var det Ayn Randspecial i P1-programmet "filosofiska rummet" där bland andra Mattias Svensson pratade om vad som gör Rand så intressant. (lyssna här.)

I Ayn Rands böcker berättas det alltid om den enskilda människan och hennes fantastiska förmåga att lyfta sig och mot alla odds besegra motståndare som med olika förtryckarmedel försöker hålla henne nere.

Detta sticker tydligen i ögonen på den klan av kulturbärare som genom det senaste seklet framhävt lidandet som den största av dygder. Som funnit ro i att människan är och förblir ett offer som genom olika typer av orättvisor och förtryck för alltid är dömd att misslyckas.

Att påvisa exempel på motsatsen är i ögonen på några av dem jämförbart med "förakt mot svaghet".

Nåväl. Mattias vederlade den ansatsen ganska bra igår (mer om det finns att läsa här) och att Rand överhuvudtaget uppmärksammas i Public Servicemedia får anses stort!

För mig har Ayn Rands böcker varit en oerhörd inspiration och jag rekommenderar dem till alla.

Urkällan är egentligen bättre som roman betraktad, men Och Världen Skälvde kom att förändra min syn på världen, mänskligheten och mig själv för alltid.

Läs dem!

:-)