Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.

Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.

Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.

Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.

Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.

Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.

Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.

Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.

Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.

Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.

(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)

Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.

Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.

Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.

Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.

Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.

Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

---

Erik Laakso, Peter Högberg, Krassman, HBT-sossen, Gunnar Hökmark, Johan Westerholm, Peter Andersson och Martin Moberg.

---

Update: Västerviks-Tidningen skriver intressant på temat.

Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: "Näringslivet är inget särintresse." Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och ... tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.

Jonas Sjöstedt

Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.

Fredrik Reinfeldt

Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.

Annie Lööf

Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på "molnet"? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.

Göran Hägglund

Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.

Jan Björklund

Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.

Gustav Fridolin

Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.

Jimmie Åkesson

Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik... Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

(S) sjunker genom golvet

S-krisen ser bara ut att bli värre och värre. Idag publicerar SVT en undersökning de låtit göra om det förtroende de svenska väljarna känner för regeringsalternativen. Att Alliansen leder på totalplanet är väntat, men ett par saker är direkt anmärkningsvärda.

1. Till och med LO-medlemmarna har högre förtroende för alliansregeringen när det gäller förmågan att sköta landets ekonomi.

2. "Välfärden" har varit Socialdemokraternas paradgren. Inte för att deras politik varit särskilt bra på området, men de har ändå lyckats ha en hög trovärdighet i frågan. Detta har nu förändrats. Alliansen leder även vad beträffar att vara bäst på att "trygga välfärden".

De som försöker driva någon slags framåtsyftande interndebatt, baserat i verkliga förhållanden kring Socialdemokraternas läge, anklagas för illojalitet och krypskytte. Ett trist förhållande som driver deras parti allt längre från en vändning.

Jag tror faktiskt att det är dags att börja tala om ett paradigmskifte i svensk politik. Det finns, enligt min mening, ingenting som tyder på att Socialdemokraterna åter igen kan bli den kraft de varit.

---
SVT, SVT/Mats Knutson och Expressen.

Det är inte lätt när det är svårt

Det finns en kommunikativ naturlag som i brist på bättre ord kan kallas "flow". Några samlade framgångar skapar nya. Initiala framgångar kan bero på tur, skicklighet eller yttre omständigheter, men några plötsliga sådana staplade på varandra leder till bättre självförtroende och att omvärlden börjar vänja sig att du är framgångsrik.

Samma förhållande råder motsatt. Några motgångar leder lätt till flera. I kombination med klantig hantering av motgångarna skapas lätt en förlorarstämpel. Denna negativa flow sköljer just nu över Håkan Juholt och Socialdemokraterna, som trampar vatten för fullt och försöker hålla näsan över vattenytan.

Medan hela den svenska socialdemokratin stänker lervatten på varandra på ett sätt som inte på mycket länge har kunnat kallas hjärtligt, sprattlar Juholt på och beskriver det hela som en helt vanlig simtur. Lite väl friskt i vattnet kanske, men det ska det ju vara. Han har gjort fel och ska granskas. Hårt. Fast det viktiga är att högerregeringen monterar ner välfärden.

Denna situation av monumentalt negativt flow tar sig bland annat uttryck i denna intervju med Aftonbladet. Juholt behandlas utan minsta välvilja. Alla stakningar och snubblingar på ord återges exakt. Vanligtvis brukar journalisten göra lite snälla tolkningar, aldrig med avseende på andemening, men väl språkligt. Så inte här och syftet är solklart främst: att visa vilken jubelåsna Juholt är. En ansats som möjligen kan äga sin riktighet, men artikeln visar prov på en behandling som ytterst få behöver stå ut med.

Även om Juholt naturligtvis har tillkortakommanden är Socialdemokraternas kris knappast isolerad till honom. Det finns en anledning till att det blev just han som valdes till partiledare. En fördjupning kring den Europeiska socialdemokratins kris finns i Gunnar Hökmarks (M) mycket intressanta artikel på ämnet från igår.

Under tiden blir Alliansregeringens finansminister korad till Europas bästa.

(S)ärintressesmaskinen

Alltså, denne Juholt... För närvarande reser han runt i landet för att "be om ursäkt". Något han tydligen inte gör lika mycket som att lova bort lagstiftningsmakten.

Häromdagen lär han ha erbjudit Kommunalarbetareförbundet att få författa den lagtext som ska ge dem rätt till heltid. Förutom de demokratiska implikationerna finns ett par rejäla problem förknippade med denna syn på politiken som en handelsplats för särintressen...

Den svåra utmaningen i politiken är att balansera olika intressen. Detta gäller på alla nivåer, från regeringens stora frågor till våra mer vardagliga, men mycket viktiga, ställningstaganden i stockholmspolitiken. Till vår hjälp har vi dels ideologiska principer för hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas.

Mer påtagligt kan dessa strävanden brytas ner i delmål som kompromissas fram med de andra partierna som är med och styr. Ett exempel från exploateringsnämnden är målet om 15 000 nya bostäder, ett mål vi lovat varandra och väljarna att uppfylla. Då måste vi ta strid för nya exploateringar även när de lokala debattvågorna går höga mot förändringar på folks backyards.

Man kan också fundera på det taktiskt riktiga att reducera sig till ett särintresses politiska gren. En politik som går ut på att mata dessa särintressen är inte långsiktigt hållbar. Särintressena kommer aldrig att vara riktigt nöjda och har de vant sig vid att det lönar sig att avkräva dig fördelar, kommer du att tvingas till dyrare och dyrare gåvor tills det inte finns något mer att dela ut.

Liberaler älskar det fria ordet - de andra not so much

Idag var det premiär för den liberala "göra-smedjan" Liberalerna och jag tycker att upplägget är klockrent.

Det finns flera tankesmedjor som behandlar liberala spörsmål med hög kvalitet och på hög vetenskaplig nivå. Ratio och Captus är sådana som känns starkt knutna till den akademiska världen. Även Eudoxa släpper en hel del intressanta rapporter som ofta känns liberalt orienterade. Den mest betydelsefulla tankesmedjan är utan tvivel Timbro. Genom åren har de fostrat stjärnor som Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar och Johan Norberg.

Häromåret startades även den centernära tankesmedjan FORES med Martin Ådahl i spetsen.

Även om Timbro över åren har gjort stora insatser för att sprida den klassiska liberalismen är man nu mer en allmänborgerlig tankesmedja som även omfattar konservativa medarbetare som t ex Roland Poirier Martinsson.

Samtliga ovanstående arbetar med en ganska hög grad av abstraktion. Det förekommer konkreta "råd" till lagstiftaren, men det är inte ofta det går att formulera ett politiskt alternativ utifrån en Timbrorapport och det är väl heller inte meningen.

Tankesmedjan (eller göra-smedjan) Liberalerna fyller sålunda två viktiga behov. Dels genom att vara uttalat liberala, snarare än alliansknutna eller allmänborgerliga. Dels genom att göra anspråk på att formulera tydliga politiska förslag utifrån liberala idéer.

Om man gillar liberalism eller inte, eller om man tycker att de rapporter, seminarier och annat som produceras håller någon vidare kvalitet är givetvis olika från person till person, men en sak är säker: det pågår en hel del idéutveckling, pratande och tänkande på den liberala sidan.

---

Detta sker samtidigt som den andra sidan försöker tysta journalister för att sanningen inte passar deras syften.

In for the kill

Det hela känns nästan regisserat. Samtidigt som Juholt reser landet runt för att "återupprätta sitt förtroende", något som tydligen går lite sådär, släpper Nya Moderaterna alla spärrar och ägnar sin stämma åt att vältra sig i traditionell socialdemokrati på sin stämma i Örebro.

Det långsiktiga resultatet av detta kan man naturligtvis inte veta, men en sak är säker: Moderaternas taktik fungerar. Sakta men säkert marginaliseras socialdemokratin. De är i de flestas ögon inget alternativ idag. Ytterst få kan nog tänka sig Juholt som statsminister.

Det faktum att Nya Moderaterna idisslar Socialdemokratiska tankar kanske inte direkt tilltalar alla som tidigare av vana röstat på (S), men det luckrar upp fältet och gör att många tidigare S-väljares kompasser snurrar betänkligt när SIFO ringer.

Detta är bra och dåligt. En rotation bland vaneväljare kan vitalisera demokratin. Till det sämre hör att det knappast är några nya idéer som väcker väljarnas lust att röra på sig.

Juholt har uppenbara svårigheter att skilja på mitt och ditt

Och cirkus Juholt rullar på och kommer antagligen göra så tills åklagaren lägger ned förundersökningen. Som om inte pressen på Håkan Juholt var nog redan, var det idag läge att leverera sitt yttersta i riksdagens partiledardebatt.

Och levererade gjorde han. En i det närmaste omänsklig insats. Mycket imponerande.

Nu verkar inte Juholt vara mycket för triangulering, utan har konsekvent ställt Socialdemokraterna en bra bit till vänster och fortsatte på det temat idag. Klasskampskortet spelades hårt och möjligen kan den hårda (S)-kärnans hjärtan bevekats tillräckligt för att rädda Juholts politiska överlevnad?

Det är antagligen dessvärre (eller dessbättre, hur man nu ser det) så att det finns allvarliga problem förknippade med såväl Håkan Juholts budget som hans värderingar. Ett klipp som jag såg hos Karl Malmqvist illustrerar väl något som åtminstone jag känner stark avsmak för: Oförmågan att skilja på mitt och ditt. Juholt verkar faktiskt anse att skattebetalarnas pengar ÄR hans.

---

Läs även Merit Wager som ställer viktiga frågor om Juholts hyreskontrakt.

Juholt åker

Hade någon sagt det för en dag sedan hade jag inte hållit med, men nu är läget annorlunda. Man klarar sig så länge de egna står upp och försvarar en, men nu knakar det i fogarna. På S-info råder fullt krig mellan de som är heligt och öppet förbannade på Juholt och de som tycker att "rörelsen" ska hålla käft och stå bakom partiledaren. På olika håll går nu även inflytelserika företrädare ut och kritiserar Juholt offentligt och kräver till och med hans avgång.

Sosseriet är ett otympligt maskineri, men som, när det väl börjat rulla, är snart när omöjligt att stoppa. Det ser ut som att det nu börjar rulla utför och framför springer Juholt så det fladdrar i mustaschen och det ska mycket till för att han nu ska hinna hoppa undan.

Partiledarfrågan är naturligtvis en sak för medlemmar i Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men en sak är säker: Svensk politik mår inte bra av detta. Socialdemokraterna har ett ansvar i att utmana regeringen och driva på för en bättre politik.

Som situationen ser ut idag räcker det att vara snäppet mindre dålig än sossarna och det är ärligt talat inte särskilt svårt. Detta förhållande leder i rationalitetens namn till en icke-politik eftersom ingen politik ändå är bättre Juholts potentiellt kriminella krumbukter. -> Dåligt för incitamenten för att baxa igenom reformer -> Dåligt för ett litet reformdrivet parti som Centerpartiet.

Så, kära vänner på andra sidan, skynda på och välj den bästa jäkla ledaren ni kan hitta och skjut in feta salvor i hur vi får bättre fart i på företagandet, bättre välfärd och vassare skola. Om ni kan övertala honom att ställa upp så vore Jan Nygren det största hotet Alliansen kan möta 2014. Bara ett litet tips i all vänlighet...

Det är jag som är Håkan?

Jag antar att man får se det komiska i det... Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har på två veckor gått på fler minor än vad man trodde det kunde finnas i det politiska vattnet.

Budgetdebaclet. Redan efter den första debatten kändes Waidelich skakig, men man tänkte att han kanske växer in i rollen. Den kapitala sågning firma Juholt/Waidelichs så kallade budget åkte på från den egna riksdagsgruppen var inte bara pinsam, utan också ett kännemärke för ett parti i kaos.

Ersättningsfusket. En obeskrivligt korkad manöver, som dessutom verkar kunna leda till rättsligt efterspel. När Juholt i framtiden vill spela klasskampskortet kommer många väljare att tänka på hur sossetopparna själva bär sig åt med andras pengar. (Jmf Annie Lööf som följde reglerna till punkt och pricka.)

Andra klassens medborgare. Medan ovanstående kan betraktas med ett litet fniss i mungipan, så är detta inte ett dugg lustigt. Det är anmärkningsvärt att ledande företrädare för ett svenskt riksdagsparti med en stolt historia och som gör anspråk på att värna demokratin, inte begriper något så grundläggande i de medborgerliga rättigheterna som allas likhet inför lagen! Det får mig att må illa...

Jag känner starkt sympati för de Socialdemokratiska debattörer och bloggare som jag vet kämpar på för något de tror på, som råkar tycka lite annorlunda än jag, men som med hjärta och hjärna driver utvecklingen framåt i och kring sitt parti.

Ett medskick kan möjligen vara att det verkar smartare att se om det egna husets idéutveckling än att lägga all energi på att klanka ner på andras.

Nivån på kampanjerna mot Centerpartiet och vår av förmodad ondska drivna utveckling är stundtal oerhört låg. Trots detta har vi lyckats etablera ett bra samtalsklimat. Idédebatten inom Centern är rik och spännande och alla är välkomna att delta. (T ex genom nätverket Cybercentern.)

Det har tagit några år att komma hit sedan några modiga och kloka centerpartister bestämde sig för att slå igång förnyelsearbetet. Nu ska vi kröna det hela med att formulera ett nytt partiprogram som ska fastslås på nästa års extra partistämma. Det har säkert varit jobbigt för många, men också lustfyllt. Och än mer lustfyllt blir det när vi framöver kommer att kunna skörda frukterna av dessa års slit.

Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har inte ens börjat.

---

På tisdag har Stureplanscentern möte (En av de många idéutvecklingsarenor som växt fram i centerrörelsen). 1830 träffas hugade på Gamla Bysis på Hornsgatan 82 för att lyssna till den moderata skolpolitikern Johan Hjelmstrand som ska tala om "skolpolitik i praktiken". Kolla facebookeventet.

Konfiskationshotet var på största allvar

För ett år sedan skrev jag detta inlägg om Löntagarfonder som kan vara värt att posta igen:

"För en hiskelig massa år sedan praoade jag på SAS-Lintaverken i apparatverkstaden. För en teknikintresserad osnuten yngling var detta något av en dröm. Bland avancerade instrument och verktyg, smörjoljor av superkvalitet och jetmotorer var denna verkstad i Bromma ett svårslaget nördmekka.

På min "arbetsplats" jobbade tre man (plus lilla jag, 13 år) med APU:er, dvs hjälpmaskineriet till jetflygplan som förser flygplanet med kraft när huvudmotorerna är avslagna. Det var ett intressant persongalleri. En av gubbarna, som jag har för mig hette Tommy, var liksom lite piffig, med stor frisyr och halskedja och höll sig antagligen med ett visst damtycke.

Den andra var mindre pratsam, men en skicklig mekaniker och väldigt snäll och tålmodig med mig och mina hundratals frågor om de olika komponenternas funktion och utförande.

Den tredje snubben hette Inge. Fackföreningsman och övertygad och missionerande socialdemokrat. Han uttryckte rent hat mot Lill Lindfors för att hon hade ställt upp och sjungit på en manifestation mot Löntagarfonderna, ett brännande aktuellt ämne vid den här tiden.

Löntagarfonderna var enligt ursprungsförslaget från LO i praktiken ett instrument för konfiskation av det privata näringslivet. Företags vinstmedel skulle till viss del tillfalla fonder, kontrollerade av den svenska fackföreningsrörelsen. Genomfört skulle detta inneburit ett ödesdigert vägskäl för Sverige.

Löntagarfonderna skulle ha inneburit en hänsynslös slakt på svenskt entreprenörskap och drivit landets ekonomi ned i en spiral av armod och hopplöshet.

Vad jag förstår var löntagarfonder något unikt för Sverige. På wikipedia kan man läsa att det Italienska kommunistpartiet (PCI) utredde frågan, men kom fram till att fonderna skulle gå alltför långt i socialiseringen av landet.

Reaktionerna uteblev inte heller i Sverige. På initiativ av ett antal småländska företagare startades 4:e oktoberrörelsen och näringslivets organisationer hakade på. Folk fick upp ögonen om vad som höll på att hända och gick bokstavligt tala man ur huse.

Idag för 27 [28] år sedan demonstrerade 100 000 medborgare mot löntagarfonderna i Stockholm.

Mot detta kunde inte ens Palme stå emot och lät konstruera ett urvattnat fondförslag som infördes 1984 och avskaffades av regeringen Bildt 1991. Säkerligen till Inges stora förtret."

---

Läs även SvD på temat från 4 oktober 2008.

Jämtin jämför Dawit Isaak med Annika Östberg

Carin Jämtin kan ju för fan inte vara riktigt klok!?!? I Expressen jämför hon Dawit Isaaks fall med Annika Östbergs. Att den mer extrema vänstern har svårt att ta till sig demokratibegreppet är ju en sak, men man trodde ju att åtminstone sossarna hade lärt sig något efter murens fall.

Annika Östberg levde ett liv som förhärdad kriminell och dömdes i en domstol i ett demokratiskt land för mord.

Dawit Isaak sitter fängslad under vidriga förhållanden utan rättegång i en diktatur för att han försökte bedriva journalistiskt arbete.

'nuf said...

Politisk kommissarie i varje vrå?

Häromdagen sågs braskande rubriker om fackförbundet SKTF och den fest som arrangerades för att uppmärksamma 75-årsjubileet och namnbytet till Vision. Det ska ha kostat fyra miljoner, vilket av vissa anses upprörande och "stickande i ögon".

I mina ögon sticker det inte. Det hade säkert gått att uppnå samma effekt på billigare sätt, men det kanske ansågs finnas något viktigt symbolvärde i att ha festen i Blå Hallen och bjuda in kändisar. Det var för ansvariga att ta ställning till och förbundets medlemmar som får avgöra om de tycker att kommunikationsaktiviteten var värt kalaset eller inte genom att byta ut sina förtroendevalda eller gå ur.

När man hyvlar ner dessa stickor kan man ändå konstatera att SKTF/Vision tillhör den del av fackföreningsrörelsen som söker förnyelse. Jag är ärligt talat imponerad av det ganska avancerade nytänkeri som försiggår på fackligt håll här och var i landet. Jag hade förmånen att få tala en del med TCO's ordförande Eva Nordmark i våras i samband med värnskattedebatten och ertappade mig själv med att få en och annan fördom på skam.

Ett uttryck för förnyelsen är det partipolitiska oberoendet.

Detta verkar inte tilltala (S) som liksom verkar betraktat facken som en garant för en massa gratisröster.

Johan Ingerö skriver idag på SvD om att Ylva Thörn förordar en särskild partisekreterare, en sorts politisk kommissarie, som ska "hjälpa" tjänstemanna- och akademikerfacken till facklig-politisk samverkan.

En stilla fundering är varför man begränsar sig till att stanna där? Varför inte koppla en Socialdemokratisk partifunktionär till varje företag, myndighet, förening och familj? Finns ju stora samverkansvinster att göra...

#självbild #verklighetsuppfattning

Barnfattigdomen slagträ i ideologisk debatt

De senaste dagarna har "barnfattigdomen" blivit ett debattämne och ämnet är på inget sätt lätt.

Tidigare genom den moderna svenska politiska historien har man skiljt mellan utfallsjämlikhet och möjlighetsjämlikhet. Den socialistiska vänstern har pläderat för det tidigare och liberaler för det senare.

Man kan exemplifiera med två kompisar som åker till en självplocksförsäljning av jordgubbar. De har båda samma möjligheter att plocka jordgubbar, men de utnyttjar möjligheterna olika. Den ena jobbar på och plockar fem liter och den andra åstadkommer bara en liter under samma period, eftersom han käkar varannan gubbe, pausar då och då och går på muggen en halvtimme (kanske med aftonbladets ledarsida?).

Enligt det liberala sättet att tänka står de båda för sina val i livet och åker hem med fem respektive en liter var. Enligt det socialistiska sättet att tänka har de rätt till tre liter vardera.

(Det liberala synsättet tillåter naturligtvis ömsesidigt frivilliga överenskommelser om att dela på resultatet ändå och är de vänner kan man väl kanske tänka sig att den enas jordgubbar kommer den andra till del genom exempelvis jordgubbstårta, men exempel är exempel.)

Diskussionen om barnfattigdom blir härvidlag ganska svår att föra utifrån dessa distinktioner, eftersom barnens fattig- eller rikedom helt och hållet beror på hur deras föräldrar plockar jordgubbar, så att säga.

Hur mycket ska staten då gå in och rota i föräldrarnas sätt att sköta sin jordgubbsplockning? Debatten som förs, initierad av Rädda Barnen, en organisation som jag nu känner stor tveksamhet inför, verkar helt och hållet utgå från ett rent socialistiskt perspektiv. Det är underförstått konfiskering av rikets alla jordgubbar, och en fördelning av dessa "efter behov" som är lösningen.

Vad man glömmer då är de mycket goda teoretiska såväl som empiriska stöd för att folks benägenhet att kämpa på i jordgubbslandet minskar till den grad att ytterst lite jordgubbar plockas överhuvudtaget, om säkra äganderätter till plockade jordgubbar saknas.

Alternativet är inte att alla får jordgubbar, utan att inga får jordgubbar. Förutom förstås skränande måsar och andra skadedjur som aldrig förstått, än mindre haft respekt för, äganderätt av jordgubbar och annat.

Är då inte barnfattigdom något problem? Det är klart att det är. Men lösningen är inte ett proletariatets diktatur, utan större möjligheter för de fattiga barnens föräldrar att utnyttja sin fulla potential och konkurrera på arbetsmarknaden utan onödiga hinder.

Förbättrade villkor för företagande ger fler arbetsgivare som konkurrerar om arbetskraften.

Möjligheter att utveckla sina skickligheter och höja sitt värde på arbetsmarknaden.

Möjligheten att kunna spara en slant, även om man har en blygsam inkomst, så att man känner det självförtroende som egenhändigt skapad trygghet ger.

Sedan ska man heller inte glömma i debatten att den så kallade barnfattigdomen faktiskt har minskat under den nuvarande onskefulla hööööögerregeringen, jämfört med när Socialdemokraterna styrde med stöd från de som vill nationalisera jordgubbslanden.

Förhandlingsresultat om värnskatten

Förrgårdagens utmaning om värnskatten blev mycket intressant. Peter Högberg säger att ett avskaffande av värnskatten inte är aktuell, men faktum är att väldigt mycket i hans resonemang ändå knystar om att han - om inte köper, så i alla fall anmäler intresse - för min argumentation.

Peter lyfter också in den skillnad som kan beskrivas som ideologisk. Så är det nog. Det kan tyckas lönlöst att argumentera för sin egen ideologiska övertygelse mot en annan, men jag vill kring detta ställa en öppen fråga:

Peter anser inte att utsikten att tjäna dessa extra pengar är drivkrafter för honom. Även (S)-bloggaren Martin Moberg är inne på samma linje.

Detta kan ingen ifrågasätta.

Men lika lite kan ju Peter och Martin ifrågasätta att det finns andra som faktiskt vill tjäna dessa extra pengar och göra det på hårt och smart arbete. Varför ska staten begränsa vissa människors drömmar? Och varför i all sin dar anser man det förenligt med Socialdemokratisk politik att just människor som kommer från enklare ekonomiska förhållanden ska begränsas särskilt hårt i sina möjligheter att uppfylla sådana drömmar?

Och här, kära vänner, går skiljelinjen. Lika för alla, överhetens påbud om en lägsta nivå - och en högsta nivå. Eller frihet för varje människa att själv avgöra hur man vill leva sitt liv, vad man önskar uppnå och hur man vill utvecklas - och en politik som inte lägger onödiga begränsningar för var och ens strävan att kämpa för detta (med mindre än att andra människors frihet hotas).

Men lägsta nivån då? Även människor som av olika skäl fått sina möjligheter beskurna, måste kunna ha en rimlig chans att skapa ett gott liv.

Erik Laakso är inne på något oerhört intressant i hans svar på min värnskatteutmaning. Erik är beredd att förhandla och det han lägger i vågskålen är något att ta på högsta allvar. Någon typ av progressivitet för att utjämna skillnader kan jag tänka mig att ställa upp på, men värnskatten är konstruerad på allra sämsta sätt om det är syftet, då bestraffar den som kämpar och lyckas, men inte gör ett skapandes grand för den som har det svårt.

Progressiviteten bör istället matas in underifrån, så att den som inte har någonting får en möjlighet att försörja sig själv, även om lönsamheten initialt är svag. Erik föreslår att man kapar alla avdragsmöjligheter och istället lägger hela surven på ett rejält grundavdrag: de första 120 000:- man tjänar är ens egna. Man betalar skatt på endast inkomsterna över den gränsen.

Omfördelningen från andra avdragsmöjligheter kanske inte räcker rent statiskt sett, men de dynamiska effekter som uppstår av bara det faktum att skattesystemet görs mycket enklare kan nog bidra en hel del.

Att sedan murar in till egen försörjning för många människor skulle krossas så att dammet ryker motiverar reformen många gånger om!

Värnskatten borde bekämpas av (S)

Jag känner emellanåt en stark samhörighet med några av de sossebloggare jag följer. Flera av dem verkar jag i inte obetydlig utsträckning dela bakgrund och erfarenheter med.

Vi har också landat i samma slutsatser när det gäller några av livets väsentligheter (exempelvis Hammarby och hårdrock), men någonstans när idén om den enskilda individens ansvar, rättigheter och möjligheter började formuleras skildes tydligen våra vägar.

För mig är det inget konstigt att drömma om att köpa t ex en fin bostad och för alla oss som inte har ärvda pengar, eller föräldrar som bosparade åt oss från späd ålder och med det såg till att sätta oss på det värdeökningståget, återstår egentligen bara en möjlighet: hederligt arbete.

(Det finns också en annan möjlighet: ohederligt arbete, men det är inget som kan rekommenderas. Är du utrustad med moral och anständighet kommer du inte att kunna njuta av oförtjänta rikedomar. Lätt fånget är också lätt förgånget och inga pengar verkar ta slut så fort som sådana man inte arbetat sig till på hederligt vis. Dessutom har rättvisan en tendens att hinna ifatt till slut, även om den i Sverige emellanåt verkar linka på kryckor.)

Dessvärre finns en hel del hinder för alla oss vanliga killar och tjejer som vill påverka våra liv genom att arbeta. Trösklarna in till arbetsmarknaden är höga genom LAS och annat.

När man väl lyckats ta sig in och kommer till den nivån att man gör så pass mycket rätt att man kan konkurrera i budgivningar och annat med folk som haft det bättre förspänt stöter man på fler hinder genom progressiva skatter. Statsskatten först och sedan den så kallade värnskatten.

De som relativt sett är privilegierade gynnas alltså skattemässigt genom generösa villkor för kapitalbeskattning och uppskovsrätt för vinster av bostadsaffärer, medan den som vill kavla upp ärmarna och jobba sig till något fint betalar för kalaset med mycket höga inkomstskatter.

Förbannat orättvist, kan jag tycka.

Det finns många rent praktiska argument mot värnskatten, varav det främsta kanske är att den faktiskt inte genererar några pengar till staten, men som jag har varit inne på tidigare borde det fan räcka med rent moraliska argument!

Jag har (under viss frustration) insett att politikens vägbommar svårligen forceras med mindre än kompromisser, varav de kraftfullaste är de blocköverskridande.

Jag skulle därför vilja utmana några av de (S)-bloggare jag gillar bäst - Erik Laakso, Peter Högberg och Peter Andersson - enligt följande: Jag vill ta bort värnskatten av ovan angivna skäl. Är detta överhudtaget något som kan diskuteras och vad skulle behöva läggas i den andra vågskålen?

---

Update: Peter Högberg har antagit utmaningen och levererar med den äran. Mikael Jonsson, Salacenterns stolthet, bloggar också.

Update II: Erik Laakso svarar också och föreslår en hel del intressant till "den andra vågskålen", saker som jag verkligen tycker är riktigt bra! Även Karl Malmqvist och Hanna Wagenius bloggar.

Som fler är inne på så verkar det gå en ideologisk vattendelare i frågan. Jag ska klura lite och återkomma med någon analys på det.

(S) inte längre ett seriöst alternativ

Socialdemokraterna verkar bara komma längre och längre från att vara relevanta i Svensk politik. Förr om åren har de åtminstone lagt sig vinn om att jobba fram seriösa förslag, baserade på verkliga förhållanden, som ett lite mer vänsterinriktat alternativ till regeringens politik i samband med budgetpropositioner.

Naturligtvis kan och bör de i viss utsträckning ursäktas för att det faktiskt är en helt ny bemanning på området, men då får man väl också liksom erkänna att man som svar på just denna vårbudget inte har något att komma med.

Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, Annie Johansson, förklarar att det faktiskt inte finns något regeringsalternativ till alliansen.

---

Läs även Annie på SvD Brännpunkt, DN och Borås tidning.

Arbetsföraktet monumentalt

Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta över Socialdemokraternas nya gruppledare i Stockholms uttalande om att unga inte ska "tvingas" ta skitjobb. Som exempel nämns "säljare".

Heja.

Arbetarrörelsen motverkar sund invandring

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.

Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.

I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.

Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.

Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.

De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.

1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.

Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var "fackliga organisationer". Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare...

Möjligen visar detta också "arbetarrörelsens" problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.

LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.

Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.

---

Fredrick Federley kommer också att vara en av de fem sköna snubbar som får ett helt nytt pratradioprogram i den fria radiokanalen Radio1. Premiär på tisdag. Missa INTE!

Juholt och den politiska utvecklingen

Polarn Johan Ingerö benar med sedvanlig skärpa upp politikens troliga utveckling och partiernas olika utmaningar i denna bloggpost och förklarar varför Juholt antagligen inte kommer att ha det så lätt.

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Den tid då Arbetarrörelsen kunde styra och ställa lite som de ville är över. Verkligheten är en mäktig fiende och så länge Sveriges gränser separerade folkskälen från omvärlden gick den att hålla stången, men saker och ting ser annorlunda ut idag.

Media är inte längre samma sak som under den tid som Juholt verkar längta tillbaka till. Socialdemokratisk dominans krävde kontroll över informationsspridningen. Numera kan svenskarna kolla på CNN och läsa internationella nyheter på nätet. Medborgarjournalistiken utmanar och ifrågasätter på alla sätt och från alla håll.

Det är naturligtvis ingen slump att Socialdemokraterna ville ha ett förbud mot paraboler. De ville helt enkelt fortsätta att kontrollera vilken information Svensken fick sig till livs. (Detta var alltså så sent som 1987.)

Det var egentligen inte så länge sedan som Palme kunde ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet och dessutom tvinga den privatägda tidningen Dagens Nyheter till falska dementier i den så kallade Geijeraffären, även om det nu känns som en helt annan värld.

Kultursektorn förstatligades indirekt genom att staten (och kommunerna) finansierade mer och mer av den. Möjligen till viss del i välmening, men med effekten att kulturutövning med annan finansiering i hög grad drabbades av undanträngningseffekter. Följdriktigt stödjer också kulturens intressen det politiska alternativ som erbjuder kulturen bästa livsvillkor. I ett system där staten dominerar kulturfinansieringen, kommer också den politik som lovar mest av sådan finansiering, premieras av de för samhällsutvecklingen så viktiga kulturinstitutionerna.

Arbetsmarknadens sammansättning har också förändrats med strukturomvandlingar. Förr i tiden var enkla jobb ofta nästan lite isolerade från omvärlden. I gruvor och fabriker pratade jobbarna mest med varandra. Facket, med sin unika särställning, hade helt andra möjligheter att trycka ner sin världsbild i medlemmarnas halsar. Med en växande tjänstesektor pratar folk med varandra på ett helt annat sätt i kontakten med kunder och leverantörer. Tjänsteföretagen är ofta mindre organisationer i vilka anställda och ägare har nära kontakt. Svårt då för en aldrig så slipad klasskampsagitator att måla upp den senare som ondskan själv.

Ekonomiskt lever vi i en globaliserad tillvaro med avreglerade finansmarknader och ömsesidigt beroende av vår omvärld.

Den politiska kraft som sossarna besatt under 50- och 60-talen byggde på centralistiska ekonomiska och kulturella strukturer, som faktiskt inte finns längre på samma sätt. Möjligheterna för Juholt att gå till val på drömmar om denna svunna tid torde sålunda vara begränsad.