Politisk kommissarie i varje vrå?

Häromdagen sågs braskande rubriker om fackförbundet SKTF och den fest som arrangerades för att uppmärksamma 75-årsjubileet och namnbytet till Vision. Det ska ha kostat fyra miljoner, vilket av vissa anses upprörande och "stickande i ögon".

I mina ögon sticker det inte. Det hade säkert gått att uppnå samma effekt på billigare sätt, men det kanske ansågs finnas något viktigt symbolvärde i att ha festen i Blå Hallen och bjuda in kändisar. Det var för ansvariga att ta ställning till och förbundets medlemmar som får avgöra om de tycker att kommunikationsaktiviteten var värt kalaset eller inte genom att byta ut sina förtroendevalda eller gå ur.

När man hyvlar ner dessa stickor kan man ändå konstatera att SKTF/Vision tillhör den del av fackföreningsrörelsen som söker förnyelse. Jag är ärligt talat imponerad av det ganska avancerade nytänkeri som försiggår på fackligt håll här och var i landet. Jag hade förmånen att få tala en del med TCO's ordförande Eva Nordmark i våras i samband med värnskattedebatten och ertappade mig själv med att få en och annan fördom på skam.

Ett uttryck för förnyelsen är det partipolitiska oberoendet.

Detta verkar inte tilltala (S) som liksom verkar betraktat facken som en garant för en massa gratisröster.

Johan Ingerö skriver idag på SvD om att Ylva Thörn förordar en särskild partisekreterare, en sorts politisk kommissarie, som ska "hjälpa" tjänstemanna- och akademikerfacken till facklig-politisk samverkan.

En stilla fundering är varför man begränsar sig till att stanna där? Varför inte koppla en Socialdemokratisk partifunktionär till varje företag, myndighet, förening och familj? Finns ju stora samverkansvinster att göra...

#självbild #verklighetsuppfattning