Kapitalismens kris?

Vänsterns förmåga att lyfta ut en statisk ögonblicksbild och helt kunna bortse från historiska fakta är lika märklig som imponerande. Den överträffas egentligen bara av förmågan att missförstå kapitalismen, som i bästa fall förväxlas med korporativism, men kanske oftare som ett samlingsbegrepp för allt som är "dåligt".

Även från (någorlunda) seriösa debattörer får man allt oftare höra att kapitalismen har misslyckats och exemplen finanskris och Grekland läggs fram som bevis.

Alltså, utan kapitalism hade hela världen varit Grekland! Det hade inte funnits några finanser att krisa kring!

Man kan ju undra var sådana som Kajsa Ekis Ekman tror att stålarna kommer ifrån, de som de vill ska distribueras på ett mer "rättvist" sätt? Hur kan man ha missat att värdet någonstans måste skapas? Att enskilda människor i frivillig samverkan tar initiativ som utvecklar näringslivet och som lösgör resurser för allt som vi tar för givet? (Värme i bostäderna, t ex, för att anknyta till Ekmans artikel.)

Kapitalism är inget annat än frihet för folk och företag att använda sina förmågor att tjäna pengar. När så sker uppkommer tillväxt som kommer alla till del på ett eller annat sätt. Det är ju fullt förståeligt att anse det olyckligt att några lyckas bättre än andra, men man måste ju begripa att det inte gynnar någon att slå undan förutsättningarna för effektivt skapande - en ofrånkomlig konsekvens av socialismen.

Om Grekland är ett exempel på misslyckande är det väl snarast frågan om ett politikens misslyckande: Ineffektiv och rättsosäker skatteuppbörd, en växande offentlig sektor med livstidsanställningar och ett näringsliv utan förutsättningar och förmåga till förnyelse.

På det en vänsterpopulistisk politisk kultur där den som lovar allt åt alla vinner medborgarnas gunst.

Kris för kapitalismen? My Ass...

Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.

Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.

Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.

Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.

Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.

Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.

Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.

Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.

Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.

Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.

(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)

Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.

Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.

Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.

Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.

Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.

Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

---

Erik Laakso, Peter Högberg, Krassman, HBT-sossen, Gunnar Hökmark, Johan Westerholm, Peter Andersson och Martin Moberg.

---

Update: Västerviks-Tidningen skriver intressant på temat.

"Planekonomin är död"

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en "kapitalism 4.0" och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.

Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex "kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket". Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.

Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.

Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.

Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.

Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.

Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?

Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.

Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: "En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset." (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.

Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.

Läs även Peter Högberg.

---

När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé's tankar om att separera ut regleringarna för bankerna - ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment - Sensible Finance for a Dynamic Economy.)

Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.

Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.

De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.

Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.

Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på "Facebookskolan".

En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter...

Båda börjar på K, men det ena skapar och det andra förstör

ALLA måste lyssna på Percy Barneviks sommarprat från i förrgår! Han är en sådan hjälte.

Vad han har betytt för svenska industrijobb under sin aktiva karriär som hög chef, VD och Styrelseordförande i flera superföretag matchas inte av många.

Det han sedan har åstadkommit i form av fattigdomsbekämpning genom Hand in Hand är rent mirakulöst, om man jämför med vad biståndsorganisationerna leverar.

Entreprenörskapsutbildning och finansiering genom mikrokrediter är nyckeln. Med andra ord: företagande och finansmarknad. Låter det bekant? Det är sådant som vänstern är emot och önskar reglera sönder och samman.

Att kapitalism fungerar är knappast någon nyhet, men trots det finns det människor som blundar för detta uppenbara faktum. Några av dem aspirerar på regeringsmakten i höst...

---

Samtidigt rapporteras om de (alldeles för milda) fängelsestraff som en av ledarna för den svenska vänsterns gunstlingar från 70-talet, de röda khmererna, döms till för sina obeskrivligt grymma handlingar mot barn och vuxna i Kambodja.

Centerpartiets Clean Technätverk på tisdag

Missa för sjutton inte Centerpartiets Cleantechnätverks premiärseminarium på tisdag!

Miljöminister Andreas Carlgren är inbjuden för att berätta om sina visioner om företagande och miljö, men kanske ännu mer spännade är de gäster som faktiskt GÖR det som vi politiker mest snackar om:

Linda Magnusson, Green capitalist of the year 2009, VD O2 Vindel AB

Magnus Rehn, affärscoach, Stockholm Innovation and Growth (STING),affärsinkubator med bas i Kista

David Sonnek, ansvarig affärsutveckling/teknologi, SEB Venture Capital

Peter Platell, Serieinnovatör inom solenergi och ångturbiner, grundare av bla Ranotor AB och Lowte AB.

Jan-Erik Nowacki, Teknisk rådgivare, Svenska värmepumpföreningen (SVEP)

---

Det hela börjar kl 1430 och håller på till 1630. (Tisdagen den 11:e maj).

Plats: Green Tech Building, Klarabergsgatan 37 i Stockholm.

För mer information och anmälan, maila eller ring Pontus Löfstrand, 0703-331934, pontus@lofstrands.se.

Kapitalism en förutsättning för miljön

Förra årets energiöverenskommelse var historisk. 30 år av energipolitisk sörja torkades upp och vi fick en rimlig överkommelse på plats, enligt vilken kärnkraften ska få finnas men på marknadsmässiga villkor.

Sedan dess har framförallt vindkraftens utbyggnad tagit fart på allvar. Tyvärr snackas det mycket mer än vad det investeras. O2's börsintroduktion har skjutits på framtiden. Det väcker en del funderingar.

Svenskarna har inte tillräckligt mycket förmögenhet att satsa på investeringar. Även om man känner att vindkraften är framtiden så saknas medel att satsa. För många lever ur hand i mun, har ingenting sparat och det man har vågar man inte satsa på en investering som måste betraktas som en krydda i portföljen.

När vänstern talar om att "satsa" är det staten som ska satsa. Det innebär att man suger in investeringsmedel från företagen och medborgarna för att ösa över "behjärtansvärda" ändamål som man enligt någon hemvävd tillväxtteori ( i bästa fall) ska ge nya jobb.

Dessvärre är inte "högern" så tydliga med att förklara att varje statligt initierad satsning tränger undan en privat.

Om staten istället kunde ge fan i medborgarnas plånböcker i större utsträckning skulle privata investeringar, som t ex den i O2, äga rum i större utsträckning.

Att vänsterpartierna annonserar en återkomst för den så förhatliga förmögenhetsskatten ökar på problemet. Att alliansen accepterar den progressiva beskattningen på arbete är lika illa och värnskatten är en klick hundbajs under förmögenhetsbildningens sko.

Man måste för ett ögonblick bortse från de fördelningspolitiska effekterna. Vi behöver förmögenhetsbildning. Vi behöver privata investeringar. För ekonomins skull, men också för miljöns skull. Nya företag (som exempelvis miljöföretagen) har de största investeringsbehoven.

---

Läs även Per Ankersjö om energipolitiken.

Vänsterns schizofrena syn på frihet och integritet

Jesper Nilssons hjältemodiga insats som idag är på alla förstasidor, jämte bilderna på de båda maktmissbrukande arslen som blev föremålet för hans hjältemod, påminner om ett mysterium i den svenska politiska debatten.

Hur kan man driva frihetligheten så hårt när det gäller vissa statliga integritetsinskränkningar och helt och hållet blunda för andra? (Till och med kräva ännu större sådana.)

Det är ju självklart att våra mobiltelefoner, plånböcker, dataväskor och annat är vår privata egendom. För att ordningsmakten ska ta sig rätten att granska innehållet i dessa, och än mindre beslagta dem, måste ett synnerligen gott skäl föreligga.

Uppenbart missbrukar polisen det i sig mycket tveksamma förbudet mot att vara narkotikapåverkad.

På samma sätt som innehållet i våra telefoner är vårt eget, är också innehållet i våra plånböcker vårt eget.

De pengar en människa tjänar på hederligt arbete/företagande är hennes egna. Det är huvudregel. Undantag från denna regel sker genom att en viss skatt tas ut för att betala för sådant som är nödvändigt och praktiskt att försörja i offentlig regi.

Skatteuttagen måste dock vara lika rättssäkra som alla andra statliga frihetsinskränkningar. Övergrepp, likt det tunnelbaneincidenten var, sker varje dag på skatteområdet, då medborgare döms till att få sin ekonomi slagen i spillror utan att skatteverket måste styrka sin ofta nyckfylla idé om din och ditt företags ekonomi. Omvänd bevisbörda gäller - du måste bevisa att du är oskyldig.

I debatten framstår ofta människors plånböcker som en kollektiv nyttighet. En buffert för staten att gräva ur när helst man önskar. Bruket av begreppet "ofinansierade skattesänkningar" antyder att staten är norm och att din plånbok, dina pengar och resultatet av ditt arbete i första hand är statens och att du ska vara glad för det du får behålla när staten tagit det staten vill ha.

I princip hela det ekonomisk/politiska samtalet handlar om utjämningsambitionen, utan att beröra naturrättsliga eller moraliska implikationer på att inskränka de människors ekonomiska frihet, som det för tillfället anses vara minst synd om.

I kakfördelningsdiskursen uteblir också oftast diskussionen om kakans tillblivelse, som ju i högsta grad är beroende av ekonomisk frihet.

Hur kan man begära att andra, genom staten, ska låta våra privata angelägenheter - inklusive vår egendom - vara ifred, medan man samtidigt anser sig berättigad att försörjas av andra människor, genom staten?

---

Läs också Johan Ingerös inlägg om vänsterns syn på totalitär "demokrati".

---

Update: "Lake" tipsar om en SvD-ledare på samma tema.

Ekonomisk frihet ftw!

En av de frågor som jag tycker är allra mest intressanta att jobba med politiskt är den om alla människors möjlighet att påverka sin egen situation. Att kunna ta sig ur fattigdom och skapa sig ett liv som man trivs med.

När det gäller fattiga länder finns det naturligtvis en hel del att jobba med, alltifrån att avlägsna handelshinder till att stödja etablering av institutioner som kan säkra marknadsekonomin.

När det gäller fattiga i Sverige är frågan både enklare och mer komplicerad.

Ett gigantiskt problem är att den sida i politiken som förordar en större ekonomisk frihet totalt har misslyckats med att förklara varför det är viktigt.

Motståndarna har varit skickligare på att etablera sin verklighetsbeskrivning som i korthet går ut på att ekonomisk frihet bara är bra för den som är rik.

De som redan är rika från början klarar sig bra i Socialdemokraternas Sverige, medan alla andra effektivt hindras ifrån att bli rikare.

Av oklara skäl har inte de liberala krafterna i Sverige lyckats säga ifrån, utan bara accepterat bilden och utgår liksom från den när man konstruerar sin politik.

Ta Anders Borgs fokusering på Gini-koefficienten. (Alltså ett mått på hur lika folk tjänar.) Varför i all fridens dar är det viktigt att spridningen är låg? Är det inte viktigare att fattiga blir rikare?

OM det vore så att ekonomin var helt statisk och att det varje år kom en skrälldus pengar som en skänk från ovan som skulle fördelas bland landets medborgare kunde jag förstå argumentet, men så är det ju inte. Ekonomin är dynamisk och skapas av alla som deltar i den.

Dina möjligheter att delta i den beror i hög grad på dig själv. I Sverige är det gratis att skaffa sig vilken utbildning som helst och är du bara beredd att lägga egen tid och möda kan du faktiskt göra i princip vad du vill. Även utan organiserad utbildning kan du - om du vill och gör dig mödan - utveckla värdefulla skickligheter som du tjänar mycket pengar på.

Ett annat exempel är uttrycket "ofinansierade skattesänkningar". Begreppet implicerar faktiskt att staten är norm. Att staten och statens finanser kommer före dig och dina finanser. Man borde istället tala om "ofinansierade skattehöjningar". För hur vet de att du har råd att betala mer skatt?

Medborgarna tvingas bli statens buffert och medborgarnas plånböcker anses av större delar av det politiska spelfältet vara fria att gräva ur, ofta med hänvisning till den "utjämning" som uppenbarligen de flesta svenska politiker ser som självändamål.

Förutom de uppenbart moraliska problemen med att människors pengar inte betraktas som människornas egendom, uppstår även ekonomiska problem.

För det första hindras ekonomin från att utvecklas. När staten tar in pengar från människorna drar de undan privat konsumtion och privata investeringar. Alltså sådant som bygger och utvecklar det svenska näringslivet.

För det andra blir det svårare för enskilda människor att påverka sin egen ekonomiska situation. Den i särklass största kostnaden för alla nya företagare är skatten. Även om du inte har mat på bordet eller kan betala hyran, måste skatterna in. Obevekligt.

Om du dessutom leverat något, som du ännu inte fått betalt för, till ett företag som går i konkurs, är det företagets skatter prioriterade fordringar när konkursboets tillgångar ska fördelas. Det är alltså - tydligen - viktigare att staten får sina pengar än att du får dina.

Detta är naturligtvis ett gigantiskt projekt att försöka vända. Att vi hade maktskiftet 2006 var oerhört viktigt. Men nu måste vi också våga börja ifrågasätta de socialistiska dogmer som utgör ramverket i den svenska diskursen!

Det tänker jag göra allt vad jag orkar i min riksdagskampanj.

Bygg din egen trygghet - börja spara!

Det här med spel är lustigt. Jag har funderat en hel del på det. Svenskarna är ett spelande folk. Allt från trav till Lotto. Samtidigt är vi kanske det folk i den rika världen som sparar allra minst. En tredjedel av oss har inte en sekin eller mindre än 10 papp sparat, ca 40% av oss tycker att 50 000 är tillräckligt att ha på banken.

När vi får en slant över köper vi platt-TV, Canada Goosejackor eller åker till Thailand. Vi är liksom vana vid att tryggheten som alla människor söker tas om hand av någon annan. Facket, staten eller jultomten.

Samtidigt drömmer de flesta av oss om saker som kostar mycket pengar. En båt, ett sommarställe, en lyxig lägenhet eller kanske att vara ledig ett halvår och bestiga bergen i Peru?

Dessa drömmar tror vi oss inte förmögna att förverkliga själva. Vi ser inte kopplingen mellan hårt arbete i kombination med sparande för att bygga upp möjligheten till att göra det vi önskar. Istället för att spara spelar vi Lotto. Man lämnar in en kupong och drömmer en eftermiddag eller kanske ett dygn innan man konstaterar att man inte vann den här veckan heller.

Och statisktist sett är ickevinsten naturligtvis det väntade utfallet. Chansen att vinna på lotto är 1 på ca 6,8 miljoner.

Häromdagen skrev jag om något vettigare att göra för de pengar man lägger på fackavgiften: Fondsparande. Det gäller ju faktiskt även de pengar du skänker Svenska Spel varje vecka.

Jag förstår absolut meningen med att spela. Det är spännande och det är kul att spela tillsammans och dela glädje av en eventuell vinst. Men är det drömmar du vill förverkliga är det en synnerligen ineffektiv metod. (Tvärtom vad den mycket intensiva reklamen från Svenska Spel gör gällande.)

En vanlig lottospelare fyller en kupong. Nuförtiden är det dessutom två dragningar i veckan. Är du med på båda blir det 144:- per vecka och alltså 576:- per månad man lägger på spel.

Skulle du istället lägga samma pengar på fondsparande är vinsten garanterad. Om man räknar med att börsen följer sin genomsnittliga historiska utveckling kommer du ganska snabbt komma upp i ganska bra pengar.

Säg att du började med detta 2001. I år skulle dessa pengar ha växt till hundratusen kronor! (Räkna själv här.)

Är det en miljon du behöver? Lägg lottopengarna på samma fonder så tar det 27 år. Kanske känns som en lång tid att vänta, men jämför med alternativet: Om du spelar en full lottokupong i veckan får du räkna med att spela i 11 000 år innan du har vunnit. (Du har då dessutom hunnit betala 9 311 000:- )

Folk som spelar på trav brukar lägga ännu mer. 300:- i veckan är inte ovanligt. Inte heller 500:-. Och sätter man V75:an är det oftast inte särskilt stora vinster. Är det 100 000:- får man vara ganska nöjd. Lägg samma femhundring i veckan på fondsparande istället = du har dina 100 000:- på tre och ett halvt år! (Och en miljon efter 16 år och 6 mån.)

Som sagt förstår jag naturligtvis tjustningen med spel, men ska man spela gör man klokt i att välja någon annan leverantör än Svenska Spel - denna dubbelmoralistiska skattemaskin.

Som EU-medborgare får du spela på vilket Europeiskt spelbolag som helst! Tro inget annat. Du är på inget sätt lagligen hänvisad till statens monopolist. Ta reda på vilken leverantör som ger dig bäst villkor och spela där.

Ladbrokes rekommenderas, liksom Unibet och Betson, som alla ger dig som spelare mer tillbaka än vad Svenska Spel gör.

Ett annat alternativ är Premieobligationer. På dem har du en garanterad avkastning plus en spelvinstchans.

Men bäst, säkrast och snabbast är fondsparande.

Börja bums, hur lite du än kan avsätta. Sparande är alltid bättre än inget sparande, även om det bara är en hundring i månaden. Över tiden blir det stålar!

Alternativ till facket - fondsparande

Jag har ju tidigare berättat om företaget Jobb & Liv som erbjuder facklig service, fast som företag. Det har faktiskt sina fördelar att vara "kund" istället för "medlem".

När verksamheter saknar konkurrens tenderar dessa att korrumperas. Facket som organisation börjar leva sitt eget liv och ägnar mer kraft åt att försvara miljonlöner och lyxlägenheter till högt uppsatta potentater, än att försvara medlemmarnas intressen.

(Några beundransvärda undantag har emellertid setts av t ex IF Metall, som med ett flexibelt förhållningssätt antagligen lyckats rädda tusentals industrijobb till sina medlemmar.)

Ett ännu enklare alternativ för den som av olika skäl inte tycker att facket löser några problem är ju helt enkelt att spara pengarna istället.

En metallare med 25 000:- i månadslön betalar en fackavgift på ca 550:- i månaden. Om han eller hon istället lägger upp ett månatligt fondsparande för pengarna kommer dessa efter 20 år ha växt till närmare en halv miljon*.

(Räkna här på vad du kan förvänta dig för avkastning om du istället för att sponsra Socialdemokraternas valkampanj sponsrar dig själv.)

Alla människor mår bra av att ha en slant på banken. Att kunna be en dålig arbetsgivare fara och flyga och/eller att kanske förverkliga en företagardröm. Det är en betydligt mer gedigen trygghet än den som facket försöker sälja på dig.

Om man tar det lite längre kan man ju också snegla på jobbskatteavdraget. De flesta överlevde ju även innan det infördes. Tänk att du sparar de pengar som frigjorts i din plånbok i fonder istället för att köpa platt-tv och Thailandsresor... Om man räknar på 1500:- så kan du efter 18 år ha en miljon i handen. En miljon!

Det är väl ingen överdrift att hävda att det som SAAB-anställd i dagens läge hade varit skönt att ha några hundra tusen på banken... Något som faktiskt i morgondagens Sverige kan vara fullt möjligt för alla.


*(Historiskt har börsen utvecklats i genomsnitt 10-11% årligen.)

Det måste finnas en kaka att fördela

Häromdagen hörde jag några minuter på ett av vinterpratsprogrammet på radion. Aktuell pratare var författaren och litteraturkritikern Alexandra Coelho Ahndoril.

Det visar sig att hon håller på att skriva någon slags hyllning till den svenska socialdemokratins portalfigur, August Palm. Det är möjligt att avhandlingen blir både historiskt korrekt och intressant, men som hon själv beskrev August Palms roll i programmet väcks en viss oro för att Alexandra med sina röda glasögon missar väsentligheter om Sveriges ekonomiska historia.

August Palm, socialismen och all fackföreningsverksamhet i världen kan inte skapa rikedom.

I Sveriges fall var det framförallt några ytterligt genomgripande reformer som lade grunden till de 100 år av tillväxt som ledde fram till den välfärdsstat som Alexandra Coelho Ahndoril hyllar.

Avskaffandet av skråväsendet/införandet av marknadsekonomi är det absolut viktigaste, men även saker som fri invandring och frihandeln blev centrala. (Den tidens socialdemokrati under August Palm var positiva till ovanstående, men något säger mig att det kommer att komma i skymundan till förmån för en massa klasskampsonani.)

Är det någon enskild person som ska lyftas fram som upphovsman till den svenska välfärden så är det väl Johan August Gripenstedt, som var fader till de reformer som skapade förutsättningarna för den tillväxt som kom alla svenskar till del.

Det verkar nästan som att den samlade vänsterrörelsen helt och hållet har missat konceptet "tillväxt". De verkar tro att alla resurser liksom fanns redan 1850 och att det bara var fördelningen det var fel på. Det enda man behövde göra var att "ta tillbaka" resurserna från vilka det nu var man ansåg hade snott dem.

(Det är ju ganska lätt att se att det inte var så. Sverige är ju ett statisikälskande land och det finns gedigna källor för BNP-utvecklingen redan för den tiden. Lätt att kolla upp om man inte tror mig. Läs exempelvis Johan Norbergs "När människan skapade världen".)

Det måste finnas en kaka att fördela. Stora och goda kakor bakas uteslutande i kapitalistiska ugnar. På det är Sveriges historia ett solklart bevis.

Kulturen och kapitalismen

I dagens SvD intervjuas Roy Andersson. Utan tvivel en stor konstnär och värd all respekt för sina filmer. (Update: Här finns artikeln att läsa.)

Roy Andersson gillar inte kapitalism. Han hävdar att den saknar ideal och att den inte tar ansvar. Nja, man kanske kan ge honom hälften rätt. Kapitalismen som system betraktat tar inte ansvar, men människorna gör det!

Den stora skillnaden mot den planekonomi, som Roy Andersson hävdar är målet för en ofrånkomlig väg, är att ansvaret allokeras samtidigt som resurserna. Marknadsekonomi som system är effektivt just eftersom ansvar kopplas direkt och linjärt till människorna och företagen.

Anderssons slutsatser är dessutom märkliga mot bakgrund av att han först i intervjun konstaterar att ett stort problem är "bristen på kompetens hos dem som har makten". Ändå verkar han alltså vilja att dessa inkompetenta människor ska ha MER makt?

Jag håller med om delanalysen att det råder kunskapsunderskott i många delar av samhället. Men kultursektorn är tyvärr inget undantag. T ex visar ju Roy Andersson att han inte förstår hur samhällsekonomin fungerar.

Fram för kompetensspridning i alla ändar och åt alla håll! Näringslivet har massvis med värdefull lärdom att göra från kulturen och vice versa. Kulturen skulle också har stor nytta av att förstå värdet i frivilliga utbyten människor emellan.

Den svenska kultureliten har så länge fötts på den offentligfinansierade mecenatspenaten att man har glömt hur gott uppskattningen från självvald kulturkonsumtion kan smaka.

Miljöpartiet fattar inte företagandet

Mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur. Miljöpartiet gör idag på SvD Brännpunkt anspråk på att bli ett småföretagarparti. Lycka till.

Man tillhör trots allt det regeringsalternativ som vill chockhöja inkomstskatterna, återinföra förmögenhetsskatten, absolut inte under några som helst omständigheter diskutera arbetsrätten (Om det diskuteras, så handlar det om att "förstärka LAS", vilket i praktiken kan innebära att facket blandas in i anställningsbesluten).

I sitt partiprogram förordar man tobinskatt, räntefritt samhälle och löntagarfonder.

Miljöpartiets track record när det gäller att ställa till det för företagare i allmänhet och småföretagare i synnerhet är magnifikt. "Friår", som urholkar arbetsutbudet. En miljölagstiftning som gör näringsidkare rättslösa. Man är kategoriskt emot viktiga infrastrukturprojekt.

Det finns miljödomar mot småföretagare om böter på tiotusentals kronor för att man har åkt till återvinningsstationen med ett lysrör utan att ha föranmält detta till kommunen.

Skaderekvisitet förhandlades bort, så att polisen kan göra husransakan vid "miljöbrott" även om miljöbrottet bara består i administrativa formaliteter.

En ICA-handlare på en liten ort i mellansverige glömde en månad att lämna in uppgiften om vilka köldmedium som fanns i butiken. Det var alltså inte fråga om någon förändring, utan en deklaration om att "Ja, jag har fortfarande 22 liter köldmedium i mina anläggningar, precis som de 12 senaste månaderna och jag planerar att ha 22 liter köldmedium ett par år till om inget oförutsett inträffar".

Nu inträffade tyvärr något oförutsett. Åklagaren konstaterade att ett Miljöbrott begåtts i och med att uppgift inte lämnats. Polisen gjorde inte bara husransakan, utan hämtade in företagaren i fråga för förhör mitt på dagen från butiken. (sic)

Om det beror på att företagaren blev knäckt, om människor inte längre ville handla av någon som hämtades av polis (och därmed måste vara en skummis), eller om det var en kombination av dess båda är väl svårt att säga, men 6 månader senare fick butiken slå igen.

Ett industriföretag i västsverige bokförde sina utsläppsrätter på fel konto och fick böta 19,5 miljoner. (Märk väl: ingen skada mot miljön hade skett - misstaget var helt och hållet administrativt.)

Miljöpartiet är bra på migrationspolitik, men är helt värdelösa på miljöpolitik. Överbud och lika meningslös som kompromisslös "miljöpolitik", som företrädesvis konstrueras för att blidka det mäktiga lobbyorganisationer som profiterar på människors miljöengagemang.

Värre är man dock på företagarpolitik. Man drar sig inte för att föreslå saker som statliga riskkapitalfonder för politiserad styrning av entreprenörskapet.

Alla som har någon insikt i entreprenörskapets väsen vet att det inte låter sig styras. Det är en ren och oförfalskad underifrånkraft. Enskilda människor som bryter mot konventionerna, vänder upp och ned på allt och provar något som i andras ögon verkar helt galet, men som en gång på tio eller kanske en gång på hundra visar sig funka.

Sådant kan inte kommenderas fram, utan måste växa fram underifrån. För att det ska ske behövs frihet. Frihet för tankar och idéer och framförallt ekonomisk frihet. Fri ekonomi. Kapitalism. En allmän känsla i samhället att det faktiskt är OK att folk blir rika på att arbeta.

Är man beredd att sätta ned foten om kapitalismens principer och företagarens rättigheter mot staten och facket (rättssäkerhet även när det gäller miljöreglerna, t ex), kan man som småföretagare (som jag själv är sedan många år) ta dem på allvar.

Tills dess är det mest fråga om substanslöst svammel.

---

Läs även Ankersjö.

Electroengine i begrepp att chocka världen

Jag har nyligen haft anledning att ha kontakt med ett superintressant teknikföretag i Uppsala, Electroengine.

Deras affärsidé är att ta fram färdiga och högeffektiva drivpaket för att konvertera vanliga bensin- och dieselbilar till elbilar.

I en kapitalistisk ekonomi tar människor egna initiativ och skapar sådant som kommer att bli stort på framtidens marknader.

Electroengine erbjuder någon som alla biltillverkare vill ha. (Särskilt om oljepriserna börjar stiga igen.) Det är också tekniskt möjligt att efterkonvertera sin egna gamla bil med Electroengines teknik, men då krävs intyg från biltillverkaren att säkerhet och sådant inte påverkas.

As we speak för Electroengine förhandlingar med fordonstillverkare som de inte vill avslöja namnet på, men det är väl ingen vild gissning att provplattformens fabrikat kan vara en trolig kandidat.

Läs även artikeln om dem på miljonytta.se

Sverige centralt för miljökapitalism

Förbifartsdebatten plockade på något sätt verkligen fram det allra sämsta ur miljödebatten.

Från Miljöpartiet på officiell nivå debatterades ändå hederligt. Man kan helt enkelt inte acceptera den utsläppsökning som man tror att förbifarten kommer att leda till.

Till måste man dock tillägga att inga alternativa sätt att lösa trafikproblemet har presenterats och att Miljöpartister helt verkar ha missat att det faktiskt händer en hel del inom utvecklingen av både elbilar och biobränslen.

I undervegetationen förekom inte desto mindre en hel del ren civilisationskritik, gränsande till ekofascism.

En del verkar liksom anse att jorden vore en bra plats "om det inte bara var för människan."

Detta är - enligt min mening - inte bara en rejält jäkla pundig åsikt, utan också en potentiellt farlig sådan som inspirerar galningar till människofientlighet. Ibland med fruktansvärda konsekvenser.

Skadeverkningarna av företagarfientligheten yttrar sig på flera sätt och är i vissa stycken väldigt allvarliga. När villkoren för att göra affärer offras på miljövänsterns moralistiska altare, undergrävs förutsättningarna för tillväxt.

De politiska alternativen är ganska tydliga på den här punkten.

Vänstern gapar sig hesa om att åtgärder som ska sätta käppar i hjulet för näringslivets utveckling på punkt efter punkt, oavsett om det gäller att höja skatten för alla som eventuellt lyckas med sitt företagande, eller om det gäller att stoppa viktiga infrastrukturprojekt.

Regeringen - genom främst Maud Olofsson - står för handling i näringspolitiken. Inte genom att ösa pengar över amerikanska biljättar, utan genom att förbättra förutsättningar för företagande.

Företag, ni vet sådana som vänstern tror att de kan behandla hur som helst (eller i extremfallet inte ens önskar), löser miljöproblem as we speak. Inte alla på en gång. Men fri företagsamhet gör faktiskt svenska företag bäst i världen på miljö.

För den som är mer intresserad av vad som faktiskt åstadkoms på miljöområdet kan man i september bevista tre olika världskongresser på området.

På måndag är det stor offshorevindkraftsmässa/konferens på Stockholmsmässan med bland andra energikommissionär Andris Piebalgs och energiminister Maud Olofsson och ett hundratal skickliga företag som får det hända.

Direkt efter följer World Bioenergy Clean Vehicles & Fuels 2009 med självaste Kungen närvarande, samt bland andra den nya amerikanska ambassadören Matthew Barzun. Av allt att döma kommer han att fortsätta in på det spår som företrädaren Michael Wood stakade ut, i att sammanföra svenskt miljökunnande med amerikanskt entreprenörskap.

Tidigare i veckan ägde också en stor vågkraftkonferens rum i Uppsala. Ett område där Sverige är världsledande, tack vare framförallt den fantastiska industrimannen Billy Johansson (tidigare ABB).

Tycker man att handling och konkreta resultat är tråkiga och upplever att de krockar med den marxistiska klassanalysen får man helt enkelt sälla sig till miljövänstern...

Kulturens vikt för välståndet

SvD har en sommarserie i näringslivsdelen om uppfinnare och innovatörer. Idag (i papperstidningen) talar man med Hasse Johansson som en gång i tiden satte sitt hus i pant för en idé som han trodde på.

En risktagning som ingen bank och knappast extern riskkapitalist hade gått med på. Men Hasse lyckades sälja sin nya och förbättrade teknik till Saab-Scania i början av 80-talet. Resten är som det heter historia. En historia som förklarar vad det är som genererar tillväxt och som skänker hela vårt samhälle välstånd.

Hasse säger många intressanta saker i artikeln, men en sak som fastnade var diskussionen om de tre vågor som varje innovation måste skölja. Ett rent idéstadium, ett experimentiellt genomförande och sist ett rationellt faciliterande av tekniken som gör den tillgänglig på marknaden.

Som exempel nämner Hasse månfärd. Jules Verne kastade fram helt nya idéer och utmanade de invanda sätten att tänka om hur och framförallt kanske vad. Hundra år senare drev rymdkapplöpningen medel till ett pionjärprojekt där man satte en människa på månen. Nästa våg är när månresor görs tillgängliga för hugade privatpersoner.

Detta väcker ett par tankar.

Kulturens betydelse. Fria tankar, obundna av tekniska och pekuniära begränsningar, får uttryck i konsten och kulturen. Utan den kan vi säkert uppfinna fantastiska saker, men vi kommer inte ha några mer intressanta idéer vad vi ska använda dem till.

Betydelsen av privatkapital. Hasse Johansson berömmer innovationsklimatet i den första och andra vågen, men mellan steg 1 och 2 krävs mer än teknisk innovationsförmåga. Nämligen ekonomisk. För att ta de nya och fantastiska idéerna till marknaden och till kommersiell succé, krävs kapitalism och kapitalister.

Jordmånen för framväxten av nya sådana är långt ifrån de bästa i vårt avlånga land. Det finns en norm där likhet i inkomst och förmögenhet anses eftersträvansvärt.

Det är möjligt att vårt kulturklimat är acceptabelt för att stimulera till nytänkande i den första av innovativitetens vågor och när det gäller pionjärprojekt finns det både vilja och medel att göra satsningar här och var. Detta har genom åren skett i stor skala i vårt avlånga land, främst genom försvarsindustrin.

Men förutsättningarna för ett bra innovatörsklimat i det tredje steget motarbetas, aktivt och med eftertryck, på bred front genom den statsfinansierade kulturövningen. Kommersialiseringen framställs som något dåligt och den naturliga och sunda drivkraften att skapa värde och tjäna pengar anses ofta omoralisk.

Något som måste ändras om vi önskar framtida tillväxt, jobb och välstånd i Sverige.

(S)R fortsätter med opinionsbildning

I morse på radion: Carolina Gynning förväntas försvara kapitalismen, eftersom hon gillar att shoppa. Hennes för tillfället utsedde kombattant klämmer till med vänsterklyschan att "det kapitalistiska systemet kräver att vi konsumerar 2% mer varje år" och att detta skulle vara något negativt.

De två procenten borde vara många fler!

Det handlar helt enkelt om att vi blir allt bättre på att göra allt det som behövs för att överleva. För en tid sedan kom vi i vår del av världen upp över överlevnadsnivån även på ett brett plan. Tack vare just marknadsekonomi eller kapitalism, om man så vill.

Tillväxten kommer ur att vi finner nya lösningar till gamla och nya problem. Att vi lär oss mer vartefter och gör processer effektivare, vilket lösgör resurser till annat. T ex utbildning, sjukvård, ytterligare tillväxtfrämjande infrastruktursatsningar, pradaväskor och bistånd.

Man försöker få det att framstå som att de där två procenten är meningslös och tom konsumtion av prylar som vi inte behöver, men det är en förenklad - för att inte säga förljugen - beskrivning.

Visst ser man på viss konsumtion som finare än annan. Att lägga resurstillväxten på att gå ner i arbetstid och ägna mer tid åt sina kids, att spara och investera och att skänka bort pengarna till välgörande ändamål anses ädlare än att köpa dyra kläder för dem, men valet måste faktiskt vara Carolina Gynnings, om det är hon som har tjänat pengarna.

Och faktum är att även denna enligt vissa 'meningslösa' konsumtion berikar ekonomin. Någon säljer dem och tjänar pengar på detta, någon har designat kläderna, en annan syr dem. Det finns ett garveri på en mellansvensk avfolkningsort som har börjat gå riktigt bra, eftersom de säljer skinn av superkvalitet till ett av de riktigt namnkunniga modehusen.

Kapitalism möjliggör tillväxt som gynnar hela världen. Under förutsättning att frihandel råder, gäller detta även länder som är fattiga idag. Det är fakta som Carolina Gynning kanske inte känner till och det kan man heller inte förvänta sig.

Hon gör inte anspråk på att vara vare sig ekonom eller filosof. Hon är programledare och modell och uppenbarligen ganska bra på det hon gör eftersom hon tjänar bra med stålar.

SR ställer upp henne mot en kvasiintellektuell vänstertomte som ska framstå som den kloka och eftertänksamma. Syftet är solklart: Att kommunicera att kapitalismen är något dåligt och att dess 'försvarare' är Carolina Gynning och hennes kompisar och att det enda argumenten mot marxism är att "det känns skönt att shoppa".

Public Service?

IKEApitalism när den är som bäst - P1 Sommar med Ingvar Kamprad idag

Om en knapp timme, ämnar jag sitta klistrad vid radion. En av vår tids riktigt stora sommarpratar. Ingvar Kamprad.

En av alla dessa entreprenörer som liksom bara spottat i nävarna och kört. I just Ingvar Kamprads fall på ett i det närmaste osannolikt framgångsrikt sätt.

Helt utan subsidier eller politisk inblandning sprider IKEA välstånd överallt man etablerar sig runt om i världen. Ett synnerligen gott exempel på kapitalismens triumf.

Möbelköparna hittar bättre och billigare inredning till sina hem, vilket frigör resurser till annat.

Många hundratusentals människor har sin försörjning tack vare IKEA's existens.

Det är redan nyheter ute om vad sommarpratet kommer att handla om.

Dels de fantastiska planerna på att öppna varuhus i Iran!

Dels också om IKEA's benhårda principfasthet mot korruption. I Ryssland har man haft stora problem som i mångt och mycket följer av att man kategoriskt vägrar att betala mutor till tjänstemän.

Förhoppningsvis kan den principfastheten smitta av sig, när IKEA visar att det faktiskt går att driva företag där ändå.

Kapitalism är det enda som varaktigt skapar värde

Laddar upp inför stämman med Milton Friedmanklipp. Här är en favorit, som är brännande aktuell i dessa tider av politiska krav på mindre frihet: