Vänsterns schizofrena syn på frihet och integritet
Jesper Nilssons hjältemodiga insats som idag är på alla förstasidor, jämte bilderna på de båda maktmissbrukande arslen som blev föremålet för hans hjältemod, påminner om ett mysterium i den svenska politiska debatten.
Hur kan man driva frihetligheten så hårt när det gäller vissa statliga integritetsinskränkningar och helt och hållet blunda för andra? (Till och med kräva ännu större sådana.)
Det är ju självklart att våra mobiltelefoner, plånböcker, dataväskor och annat är vår privata egendom. För att ordningsmakten ska ta sig rätten att granska innehållet i dessa, och än mindre beslagta dem, måste ett synnerligen gott skäl föreligga.
Uppenbart missbrukar polisen det i sig mycket tveksamma förbudet mot att vara narkotikapåverkad.
På samma sätt som innehållet i våra telefoner är vårt eget, är också innehållet i våra plånböcker vårt eget.
De pengar en människa tjänar på hederligt arbete/företagande är hennes egna. Det är huvudregel. Undantag från denna regel sker genom att en viss skatt tas ut för att betala för sådant som är nödvändigt och praktiskt att försörja i offentlig regi.
Skatteuttagen måste dock vara lika rättssäkra som alla andra statliga frihetsinskränkningar. Övergrepp, likt det tunnelbaneincidenten var, sker varje dag på skatteområdet, då medborgare döms till att få sin ekonomi slagen i spillror utan att skatteverket måste styrka sin ofta nyckfylla idé om din och ditt företags ekonomi. Omvänd bevisbörda gäller - du måste bevisa att du är oskyldig.
I debatten framstår ofta människors plånböcker som en kollektiv nyttighet. En buffert för staten att gräva ur när helst man önskar. Bruket av begreppet "ofinansierade skattesänkningar" antyder att staten är norm och att din plånbok, dina pengar och resultatet av ditt arbete i första hand är statens och att du ska vara glad för det du får behålla när staten tagit det staten vill ha.
I princip hela det ekonomisk/politiska samtalet handlar om utjämningsambitionen, utan att beröra naturrättsliga eller moraliska implikationer på att inskränka de människors ekonomiska frihet, som det för tillfället anses vara minst synd om.
I kakfördelningsdiskursen uteblir också oftast diskussionen om kakans tillblivelse, som ju i högsta grad är beroende av ekonomisk frihet.
Hur kan man begära att andra, genom staten, ska låta våra privata angelägenheter - inklusive vår egendom - vara ifred, medan man samtidigt anser sig berättigad att försörjas av andra människor, genom staten?
---
Läs också Johan Ingerös inlägg om vänsterns syn på totalitär "demokrati".
---
Update: "Lake" tipsar om en SvD-ledare på samma tema.
Hur kan man driva frihetligheten så hårt när det gäller vissa statliga integritetsinskränkningar och helt och hållet blunda för andra? (Till och med kräva ännu större sådana.)
Det är ju självklart att våra mobiltelefoner, plånböcker, dataväskor och annat är vår privata egendom. För att ordningsmakten ska ta sig rätten att granska innehållet i dessa, och än mindre beslagta dem, måste ett synnerligen gott skäl föreligga.
Uppenbart missbrukar polisen det i sig mycket tveksamma förbudet mot att vara narkotikapåverkad.
På samma sätt som innehållet i våra telefoner är vårt eget, är också innehållet i våra plånböcker vårt eget.
De pengar en människa tjänar på hederligt arbete/företagande är hennes egna. Det är huvudregel. Undantag från denna regel sker genom att en viss skatt tas ut för att betala för sådant som är nödvändigt och praktiskt att försörja i offentlig regi.
Skatteuttagen måste dock vara lika rättssäkra som alla andra statliga frihetsinskränkningar. Övergrepp, likt det tunnelbaneincidenten var, sker varje dag på skatteområdet, då medborgare döms till att få sin ekonomi slagen i spillror utan att skatteverket måste styrka sin ofta nyckfylla idé om din och ditt företags ekonomi. Omvänd bevisbörda gäller - du måste bevisa att du är oskyldig.
I debatten framstår ofta människors plånböcker som en kollektiv nyttighet. En buffert för staten att gräva ur när helst man önskar. Bruket av begreppet "ofinansierade skattesänkningar" antyder att staten är norm och att din plånbok, dina pengar och resultatet av ditt arbete i första hand är statens och att du ska vara glad för det du får behålla när staten tagit det staten vill ha.
I princip hela det ekonomisk/politiska samtalet handlar om utjämningsambitionen, utan att beröra naturrättsliga eller moraliska implikationer på att inskränka de människors ekonomiska frihet, som det för tillfället anses vara minst synd om.
I kakfördelningsdiskursen uteblir också oftast diskussionen om kakans tillblivelse, som ju i högsta grad är beroende av ekonomisk frihet.
Hur kan man begära att andra, genom staten, ska låta våra privata angelägenheter - inklusive vår egendom - vara ifred, medan man samtidigt anser sig berättigad att försörjas av andra människor, genom staten?
---
Läs också Johan Ingerös inlägg om vänsterns syn på totalitär "demokrati".
---
Update: "Lake" tipsar om en SvD-ledare på samma tema.
Etiketter: individens frihet, integritetsskydd, kapitalism, marknadsekonomi
posted by Johan, PL&C at 11:04 fm
3 Comments:
Läsvärt i sammanhanget:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vem-forsvarar-var-ekonomiska-integritet_4258673.svd
Tack!
/J
Nja, som högervriden skattmas håller jag inte med dig om att man i skattemål måste bevisa sin oskuld. Det är som tur är så att Skatteverket måste bevisa att du haft en inkomst för att kunna beskatta dig. Det är inte så godtyckligt som du verkar tro, jag lovar.
Skicka en kommentar
<< Home