Subventioner och handelshinder är en återvändsgränd

Precis innan jul skrev riksdagsledamoten Roger Tiefensee (C) en artikel om att svenska grisbönder måste ha kompensation för de strängare djurskyddslagar som råder i Sverige. Artikeln konstruerades som en bredsida mot Socialdemokraterna som inte vill stöda detta och med den kanske något långdragna slutsatsen att Socialdemokrater önskar avveckla julskinkan.

Det må vara hur det vill med Socialdemokraternas plötsliga antipati mot skinka, men artikeln väcker en del funderingar som vi måste diskutera i Centerrörelsen.

Jag känner Roger Tiefensee som en högst duglig politiker med både hjärta och hjärna på rätta stället, så jag är inte lika orolig som många andra liberaler för att artikeln skulle vara ett uttryck för anträdande av en protektionistisk handelspolitik för Centerns del. Snarare tror jag att det handlar om en mindre taktiskt lyckad manöver i ett försök att trycka till sossarna i riksdagen.

Inom alla andra branscher är vi i Centerpartiet överens om att frihandel och lika villkor är långsiktigt bäst. Nog måste vi kunna se att sammalunda gäller lantbrukssektorn?

Det är faktiskt rent ironiskt att det parti som åtminstone jag anser är mest angeläget av alla riksdagspartier att begränsa statens inflytande över individen och decentralisera makten, så snart det blåser om öronen vill hoppa upp i statens varma famn. (Åtminstone några av oss.)

Med frihet följer ansvar. Det om något borde vara grundläggande för alla som är förtrogna med bonderörelsens historia.

Om man långsiktigt hållbart vill värna lantbrukssektorn måste man höja blicken. Visst står sektorn inför utmaningar, men det gör faktiskt andra sektorer också. Man måste ställa sig frågan om det är rimligt att alla branscher som upplever problem kan hållas under armarna av staten.

Om man är någorlunda matematiskt sinnad inser man snabbt att detta blir orimligt, eftersom alla branscher förr eller senare ställs inför utmaningar. Då är nästa fråga varför just den egna branschen har större rätt till andras pengar än andra?

Det finns ju ett antal politiska förändringar som skapat problemen. Politiska förändringar som säkerligen varit välmotiverade ur ett visst perspektiv, men som samtidigt ställt till det för lantbruket.

Om vi är överens om att kompensationskarusellen är långsiktigt ohållbar återstår bara att adressera de bakomliggande orsakerna, exempelvis skatter på drivmedel och arbete, regelkrångel och annat.

Dessutom tror jag att en del av problemet ligger i tröga mellanhänder som hindrar producenter och konsumenter från att mötas effektivt. Häri ligger en gigantisk möjlighet som helt verkar falla mellan de stolar där subventionsivrarna parkerat sina vidlyftiga akterkastell.

Svensk livsmedelsproduktion har en fantastisk potential, men det går inte att tvinga konsumenter att betala för något de inte själva valt, oavsett om betalningen sker genom skattsedeln eller i högre priser genom handelshinder.

Missriktad välvilja gör fattiga fattigare

Häromdagen skrev jag om Fair Trade, rättvisemärkningen och att jag inte är säker på att det är någon smashing idé.

Nu läser jag på bloggen Nonicoclolasos om en utvärdering publicerad i Ecological Economics som syftar till att visa om rättvisemärkning har bidragit till att minska fattigdomen i Nicaragua. (Bakom bloggen står Niclas Berggren, docent i nationalekonomi.)

Det visar sig faktiskt att det är värre än vad jag trodde.

"Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers."

Kan vi inte nu enas kring att kämpa för frihandel utan förbehåll?

SD's fasad visar sprickor

Sverigedemokraterna har gjort ett hårt jobb i att försöka spackla över de osmakligheter deras parti förknippas med. Att partiet demonstrerade FÖR "lasermannen" när det begav sig är nog svårsmält för de flesta av deras 5,7 % väljare om man frågar dem.

Flera företrädare och många av deras väljare är säkert ärliga när de säger att de inte är rasister, men Sverigedemokraternas politik utgår från ett monumentalt felslut: att människor är representanter för grupper, snarare än individer.

Sverigedemokraten Kent Ekeroth deltog igår på SVT Debatt och inledde sin medverkan inte helt utan finnes. Han lyfte sitt partis vilja att stävja våldsbrottsligheten och fördömde med kraft malmöskjutningarna. Väl så.

Ekeroth började dock ganska snabbt trassla in sig så som man gör när man bygger sin politik på förhållanden som inte riktigt stämmer överens med verkligheten.

Det slutgiltiga lustmordet på sin egen trovärdighet kom då han som argument mot P3-snubben hävde ur sig att "NI" kastar sten mot poliser. Vilka "ni"? P3-medarbetare? Nä, självklart menade han folk med annan bakgrund än köttbullesvensk.

På så sätt legitimerar han ju implicit attacker mot människor enbart på grundval av deras grupptillhörighet. Illa. Jävligt illa. :-/

___

Läs även Johan Ingerö på temat.

___

Fredrik Segerfeldt var befriande oresonlig i samma program om frihandelsmotståndet i den till "rättviserörelse" illa förklädda socialister.

Det är svårt att veta om folk är socialister för att de inte fattar företagande, eller om de inte fattar företagande för att de är uppfyllda av socialistiskt klassdravel, men om inte H&M fokuserade på full lönsamhet i fattiga länder skulle de inte finnas där. Om de inte tänkte på full lönsamhet skulle de inte finnas alls.

"Fair Trade" har inget i Centerrörelsen att göra!

Det kanske mest grundläggande ideologiska paradigmet i Centerrörelsen är frågan om äganderätten. För småföretagarna i den tid då Bondeförbundet bildades (som på 50-talet blev Centerpartiet) var frågan om stabila äganderätter avgörande.

Att investera tid, svett, pengar och mycket annat i att gräva diken och baxa bort sten ur åkrarna blev värt något om man visste att man faktiskt ägde täppan för all framtid och därför kunde skörda frukterna av det hårda arbetet. (Och ens barn och barnbarn efter det att man själv iklätt sig träfracken.)

Äganderätten är fortfarande viktig för allt företagande och för samhällsutvecklingen i stort. Ägande leder till ansvar och ansvarfull förvaltning av resurser gör att de växer. När resurser växer får fler jobb och välståndet ökar.

Detta skedde i Sverige med råge under de så kallade 100 åren av tillväxt mellan 1870 och 1970 tack vare en sak: Införandet av marknadsekonomi.

Skråväsendet avskaffades till förmån för näringsfrihet. Frihandel infördes och trots skepsis från t ex adeln öppnades svenska "nationalintressen" för utländska investerare. De första utbyggnaderna av våra älvar skedde med hjälp av internationellt storkapital. Företrädesvis från den vid tiden kapitalistiska supermakten Storbritannien.

Jag vet inte om det fanns någon debatt i 1880-talets London om det eventuellt oetiska i att investera i ett fattigt land i en bortglömd avkrok i Europas utmarker, men om så var fallet kan man tänka sig tongångarna inte är helt olika dem i den moderna så kallade "Fair Trade"-rörelsen.

Då och då ser man enstaka centerpartister bjuda in till olika Fair Traderelaterade aktiviteter. Fair Trade, eller "rättvis handel", bygger på att priser ska bestämmas av välmenande människor i rika länder istället för att sättas i jämvikt mellan utbud och efterfrågan på de marknader som avses.

Avvikelser från marknadspriset gör marknaderna ineffektiva, fel kvantiteter kommer att produceras och marknadens önskemål på specifika produktkvaliteter kommer inte att hörsammas. Man tar bort en avsevärd del av den incitamentssystematik som utvecklar och effektiviserar marknader.

Det finns dessutom en rad rent antikapitalistiska förtecken i Fair Tradesystemet. Bland annat ska odlingar ske i kollektiv! Vad är det för fel på privat ägande? Enskilda människor som tar särskilt ansvar och utvecklar sina jordar och metoderna med vilka jordarna brukas måste kunna belönas i motsvarande grad genom marknadens allokering.

Undanträngningseffekter gentemot privatägda jordbruk kommer som brev på posten och Fair Tradesystemet hindrar utländskt kapital från att sprutas in och göda de lokala ekonomierna.

Det finns ju ett mycket bättre förhållningssätt: Frihandel. Avskaffa EU's jorbrukspolitik och riv tullmurarna mot främst Afrika, men helst mot hela världen. Det är bäst för alla. Seriöst!

Alla som vill hålla på med Fair Trade och annat gulligt o-hej-vad-jag-är-snäll-trams kan väl göra det, men det får inte under några som helst omständigheter ske i Centerpartiets namn.

---

Läs även Louise P i ett gammalt inlägg, en Timbrorapport av bland annat CUF's stjärnekonom Karl Malmqvist och socialliberale Andreas Berghs kritik mot samma rapport.

Ekonomisk frihet ftw!

En av de frågor som jag tycker är allra mest intressanta att jobba med politiskt är den om alla människors möjlighet att påverka sin egen situation. Att kunna ta sig ur fattigdom och skapa sig ett liv som man trivs med.

När det gäller fattiga länder finns det naturligtvis en hel del att jobba med, alltifrån att avlägsna handelshinder till att stödja etablering av institutioner som kan säkra marknadsekonomin.

När det gäller fattiga i Sverige är frågan både enklare och mer komplicerad.

Ett gigantiskt problem är att den sida i politiken som förordar en större ekonomisk frihet totalt har misslyckats med att förklara varför det är viktigt.

Motståndarna har varit skickligare på att etablera sin verklighetsbeskrivning som i korthet går ut på att ekonomisk frihet bara är bra för den som är rik.

De som redan är rika från början klarar sig bra i Socialdemokraternas Sverige, medan alla andra effektivt hindras ifrån att bli rikare.

Av oklara skäl har inte de liberala krafterna i Sverige lyckats säga ifrån, utan bara accepterat bilden och utgår liksom från den när man konstruerar sin politik.

Ta Anders Borgs fokusering på Gini-koefficienten. (Alltså ett mått på hur lika folk tjänar.) Varför i all fridens dar är det viktigt att spridningen är låg? Är det inte viktigare att fattiga blir rikare?

OM det vore så att ekonomin var helt statisk och att det varje år kom en skrälldus pengar som en skänk från ovan som skulle fördelas bland landets medborgare kunde jag förstå argumentet, men så är det ju inte. Ekonomin är dynamisk och skapas av alla som deltar i den.

Dina möjligheter att delta i den beror i hög grad på dig själv. I Sverige är det gratis att skaffa sig vilken utbildning som helst och är du bara beredd att lägga egen tid och möda kan du faktiskt göra i princip vad du vill. Även utan organiserad utbildning kan du - om du vill och gör dig mödan - utveckla värdefulla skickligheter som du tjänar mycket pengar på.

Ett annat exempel är uttrycket "ofinansierade skattesänkningar". Begreppet implicerar faktiskt att staten är norm. Att staten och statens finanser kommer före dig och dina finanser. Man borde istället tala om "ofinansierade skattehöjningar". För hur vet de att du har råd att betala mer skatt?

Medborgarna tvingas bli statens buffert och medborgarnas plånböcker anses av större delar av det politiska spelfältet vara fria att gräva ur, ofta med hänvisning till den "utjämning" som uppenbarligen de flesta svenska politiker ser som självändamål.

Förutom de uppenbart moraliska problemen med att människors pengar inte betraktas som människornas egendom, uppstår även ekonomiska problem.

För det första hindras ekonomin från att utvecklas. När staten tar in pengar från människorna drar de undan privat konsumtion och privata investeringar. Alltså sådant som bygger och utvecklar det svenska näringslivet.

För det andra blir det svårare för enskilda människor att påverka sin egen ekonomiska situation. Den i särklass största kostnaden för alla nya företagare är skatten. Även om du inte har mat på bordet eller kan betala hyran, måste skatterna in. Obevekligt.

Om du dessutom leverat något, som du ännu inte fått betalt för, till ett företag som går i konkurs, är det företagets skatter prioriterade fordringar när konkursboets tillgångar ska fördelas. Det är alltså - tydligen - viktigare att staten får sina pengar än att du får dina.

Detta är naturligtvis ett gigantiskt projekt att försöka vända. Att vi hade maktskiftet 2006 var oerhört viktigt. Men nu måste vi också våga börja ifrågasätta de socialistiska dogmer som utgör ramverket i den svenska diskursen!

Det tänker jag göra allt vad jag orkar i min riksdagskampanj.

Miljöpartiet fattar inte företagandet

Mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur. Miljöpartiet gör idag på SvD Brännpunkt anspråk på att bli ett småföretagarparti. Lycka till.

Man tillhör trots allt det regeringsalternativ som vill chockhöja inkomstskatterna, återinföra förmögenhetsskatten, absolut inte under några som helst omständigheter diskutera arbetsrätten (Om det diskuteras, så handlar det om att "förstärka LAS", vilket i praktiken kan innebära att facket blandas in i anställningsbesluten).

I sitt partiprogram förordar man tobinskatt, räntefritt samhälle och löntagarfonder.

Miljöpartiets track record när det gäller att ställa till det för företagare i allmänhet och småföretagare i synnerhet är magnifikt. "Friår", som urholkar arbetsutbudet. En miljölagstiftning som gör näringsidkare rättslösa. Man är kategoriskt emot viktiga infrastrukturprojekt.

Det finns miljödomar mot småföretagare om böter på tiotusentals kronor för att man har åkt till återvinningsstationen med ett lysrör utan att ha föranmält detta till kommunen.

Skaderekvisitet förhandlades bort, så att polisen kan göra husransakan vid "miljöbrott" även om miljöbrottet bara består i administrativa formaliteter.

En ICA-handlare på en liten ort i mellansverige glömde en månad att lämna in uppgiften om vilka köldmedium som fanns i butiken. Det var alltså inte fråga om någon förändring, utan en deklaration om att "Ja, jag har fortfarande 22 liter köldmedium i mina anläggningar, precis som de 12 senaste månaderna och jag planerar att ha 22 liter köldmedium ett par år till om inget oförutsett inträffar".

Nu inträffade tyvärr något oförutsett. Åklagaren konstaterade att ett Miljöbrott begåtts i och med att uppgift inte lämnats. Polisen gjorde inte bara husransakan, utan hämtade in företagaren i fråga för förhör mitt på dagen från butiken. (sic)

Om det beror på att företagaren blev knäckt, om människor inte längre ville handla av någon som hämtades av polis (och därmed måste vara en skummis), eller om det var en kombination av dess båda är väl svårt att säga, men 6 månader senare fick butiken slå igen.

Ett industriföretag i västsverige bokförde sina utsläppsrätter på fel konto och fick böta 19,5 miljoner. (Märk väl: ingen skada mot miljön hade skett - misstaget var helt och hållet administrativt.)

Miljöpartiet är bra på migrationspolitik, men är helt värdelösa på miljöpolitik. Överbud och lika meningslös som kompromisslös "miljöpolitik", som företrädesvis konstrueras för att blidka det mäktiga lobbyorganisationer som profiterar på människors miljöengagemang.

Värre är man dock på företagarpolitik. Man drar sig inte för att föreslå saker som statliga riskkapitalfonder för politiserad styrning av entreprenörskapet.

Alla som har någon insikt i entreprenörskapets väsen vet att det inte låter sig styras. Det är en ren och oförfalskad underifrånkraft. Enskilda människor som bryter mot konventionerna, vänder upp och ned på allt och provar något som i andras ögon verkar helt galet, men som en gång på tio eller kanske en gång på hundra visar sig funka.

Sådant kan inte kommenderas fram, utan måste växa fram underifrån. För att det ska ske behövs frihet. Frihet för tankar och idéer och framförallt ekonomisk frihet. Fri ekonomi. Kapitalism. En allmän känsla i samhället att det faktiskt är OK att folk blir rika på att arbeta.

Är man beredd att sätta ned foten om kapitalismens principer och företagarens rättigheter mot staten och facket (rättssäkerhet även när det gäller miljöreglerna, t ex), kan man som småföretagare (som jag själv är sedan många år) ta dem på allvar.

Tills dess är det mest fråga om substanslöst svammel.

---

Läs även Ankersjö.

Öppna gränser - bra för alla

Grön ungdoms ena språkrör, Jakop Dalunde, skriver idag en klockren artikel om att öppna gränser ger ett rikare samhälle. Han tar upp faran med protektionistiska strömningar som blir särskilt framträdande i lågkonjunkturer, tar tydligt avstånd från "Go Home"-vrålande fackföreningar och handelshinder på arbetsmarknaden.

Nu finns det ju en massa annat i Miljöpartiets politik som är alldeles uppåt väggarna, men det kan man bortse från en liten stund. Dalunde ska ha applåder för sitt principfasta ställningstagande och för sin fina text!

Heja!

Attac lever i skatterespirator

Läser ett underbart citat av Johan Norberg som skrevs med anledning av dennes krönika i dagens DI:

"idag hyllar jag biståndsminister Gunilla Carlssons krav på att biståndsmedel ska gå till fattiga människor i fattiga länder och inte till fattiga vänstersekter i rika länder".

Touché... :-D

Bro över Röda Havet 2025

Medan Osama Bin Laden mest ägnar sig åt förstörelse, sysslar hans halvbror, Tariq Bin Laden, tydligen med motsatsen.

Drömmen om en fast förbindelse över Röda Havet är fantasieggande. Att koppla ihop Afrikas horn med arabiska halvön skulle innebära en fantastisk möjlighet för handel och tillväxt i en region som verkligen behöver det.

Nu finns konkreta planer på att bygga en bro för bilar och tåg till en kostnad av svindlande 140 miljarder kronor.

Bara själva bygget av bron blir en adrenalinspruta rakt in i östafrikanska ekonomin. 850 000 jobb beräknas bygget skapa. På det blir det naturligtvis spinn offekonomi inom alla sektorer som kan erbjuda någonting som dessa 850 000 behöver och tack vare bygget kan betala för.

Den stora effekten uppkommer dock efter färdigställandet. Precis som öresundsregionen vitaliserades av förbindelsen mellan Sverige och Danmark, kommer Röda Havetbron innebära ekonomiska förbättringar för miljoner människor.

Oklart om Miljöpartiet är emot.

Företagande viktigt i hela landet

Jag var ju som jag skrivit om flera gånger på radion igår. En lustig sak hände när programledaren innan programmet frågade hur hon skulle titulera mig. Det jag spontant kom på var "Centerpartist och småföretagare", varvid programledaren skrattade lite och tyckte att det liksom lite klyschigt.

Och det är det nog. Vi är en jäkla massa företagare i vårt parti. I vår avdelning, Stureplanscentern, är säkert hälften av de återkommande gästerna entreprenörer i någon form.

Att politiskt rikta in sig mot företagandets villkor, förutsättningar och frihet är en naturlig centerfråga. För det första är vi faktiskt ganska duktiga på det. (Det enda parti som på allvar angriper dumheter som LAS, t ex.) För det andra är det en fråga som i hög grad förenar stad och land.

Jag hoppas att vi kan fortsätta att utveckla företagarpolitiken och göra det i nya och geografiskt gränsöverskridande sammanhang framöver! :-)

Den fria rörligheten är viktigare än Tillys privilegier

Idag skriver några facktoppar på SvD Brännpunkt och kräver sin vana trogen oinskränkt makt över den svenska arbetsmarknaden. Även över arbetstagare som inte inte är medlemmar och som aldrig bett om fackets "hjälp".

Det handlar om det fria rörligheten. En av europasamarbetets hörnstenar.

Med det fantastiska ordet "lönedumpning" förväntas folket skrämmas upp och gå med på bland andra Byggnads protektionism. Man behöver väl knappast påminna om deras rasistiska påhopp mot Lettiska byggarbetare i Vaxholm, där man skanderade "Go Home" till människor som inte ville annat än att jobba och göra rätt för sig.

Visst skriver man i artikeln att det är "bra" att utlänningar kan komma hit och arbeta, men i samma andetag slår man undan grunden för dem att utnyttja sina komparativa fördelar.

I de länder som hamnade på fel sida om järnridån har de kommunistiska galenskaperna effektivt hindrat tillväxt och utveckling. Illa nog. Men nu när detta helvete är över, vill pösmunkarna i de gamla europas privilegieindustri stänga dem ute från att konkurrera med hjälp av en av de få fördelar historiens skeenden ändå lagt i deras händer: Lägre kostnadsökningar än i väst.

Även om det är en faslig fart på det gamla östs ekonomier - med ett förhoppningsvis kort avbrott för finanskrisens verkningar - är det fortfarande mycket billigare att leva i Slovenien än i Frankrike, Österrike än i Ungern och i Estland än i Finland.

Det gör att dessa människor kan erbjuda sin arbetskraft till ett lägre pris än sina konkurrenter som hade turen att hamna på andra sidan muren.

Omfattande strukturomvandlingar från planekonomiernas ineffektiva resursallokering har varit, och är alltjämt, nödvändiga. Under dessa omvandlingsprocesser uppstår under- och överskott i vissa sektorer.

Att yrkesskickliga människor utan vettig avsättning för sina skickligheter på hemmaplan söker andra marknader är naturligt och har skett i alla tider.

En nackdel för någon som vill konkurrera i andra länder är naturligtvis språket. En annan är en potentiell brist på insikter i lokala seder och bruk.

En gigantisk fördel är att de kan erbjuda sina tjänster billigare än den inhemska konkurrensen.

Denna konkurrensfördel vill Hans Tilly och hans kollegor beröva dem. Samtidigt vill man beröva alla potentiella kunder möjligheten att anlita våra bröder och systrar från det nya europa och därmed lösgöra resurser till annat.

Den fria rörligheten skulle alltså innebära tillväxtmöjligheter både för den fria arbetskraftens hemländer och för de länder de väljer att verka i. Detta vill den svenska fackföreningsrörelsen hindra.

Man undrar ju vad en människa har för självbild, när man på allvar verkar anse att den egna makten och de egna priviligerierna kan och bör ställas framför möjligheterna till en fantastisk kulturell, mänsklig och ekonomisk utveckling för miljontals europeer?

Med ett indignerat språkbruk försöker Tilly och gänget gråta krokodiltårar över "lönedumpning" och allsköns elände som man anser drabba mänskligheten om facket förlorar någon smula av sin totala makt över arbetsmarknaden.

Det får egentligen vara hur det vill med den saken. De nya medlemsländerna är i EU för att stanna. De har samma rättigheter som alla andra medborgare i EU-länder att konkurrera med precis vilka medel de vill.

Den fria rörligheten är som sagt viktigare än några svenska fackpampars privilegier.

En odyssé i Ulvskogs hjärna

Bemanningsföretag är hallickar. De tjänar pengar på att människor jobbar. Hemskt hemskt.

Arbetsförmedlingen, som verkade så oskyldig och nästan bra (förutom det faktum att de inte förmedlar särskilt många jobb), borde dömas för koppleri. De förmedlar arbetskraft, såväl svenskfödd som lettisk, hemska tanke.

--------------------

För alla normalt funtade människor är Marita Ulskogs liknelse mellan rörlighet för tjänster och trafficking bara konstig.

Men kanske är det inte så märkligt att Marita Ulvskog uttalar sig så? I den fackföreningskramande socialdemokratens värld är arbete något dåligt. I bästa fall något nödvändigt ont och i sämre fall inte ens nödvändigt. Bidragssamhället är tydligen målet, även om det blir svårt att få kalkylen att gå ihop.

Det kanske är relevant för dem att påstå det. Det får fler att känna sig beroende av facket och av generella bidrag från den snälla staten.

Men arbete kan vara något oerhört lustfyllt. Det är kul att sätta tänderna i nya utmaningar, utveckla sina kunskaper och färdigheter och känna att man verkligen gör ett bra jobb.

För att inte tala om hur kul det är att tjäna pengar! Något man gör när man arbetar. Gör man det bra så tjänar man mer. Gör man det bättre än någon annan så tjänar man skitmycket!

Denna lustfylldhet är Marita Ulvskogs största fiende. Hennes politik blir bara relevant när arbetande människor jämställs med offer för fruktansvärd kriminalitet.

Nä, en röst på Piratpartiet är inte en röst på Attac

Låt mig inledningsvis säga att jag gillar (en hel del av) det som Piratpartiet gör. De har en viktig opinionsbildande och utbildande roll att spela i det politiska samtalet och gör det med bravur. Engagemanget är äkta och deras kampanjnärvaro känns ärligt talat jäkligt uppfriskande.

Jag tror dock att de och många av deras sympatisörer vida överskattar möjligheterna för dem att faktiskt kunna påverka någonting i Europapolitiken, men det lär de väl upptäcka själva så småningom. Det mesta - för att inte säga allt - av politiken avgörs knappast i en debatt i parlamentet. När en fråga kommer dit är den i praktiken redan förhandlad och avgjord.

Om det kan man tycka vad man vill, men så är det.

För att kunna delta i den europapolitiska processen krävs kontakter, kunskap och stor social förmåga. Kontakterna är oftast skapade sedan länge tillbaka i de stora partigruppernas ungdomsorganisationer. För de som kommer in nya i politiken krävs ofta lite draghjälp genom någon partikompis som känner rätt människor. Kunskapen går inte att läsa sig till, utan måste ofta förvärvas genom egna erfarenheter och, ettan på listan möjligen undantagen, verkar Piratpartiet dra till sig en hel del kufar som jag inte tror kommer att känna sig bekväma i statsmannaminglen.

För mig är frihetsfrågorna större än den (förvisso oerhört viktiga) delmängd som PP koncentrerar sig kring. Jordbrukspolitiken (och ett avvecklande av densamma), utrikespolitiken, skatterna och frihandeln är alla oerhört viktiga delar av europapolitiken som jag inte vill släppa.

Visst kanske man skulle kunna prioritera en för ögonblicket akut frihetsfråga, som t ex Henrik Alexandersson verkar resonera, men för min egen del tror jag att Piratpartiets möjligheter att faktiskt kunna åstadkomma någonting även för den enda fråga man brinner för är ytterst begränsade.

Även om PP kommer in i en bra partigrupp (bara det är tveksamt), så bör man kanske ställa sig frågan om varför någon liberal, miljöpartist eller vad det nu skulle bli, självmant skulle vilja släppa ifrån sig initiativet i aktuella frågor till ett konkurrerande parti? Något som skulle vara nödvändigt för att kunna bygga upp någon slags politisk lägesenergi för vem som helst som kommer ny. Den som inte tror på detta bör betrakta Junilistans framfart (eller brist på densamma) under innevarande mandatperiod.

Åter till rubriken för detta inlägg: Det tutas ut på bred front att tvåan på Piratpartiets lista stöder Attack och att därför en röst på Piratpartiet skulle vara att ge en röst åt Attack.

Det är det inte. Piratpartiet kommer enligt min mening att sakna tillräcklig politisk styrfart för att genomdriva någonting som helst i europaparlamentet, vare sig det rör sig om fildelning eller protektionism, handelshinder och socialism.

Abir och Anna om frihandel även för bryggerinäringen

Två politiker som jag respekterar oerhört mycket och ungefär av samma skäl, svarar båda intressant och principfast på Sveriges Bryggeriers kandidatenkät i vilken man ställer frågor om ölskatter, införselkvoter och hur den olagliga försäljningen till ungdomar ska stävjas.

Båda svarar de utan att blinka att de tror på frihandel och föräldraansvar. Inga andra svarar lika oförblommerat kring dessa frågor, utan för resonemang om folkhälsa och samhällsansvar.

Kandidaterna har något gemensamt. De har båda kommit till Sverige som flyktingar. Anna Ibrisagic och Abir Al-Sahlani. Kanske utrikesfödda har ett mer balanserat sinne för proportioner kring dessa frågor än vad etniska svenskar i regel har?

-------------------

Abirs svar.

Annas svar.

Kandidater om ölskatter och smuggling

Sveriges Bryggerier har på sin webbplats en intressant exposé över de olika kandidaterna till europaparlamentets åsikter om ölskatter, införselkvoter och vad som kan och bör göras för att minska/stoppa den kriminella försäljningen till ungdomar.

Folkpartiet var först ut och svarar väl inte så upphetsande. Moderaterna bjuder dock på en del intressanta svar. Medan Folkpartisterna svarar lite svävande ger Moderaterna betydligt tydligare besked:

Det är de höga svenska ölskatterna som är problemet. (Säger t ex unga Christoffer Järkeborn) Dock är alla av dem överens om att denna nivå inte är något som de i egenskap av europaparlamentariker har så mycket att säga till om, utan att det är en fråga för vart och ett av medlemsländerna.

Anna Ibrisagic svarar principfast och klokt angående införselkvoter: "Egentligen borde vi inte ha några införselkvoter. Jag anser att en fri marknad bör betyda just det: en fri marknad. Jag är emot systembolaget och därför också införselkvoter." Poesi! :-D

Det ska bli intressant att se vad de andra partiernas kandidaterna svarar.

Frihetens fiender

Göran Rosenberg debatterar i dag i DN om protektionismens förmodade välsignelser.

Johan Norberg kommenterar det hela på sin blogg.

Som man kan läsa i Anders Edwardssons fantastiska bok, En annorlunda historia, är denna konflikt mellan socialliberaler och klassiska liberaler inget nytt.

Handel och äganderätt receptet mot hunger

Medan den solkiga historien om Wanja Lundby-Wedins och andra ledande Socialdemokraters och fackföreningsföreträdares styrelsearbete (à la fulla sjömän) går vidare, så odlas faktiskt också en hel del vettig politik på annat håll.

Var i morse på ett frukostseminarium om livsmedelssituationen i världen. Priser, volatilitet, hunger och politiska lösningar diskuterades på initiativ av Timbro.

Journalisten och afrikakännaren Bengt Nilsson har skrivit en rapport som verkar mycket intressant, som berör hungersproblemen och diskuterar lösningar.

Lösningsorienteringen är nyckeln.

Ofta är diskussioner om svält och hunger precis likadana som miljödebatten var för ett par år sedan. Människor lägger sig till med i det närmaste koketta åsiktsyttringar, men som på inget sätt uppbärs i vare sig praktiskt eller politiskt beteende.

Miljödebatten är faktiskt helt annorlunda nuförtiden och det är mycket tillfredställande att se att livsmedelsdebatten, bistånds- och fattigdomsfrågor är på samma väg.

En panel bestående av jordbruksminister Eskil Erlandsson, livsmedelsindustriernas VD Agneta Dreber och en forskare i nationalekonomi diskuterade Bengts rapport och levererade en hel del intressanta politiska slutsatser.

Alla var utan undantag överens om behovet av betydande liberaliseringar med avseende på handeln. EU's (och för den delen USA's) jordbruksstöd skapar oacceptabla konsekvenser för jordbruket i andra delar av världen.

Äganderätt är en annan oerhört central fråga, liksom arvsrätt (i vissa länder ärver t ex inte kvinnor). Stabil äganderätt gör att odlaren har starkare incitament att göra investeringar som höjer produktiviteten. Dels genom att man kan räkna med att få skörda frukterna av investeringen själv och dels genom att stabila äganderätter skapar möjlighet till att belåna fastigheten och på så vis få loss investeringsmedel.

Synen på biståndets roll kanske varierade något i panelen, men Eskil har säkert en poäng i att bistånd kan behövas för att upprätthålla rättsäkra institutioner som värnar bland annat äganderätten.

GMO kan också vara en oerhörd möjlighet. De uppenbara fördelarna är naturligtvis grödor med högre produktivitet och mindre känslighet mot t ex torka, men om man ser till klimatet kan GM-grödor även komma att användas i s. k. No-Tillage Farming, vilket skulle innebära stora utsläppsminskningar av växthusgaser.

Det var på det hela taget ett bra seminarium som ger starkt hopp för en bättre politik vad beträffar livsmedelsproduktion och hunger.

Tio tusen tyska läderbögar

Liksom Fredrick Federley kan jag inte låta bli att tänka på den klassiska Hassanbusringningen till EU-upplysningen, där uppringaren fått höra att EU-medlemskapet skulle innebära en invasion av tusentals tyska läderbögar, med en förmodad problematisering kring det.

Tyvärr finns inga ytterligare likheter mellan Marita Ulvskog och Fredrik Lindström. Det är inte humor som driver Ulvskog i sin hets mot utländsk arbetskraft, utan raka motsatsen.

Det vore väl en sak om det var fråga om ett oöverlagt uttalande på ett möte med en fackklubb i Borlänge, men det som sägs i riksdagens talastol måste anses överlagt.

Läser hos bl a Annie Johansson att Marita Ulvskog tydligen sover dåligt om nätterna för att hon är rädd för arbetare som ska välla över gränsen (från andra EU-länder) och stjäla jobben från Riktiga Svenskar.

Charmigt. :-/

Dubbel seger för etanolen

Regeringen förtjänar beröm för hanteringen av etanolen. Man lyckades få EU med på en 20% rabatt på koldioxidutsläppen för avgaser från etanol. Personligen tycker jag att rabatten är snål, men man kan inte få allt. Detta är dock en viktig markering och det betyder mycket för Volvo och Saab som har satsat mycket på flexifuelbilar.

Det andra stora är den slopade etanoltullen. Spannmålsbönderna ville naturligtvis ha skydd från konkurrens från t ex Brasilien. Så blir det nu inte, vilket är helt rätt. Frihandeln innebär lägre priser för konsumenterna och bättre villkor för den producent som bäst förmår att använda sina komparativa fördelar.

Ewa Björling verkar helt stabil när det gäller frihandel och Eskil Erlandsson visar prov på en föredömlig integritet i en fråga som han garanterat utsätts för en hel del påtryckning i.

Frihandelsfrågan - prio 1

Många i mitt parti har stött Hillary Clinton i primärvalen och även om Maud Olofsson uttryckt ett visst stöd för McCain så lutar nog nettot bland Centerpartisters sympatier mot Obama.

Mot bakgrund av den ytterligt trista nyheten att DOHA-rundan ännu en gång havererat måste frihandelsfrågan lyftas upp ett steg på dagordningen.

Det är tydligen USA och Indien som är de stora bromsklossarna.

I USA's fall är det kanske inte så märkligt eftersom en hel del av primärvalsdebatterna har handlat om att "skydda amerikanska jobb" och att flera av kandidaterna felaktigt och kanske till och med lögnaktigt målat upp handelshinder som någon slags livboj för hotade arbetstillfällen.

Jag har ingen aning om hur debatten ser ut i Indien, om den ens är särskilt livfull. Men om några borde väl indierna vid det här laget insett kraften i globaliseringen, i vilken tusentals tar sig ur fattigdom varje dag och där levnadsstandarden hela tiden ökar.

Jag har en god vän som bor i USA och vi har väl varit ganska lika i politisk orientering över åren.

Häromdagen berättade han att han så innerligt hoppas att Obama vinner i höst.

Det finns säkert goda skäl till det, men ur mitt perspektiv hoppas jag på att USA får en marknadsliberal president. En president som har mod och kraft att driva igenom frihandelsavtalet och som därmed ger världen goda förutsättningar att utvecklas.

Det är tvivelsutan så att John McCain är den kandidat som i störst utsträckning stämmer in på den beskrivningen. Att han dessutom retar gallfeber på den kristna högern är ett plus.

Härmed förklarar jag kampanjgruppen Lurviga konsulter/hårdrockare från den kalla norden för McCain startad!

;-)

Update: Jag har skapat en facebookgrupp för ändamålet.