Spårvagnar vs bussar

Det pågår en debatt om de lämpligaste trafikslagen i Stockholms kollektivtrafik och ansvarigt landstingsråd, Christer G Wennerholm, är en varm anhängare av spårvagnar.

Transportforskare från KTH tycker att bussar är bättre, eftersom man får mycket mer trafik för pengarna. Dessa får mothugg av samhällsplaneraren Markus Eisler, som frambär miljöaspekten och kapaciteten.

Själv är jag kluven. En sak är säker: jag gillar inte att åka buss. Det är trångt, varmt och bullrigt. Sätena är inte anpassade för folk över 1.80 och i rusning är det ett tvivelaktigt nöje att stå och trängas, och försöka hålla i sig, medan vagnen kränger av och an.

Den spårbundna trafiken är mycket bättre är det gäller miljö, komfort och kapacitet. Det är dock ingen naturlag att det måste vara en sådan skillnad. Det borde vara möjligt att ta fram bussar som erbjuder bättre bekvämlighet, system som gör gången mjukare, som t ex lutar vagnen i skarpa kurvor och sväljer ojämnheter bättre.

När det gäller energieffektivitet är det svårt att slå stål/stål med gummi/asfalt, men emissionsfri framdrivning är långt ifrån omöjlig. I takt med utvecklingen på batterisidan kan man tänka sig eldrivna bussar. Ångströmlaboratoriet i Uppsala forskar på svänghjulsteknik för att lagra energi. Kanske man kan ha sådana i bussarna och ladda på dem vid varje stopp?

Bussar har ju den enorma fördelen att de går att köra på vanliga vägar, vilket möjliggör snabb anpassning till nya och förändrade transportbehov, vid sidan av att man spar en herrans massa pengar.

Ministerämnet Magnus

Jag gillar Magnus Andersson, det är ingen hemlighet för alla som följer den här bloggen. För det första är han grymt skärpt och har en tydlig moralisk och ideologisk kompass, som dessutom i mitt tycke pekar i rätt riktning. Men det viktigaste som politiker är kanske hans förmåga att nå ut!

Jag blev jäkligt förbannad på partikompisarna i Stockholms län som flyttade NER Magnus på riksdagslistan. En person som tar för sig och jobbar hårt och smart och förstår hur man samverkar med media på ett effektivt sätt förtjänade ett bättre utgångsläge.

En enkel mediamätning ger vi handen att Magnus gör åttor kring samtliga andra på länets lista och frågan är om han inte sällar sig till den särklass i vilken Annie Johansson och Fredrick Federley ställer sig i när det gäller lyskraft?

Som kommunalråd i Solna verkar Magnus göra bra ifrån sig redan och med några månader i kroppen kommer han att bli en av de naturliga ledarna i Storstockholmspolitiken. Häromdagen hade han DN Debatt och idag SvD Brännpunkt om den angelägna frågan om tunnelbana norrut, som han skriver tillsammans med Maria Rankka från Stockholms Handelskammare.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur väl sådana krafter skulle behövas i regeringen.

Fram för allmänflyget!

Med anledning av det svenska flygets 100-årsjubileum, var det i helgen flygfestival i Stockholm och flyg- och teknikintresserad som jag är tog jag en paus i kampanjandet för att besöka begivenheterna på gärdet.

Det kanske är lite fånigt, men jag tycker att det är mysigt att stå under dessa dundrande exempel på människans triumf över elementen. Det är också en smula fantastiskt att lilla Sverige utvecklat sådana tekniska underverk som exempelvis Tunnan, Lansen och Draken.

Flyget i allmänhet har varit under attack med miljöargument som tillhygge och sådana går ju sällan att bemöta med mindre än att bli betraktad som någon slags miljöhatande galning. Icke desto mindre är dessa argument sällan särskilt relevanta. Bättre bränslen och energieffektivitet är i fokus även för flygets utvecklingssatsningar och man måste också sätta utsläppen i relation till andra källor.

Trafikflyget är dock så självklart för de allra flesta att alltför stora galenskaper för att stoppa det hålls borta. Miljöpartiets förbud mot inrikestrafik söder om Sundsvall skulle antagligen inte kunna införas, bara med anledning av sin egen orimlighet.

Allmänflyget, däremot, saknar ofta försvarare. Allmänflygets representanter är nämligen relativt få och representerar inga starka ekonomiska intressen, varför de inte heller har några starka lobbyorganisationer som talar för dem.

Icke desto mindre utgör allmänflyget en intressant möjlighet i ett glesbefolkat land med stora avstånd.

Många drömmer nog om egen täppa i naturskön miljö i en del av landet där fastighetspriserna är rimliga, samtidigt som man har ett jobb att sköta där köerna är långa och bostäderna dyra.

Klockren centerfråga om du frågar mig!

Försök till att avleda uppmärksamheten?

Det är inte självklart att det på sikt gynnar Miljöpartiet att numera ingå i det Socialdemokratiska arbetarepartiets proffsiga och mäktiga propagandaapparat. Som mobiliseringsinstrument fungerar säkert Alliansfrittbloggen jättebra, men blockmigranter som just nu sneglar på Miljöpartiet kan säkert ha synpunkter på de raljanta attackernas smakfullhet.

Anders Utbult rycker på nämnda blogg ut till Miljöpartiets försvar om deras idéer om flygförbud och anklagar folk som vill debattera kring detta för att driva en "smutskastningskampanj", något som måste tolkas som ett försöka att styra uppmärksamheten från själva kärnfrågan: att Miljöpartiet med statliga maktmedel vill hindra folk från att flyga.

(Samma Utbult som förövrigt har för vana att beskriva centerpartistisk politik som att vilja "slakta arbetares rättigheter" och "kapa löner".)

Att Miljöpartiet inte gillar att folk flyger torde knappast vara någon nyhet för någon. För en tid sedan skrev de i en riksdagsmotion om att ett "slutdatum" ska bestämmas då "trafiken ska upphöra". Om man ändrat sig kring detta är det väl toppen, men de får väl liksom bestämma sig? Man kan inte både äta kruskaklikakan och ha den kvar (ens om man erbjuder en latte att skölja ner med).

Vulkanen gör Miljöpartiets jobb

Det här med vulkanutbrottet är intressant på flera sätt. Att man inte kan flyga genom stoftmolnet är en sak, men alla kanske inte tänker på vad stoftmolnet egentligen innehåller.

Det återstår att analysera vilka utsläpp Eyjafjallajökulls utbrott kommer att ge, men ett liknande utbrott inträffade 1991 i vulkanen Pinatubo på Filippinerna. Facit från det blev utsläpp på ca 800 ton kvicksilver (Sveriges samlade utsläpp är mellan 1 och 2 ton per år), 550 000 ton krom (Sveriges utsläpp är ca 100 ton per år) och 5 500 ton kadmium (Sveriges utsläpp är som för kvicksilver, dvs mellan 1 och 2 ton per år).

Alla de som i något ögonblick tror att flygstoppet nu på något sätt skulle vara BRA för miljön bör sålunda tänka igen...

Häromdagen skrev de båda goda vännerna och partikompisarna och tillika riksdagskandidaterna Frank Nilsson och Elisabeth Thand Ringqvist på Aftonbladet debatt att flygstoppet nu ger en försmak om hur det blir om Miljöpartiet får bestämma.

Detta reagerar Maria Wetterstrands pressekreterare på. Jag har träffat Anders Wallner ett par gånger och gillar honom skarpt. Han verkar vara mycket skärpt, rolig och påläst. Det är mot bakgrund mot det en smula märkligt att han nu anklagar Frank/Elisabeth för att ljuga om Miljöpartiets politik, när det finns så många källor till Miljöpartiets föreslagna flygförbud.

---

Läs även Ankersjö, Erika Hedblom och Liberati om saken.

Nimbus lanserar el-båt?

Jag har ju tidigare skrivit om det superkoola Uppsalaföretaget Electro Engine. De har tagit fram en elektrisk drivlina som slår det mesta i anpassningsbarhet och prestanda till vanliga bilar.

Nu kommer även tekniken ut på sjön! Nimbus förväntas presentera en modell med Electro Enginemotor som ska ta dig ut på böljorna blå i 27 knop och 20 distansminuter och en laddtid på 3 timmar.

Alltså inga probs att bränna ut till Sandhamn för lunch. Till en bråkdel av den normala bränslekostnaden. Jag är FÖR! :-)

Äntligen förbifart Stockholm!

Stockholm växer. Sverige växer. Om det kan man tycka vad man vill, även om jag verkligen har svårt att tro att någon ska tycka att det är dåligt. Det innebär att allt fler människor behöver ta sig runt i landet. Ofta i nord-sydlig riktning.

Kapaciteten är sedan länge i taket och alla någon gång åker E4 uppsalavägen in mot stan på sena eftermiddagen vet vad jag pratar om.

Lösningen heter förbifart Stockholm. En förbindelse från Skärholmen i söder till Häggvik i norr, med mestadels tunnlar.

Karin Svensson-Smith är emot, men något måste faktiskt göras åt trafiksituationen. Det är faktiskt helt orimligt att tvinga människor på väg genom Sverige att krypköra i rusningstrafiken i Stockholm. Det är definitivt inte miljövänligt.

Mälaren ligger i vägen (och det är säkert Svensson-Smith också emot) och det kräver helt enkelt infrastruktur.

Vad beträffar järnvägen är beslut redan fattat om att bygga tunnel under mälaren. Väl så. Nu kommer också en lösning på plats bilar och bussar.

Att passerande trafik slipper in i Stockholm är naturligtvis en mycket god anledning till förbifarten, men det kommer också leda till att trängseln blir mindre (alternativt skapar utrymme för fler transporter och vidhängande tillväxt) inne i stan, då utrymme frigörs på Essingeleden.

En ytterligare aspekt är att två intressanta stadsdelar binds samman, med stora möjligheter till utbyte genom att människor lätt kan ta sig mellan dem för jobb och fritidsintressen.

---

Läs även Anders W Jonsson om detta, som också uppmärksammar den intensiva splittring mellan vänsterpartierna som råder i den här frågan.

Miljölagstiftningen hindrar miljöutveckling

Ett av de stora problemen för såväl industriell som infrastrukturell utveckling i Sverige är våra galet komplicerade och onödigt långa miljöprövningsprocesser.

När Volvo ville bygga sin första koldioxidneutrala fabrik i Sverige lämnade man in ansökan om detta enligt miljöbalken. Ett år senare hade man fortfarande inte hört något, så då satte man igång samma process i Belgien. Det tog några månader, sedan hade man sitt tillstånd. I Belgien.

Efter att alla ändringar var gjorda, vindkraftverk installerade och hela den Belgiska anläggningen drevs av miljövänlig och klimatneutral energi, hade man i Sverige fortfarande inte ens fått något svar på sin ansökan om samma sak.

Miljöbalken hindrar Svenska företag från utveckling, vilket naturligvis är olyckligt av flera skäl. Det fånigaste är väl att det i hög grad hindrar miljöförbättringar. Svenska företag vill bli energieffektivare för att minska sina kostnader. De vill bli mer miljövänliga för att tilltala fler kunder. För att kunna göra detta måste de i dagsläget välja att investera i andra länder. Det har konsekvenser för svensk tillväxt och svenska jobb.

Idag skriver en mängd kommunpolitiker om att en snabbtågslinje bör sträckas efter E4:an. Väl så, det är väl bra. Men innan någon som helst sträckning kan komma ifråga måste man se över dagens regelverk som bland annat innebär att t ex Svenska Naturskyddsföreningen kan överklaga och ställa till med besvär som försenar och fördyrar projektet till oförutsebara (och orimliga) nivåer.

Se t ex på bygget av Botniabanan, där SNF's obstruktion kostar samhället miljarder och miljön tonvis av fortsatta utsläpp. Fortfarande efter ganska exakt 10 års byggande, vet man inte om vissa sträckor kanske måste rivas och marken återställas. Till enorma kostnader. Till stor belastning för miljön. Av tveksamma skäl och nyckfulla viljor.

Om man som artikelförfattarna under varför vi i Sverige saknar snabbtåg på det sätt som anses självklart längre ner i Europa måste man se de institutionella förutsättningarna.

Det måste finnas marknadslösningar där fler aktörer kan välja att investera i järnväg av inga andra skäl än att tjäna stålar.

Det måste finnas en rimlig, effektiv och rättssäker miljöprövningsprocess för att sådana investeringar ska kunna komma till stånd.

Lagstifta om tydligare taxipriser

Taxipriserna i Sverige är en ständig källa till oreda och irritation. Vi som bor i en storstad lär oss fort att känna igen de seriösa bolagen och väljer dem. Turister, ovana och äldre blir dock ofta rejält lurade.

Problemet är att priserna är så svåra att jämföra. Prisangivelsen som finns i bilarna utgår från en typresa, men det finns i dagsläget ingenting att jämföra med.

Priset för den aktuella taxibilen bör framgå tydligt och i jämförelse med de 10 billigaste konkurrenterna.

Denna information ska vara tydlig och synas redan när man är på väg att embarkera.

Uppföljning, strängare straff för rena bedrägerier (att taxiföraren t ex vid ankomst till Arlanda vägrar gå med på det fasta priset, eller påstår att priset är per person) och bättre information vid Centralen, Arlanda och färjeterminaler.

Lite rationalitet kring säkerheten kanske?

OK, jag är en van resenär. Föredrar att resa med endast handbaggage när det går. Det spar tid och möda. Trots att jag är väl förtrogen med 100 ml-regeln så hände det ändå när jag skulle gå igneom säkerhetskontrollen på Bromma häromdagen att en 125 ml-tub fanns i necessären, vilken jag naturligtvis var tvungen att lämna ifrån mig för att slippa checka väskan.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta om det gjorts någon slags samhällsekonomisk analys på detta?

Hur många människoliv anser man ha räddat genom att förbjuda flytande substanser i förpackningar som rymmer mer än 100 ml?

Vad är kostnaderna för denna disposition? Den ökade övervakningen, tidsåtgången och kaseringen av en herrans massa schampo, öl, flaskvatten, jordgubbssylt och olivolja?

(Vad är miljöeffekterna? Det går säkert att påvisa en klimatpåverkan om man räknar tillräckligt länge.)

Det kanske till och med är så att säkerheten på det hela taget blir lägre, eftersom säkerhetspersonalen tvingas ägna en massa energi på att lokalisera frisyrgelé, inlagda plommon och körsbärscola, istället för att hålla utkik efter farliga saker.

Tillväxt och miljö måste gå hand i hand

Det råder en oroande passivitet kring infrastrukturfrågor i Stockholmsområdet, fastän möjligheten till snabba och effektiva transporter runt om vår stad är en förutsättning för att vi ska kunna jobba och leva här.

Tunnelbanan är toppen (när den går som den ska). Miljövänlig, bekväm och snabb. Tvärbanan och Saltsjöbanan är kanske inte lika komfortabla, men annars lika bra. Men det förutsätter att man reser från närheten av en station till något ställe nära en station.

För andra resor passar bilen bäst.

Partikelhalterna i staden är ett stort problem. Men vi kan inte lösa det genom att förneka människors behov att transportera sig. Det vore lite som att bota huvudvärk med halshuggning.

Essingeleden har nått sitt tak och det har effekter för tillväxten. Det kan t ex leda till att en företagsetablering i Sörmland får nej på sin miljöprövning för en anläggning, om man kan anta att etableringen någon gång då och då skulle tänkas innebära en tung transport till t ex Värtahamnen.

De som bor längs essingeledens sträckning lider också av den allt intensivare trafiken där.

Anledningen är att Stockholm växer. Och att Sverige växer. Alla transporter söder -- norr måste passera Stockholm och faktiskt Stockholms innerstad på Essingeleden. Det är inte rimligt och måste få en lösning.

Förbifart Stockholm är en sådan lösning.

Den största förtjänsten med förbifarten är att förbipasserande transporter inte måste in genom staden, vilket kommer att innebära stora lokala miljöförbättringar för boende.

Nuvarande trafikleder avlastas och möjliggör smidigare kortare transporter vilket är gynnsamt för t ex arbetsmarknaden, eftersom fler människor lättare når ett större jobbutbud.

Ett tredje argument är att intressanta utkantsområden av stockholm, Botkyrka och Vällingby/Spånga/Rinkeby, binds ihop med stora möjligheter till social, kulturell och ekonomisk expansion som följd.

Ekofanatiker vill att allting ska vara som förr. Eller egentligen kanske som en utopisk drömbild av förr. Ett icke-industrialiserat samhälle. Det är inte görligt och knappast heller önskvärt. När människor har vant sig vid tak över huvudet, mat på bordet och akutsjukhus kan man liksom inte rulla tillbaka bandet. Och det finns heller ingen anledning.

Världen förändras ständigt och vi människor är en stor del av förändringen. Självklart ska utvecklingen ske med hänsyn till viktiga naturvärden, men vi måste komma ihåg att även naturvärdena värnas för människornas skull. Ren luft och rent vatten, biologisk mångfald och vackra skogar saknar ju värde om ingen finns där för att lukta, smaka, lyssna och betrakta.

Miljön är ett viktigt värde för människor, men det är social samvaro, skaparglädje och ekonomisk trygghet också. Så länge man blundar för det så kommer miljödebatten att föras på en fruktlös och abstrakt nivå, där en sak sägs och en annan görs. Miljödebatten blir symbolisk och innehållslös. (vafan flaskvatten? allvarligt...)

Miljöengagemanget blir äkta först när vi tar in det i våra vardagsliv utan att skryta om det, utan att vi koketterar med det och där vi väger det mot andra viktiga värden i våra liv.

Update: Läs även denna artikel i SvD om Stockholms växtvärk.

Tänk om BMW kunde köpa Volvo (cars)

Det har talats en hel del om Volvo i samband med deras varsel om uppsägningar. Vissa tokfransar tar detta som intäkt för kapitalismens förfall och på andra sidan talas det om alla institutionella hinder i form av skatter, miljöregler och brist på infrastruktursatsningar.

Visst är företagens villkor centrala, men det finns en faktor som är viktigare än allt annat: Att företaget i fråga har kapacitet att ta fram bra produkter.

Jag har länge undrat varför folk köper Volvo?

På 70-talet var de ju bra på så vis att de höll bättre kvalitet än andra bilar.

På 80-talet var de säkrare än andra bilar.

På 90-talet kom 850-modellen som var Volvos första moderna bil. Kombinationen av Volvos kärnvärden och en bil som var trevlig att köra och åka i satte fart på försäljningen.

Numera är alla bilar säkra. Väldigt många är bättre än Volvo både med avseende på körglädje och komfort.

Det visar sig nu också att volvobilarna inte ens håller särskilt hög kvalitet. Tvärtom faktiskt. I Motormännens nybilsenkät kommer storsäljaren Volvo V 70 näst sist. Näst sist! Alltså sämst bland alla Skodor, Citroëner, Peugeoter, Kior, Oplar, Hyundaier och Fordar.

Den enda bilen som är sämre är Volvo XC 90, enligt samma enkät. (pdf)

Vilken välsignelse det vore om några som verkligen kan bygga bilar köpte Volvo. BMW skulle behöva ett budgetmärke till sin portfölj och som ägare till en dylik Bayersk dieseldressin kan jag bara intyga att åket i fråga sitter ihop synnerligen väl.

Dessutom skulle drivningen såsmåningom hamna på rätt hjulpar, vilket skulle ta Volvo tillbaka till då folk fortfarande tyckte om dem.

Update: Emil gör oss uppmärksamma på att diskussioner mellan Volvo och BMW (kanske) förs. Håll ett par tummar!

Emotion without Emission

Tyskland har en speciell biltradition. De stora tillverkarna av fina bilar som BMW, Mercedes och Porsche har liksom en svans av firmor som piffar till de redan bra bilarna för folk som tycker att de från början är ...tja... lite för billiga och lite för slöa. (och för snygga?)

Nu ser man ett exempel på det lilla företagets lättrörlighet. Medan det tar de stora tillverkarna många år att ställa om produktlinjen för nya tiders villkor, kan det lilla företaget göra det på något halvår.

RUF heter en firma som i många år och med framgång har trimmat porschar till galna kraftuttag och försett dem med störtburar och stenhård fjädring. Nu reagerar de för marknadsmöjligheten och byggt om en 911 till eldrift!

Motorn är som elmotorer alltid är, väldigt stark redan från låga varv. 650 Nm levererar den och gör den lika accelarationssnabb som Ruf's allra snabbaste dubbelturboporsche, samtidigt som den blir extremt billig att köra.

"Emotion without Emission", är RUF's nya valspråk och samma sekund som jag blir excentrisk miljardär kommer jag att bli kund hos dem. :-)

Taxi, var god dröj

Taxipriser är en jäkla soppa. Inget tvivel råder om den saken.

Men att gå in och reglera hur mycket företag ska ta betalt för sin produkt är inte lösningen. Det vill tydligen Emma Henriksson (kd) och hon har sällskap av transportarbetareförbundets tillförordnade överdirektör Clas Linder, som verkar tycka att det är ett problem med konkurrens överhuvudtaget.

Man kanske behöver gå på en näsbränna en gång för att lära sig titta efter priserna. Det finns priser angivna för en av vägverket konstruerad typresa, men dessa siffror är svåra att relatera till när man inte har något att jämföra med.

Det skulle kunna finnas, förutom de egna priserna, prisuppgifter från de tre billigaste taxibolagen på varje prisplån som nu sitter på alla taxibilar så att jämförelserna blir lättare.

Variationsrikedom bland priserna är bara bra. Det gör att det faktiskt FINNS en bulle att få tag i när man verkligen behöver en samtidigt som många andra gör det. Man har då valet att åka den dyra eller att inte göra det. Om priserna skulle regleras kommer det valet inte att finnas.

Dubbel seger för etanolen

Regeringen förtjänar beröm för hanteringen av etanolen. Man lyckades få EU med på en 20% rabatt på koldioxidutsläppen för avgaser från etanol. Personligen tycker jag att rabatten är snål, men man kan inte få allt. Detta är dock en viktig markering och det betyder mycket för Volvo och Saab som har satsat mycket på flexifuelbilar.

Det andra stora är den slopade etanoltullen. Spannmålsbönderna ville naturligtvis ha skydd från konkurrens från t ex Brasilien. Så blir det nu inte, vilket är helt rätt. Frihandeln innebär lägre priser för konsumenterna och bättre villkor för den producent som bäst förmår att använda sina komparativa fördelar.

Ewa Björling verkar helt stabil när det gäller frihandel och Eskil Erlandsson visar prov på en föredömlig integritet i en fråga som han garanterat utsätts för en hel del påtryckning i.

Dags att fatta ett bilbeslut

Jag har bryderier. Bilbryderier. Jag vet att det finns bilintresserade och i ämnet kunniga läsare av den här bloggen, så jag vädjar nu om goda råd.

Min kära gamla Alfa börjar sjunga på sista versen. Den kräver nu mer uppmärksamhet än vad jag kan ge den och risken för svåra haverier ökar för varje mil som körs.

Reservdelar till dylika italienska skönheter är dyrare än rimligt och med det inräknat tangerar driftskostnaden nu faktiskt kapitalkostnaden för en sprillans vagn av samma klass.

Min kollega har tagit ut firmabil. En hybridbil. Den är behaglig att åka i, drar lite soppa, slipper biltullar och verkar faktiskt väldigt bra på alla sätt.

Det är dessutom numera skattemässigt förmånligt att ha en miljöbil. Förmånsvärdet rabatteras ganska rejält.

Men. Jag vet inte om en sådan bil kan fylla tomrummet efter Alfan? Det ÄR ju en speciell känsla att köra den. Man känner sig liksom snygg i den. Eller gjorde i alla fall när den var ny...

Finns det någon miljöbil som motsvarar Alfans mer omätbara kvaliteter, som tilltalande former och körkänsla?

Säljs den i så fall i Sverige?

Kostar den så pass lite att även en hårdbeskattad småföretagare har råd att ha den?

(Det är som vanligt inte bilen på bilden som har skrivit brevet! ;-)

Avskaffa strejkrätten för kommunalanställda

Den första strejk jag minns var 1980 har jag för mig, och det var tunnelbanan som hade stoppats den gången. Något som i högsta grad berörde mig, eftersom jag bodde i söderförort och gick i skolan i stan.

Jag fick ta en buss åt ett annat håll och kliva på ett pendeltåg någon halvtimma senare. Det blev tidiga morgnar och sena eftermiddagar för en 11-åring, men det var lite spännande också.

Idag på väg till jobbet ser jag ett glatt gäng i solstolar iklädda band med texten "strejkvakt" och "kommunal". Antagligen behagligare än att jobba, men med tanke på resultatet från kommunals förra strejk och nu senast sjuksköterskestrejken kan man undra vad bussförarna nu egentligen hoppas på?

Strejken som institution bygger på en sedan länge obsolet syn på hur samhället och arbetsmarknaden fungerar. Man kan strejka hur mycket man vill, men man kan aldrig strejka sig till bättre villkor än vad produktivitetsökningarna skapar för tillväxtutrymme.

Detta är naturligtvis ingenting som LO-topparna informerar om. De bygger sin verksamhet på att föra sina medlemmar bakom ljuset. LO's makt och faktiskt existensberättigande vilar på felaktiga bevekelsegrunder (för att inte säga en ren lögn).

Busstrejken är meningslös på alla sätt. Den drabbar skoningslöst (och bara) tredje man. Hela samhället lider av kommunals orimliga syn på sin egen roll i världen.

Strejkrätten borde med detta vara kraftigt ifrågasatt!

Läs också Ingerö om att strejken är samhällsfarlig.

Update: Ingerö bloggar även idag om det hela och beklagar den svenska politikens akuta brist på en Thatcher! :-/

Miljöpartiets dubbla budskap

Läser på Per Ankersjös blogg om miljöpartiets dubbelspel kring Förbifart Stockholm!

Miljöpartiet var i högsta grad delaktiga att fatta beslutet i riksdagen om infrastrukturpaketet där Förbifart Stockholm stod högst på listan.

Så viktig var tydligen den principen.

Nu försöker man tydligen få det att framstå som att man har varit emot det hela redan från början. Något som alltså inte stämmer.

Essingeleden har nått taket både med avseende på kapacitet och partikelnivåer och för regionens utveckling behövs förbifarten.

Ju förr desto bättre.

På väg mot en bättre post

Något som jag först trodde var ett aprilskämt var nyheten om sammanslagningen av den svenska och danska posten i ett gemensamt logistikbolag.

Allt mer tyder på att detta faktiskt har hänt på riktigt! :-D

Och det är av allt att döma en bra lösning. Man har identifierat synergieffekter till ett värde av någon miljard och som boende i ett land med världens dyraste porto och usel postservice är sådana effekter mer än välkomna.

Läs om detta på E24.

Den här regeringen bygger järnväg åt rätt håll

Europakorridoren är ett uttryck för en vettig, framåtriktad och miljövänlig infrastrukturpolitik.

Och det säger kanske också lite om skillnaderna i den här regeringens politik, jämfört med den förra.

Ska man lägga hundra miljoner på järnväg är det ju naturligtvis enormt mycket klokare att lägga dem på att bygga spår där och dit många vill åka och till ställen med vilka vi har stora ekonomiska utbyten. Inte från obyggden och norrut.

I DN idag, i miljöaktuellt och Per Ankersjös blogg.