Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.

Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.

Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.

Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.

Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.

Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.

Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.

Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.

Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.

Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.

(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)

Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.

Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.

Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.

Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.

Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.

Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

---

Erik Laakso, Peter Högberg, Krassman, HBT-sossen, Gunnar Hökmark, Johan Westerholm, Peter Andersson och Martin Moberg.

---

Update: Västerviks-Tidningen skriver intressant på temat.

Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: "Näringslivet är inget särintresse." Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och ... tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.

Jonas Sjöstedt

Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.

Fredrik Reinfeldt

Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.

Annie Lööf

Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på "molnet"? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.

Göran Hägglund

Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.

Jan Björklund

Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.

Gustav Fridolin

Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.

Jimmie Åkesson

Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik... Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

(S) sjunker genom golvet

S-krisen ser bara ut att bli värre och värre. Idag publicerar SVT en undersökning de låtit göra om det förtroende de svenska väljarna känner för regeringsalternativen. Att Alliansen leder på totalplanet är väntat, men ett par saker är direkt anmärkningsvärda.

1. Till och med LO-medlemmarna har högre förtroende för alliansregeringen när det gäller förmågan att sköta landets ekonomi.

2. "Välfärden" har varit Socialdemokraternas paradgren. Inte för att deras politik varit särskilt bra på området, men de har ändå lyckats ha en hög trovärdighet i frågan. Detta har nu förändrats. Alliansen leder även vad beträffar att vara bäst på att "trygga välfärden".

De som försöker driva någon slags framåtsyftande interndebatt, baserat i verkliga förhållanden kring Socialdemokraternas läge, anklagas för illojalitet och krypskytte. Ett trist förhållande som driver deras parti allt längre från en vändning.

Jag tror faktiskt att det är dags att börja tala om ett paradigmskifte i svensk politik. Det finns, enligt min mening, ingenting som tyder på att Socialdemokraterna åter igen kan bli den kraft de varit.

---
SVT, SVT/Mats Knutson och Expressen.

In for the kill

Det hela känns nästan regisserat. Samtidigt som Juholt reser landet runt för att "återupprätta sitt förtroende", något som tydligen går lite sådär, släpper Nya Moderaterna alla spärrar och ägnar sin stämma åt att vältra sig i traditionell socialdemokrati på sin stämma i Örebro.

Det långsiktiga resultatet av detta kan man naturligtvis inte veta, men en sak är säker: Moderaternas taktik fungerar. Sakta men säkert marginaliseras socialdemokratin. De är i de flestas ögon inget alternativ idag. Ytterst få kan nog tänka sig Juholt som statsminister.

Det faktum att Nya Moderaterna idisslar Socialdemokratiska tankar kanske inte direkt tilltalar alla som tidigare av vana röstat på (S), men det luckrar upp fältet och gör att många tidigare S-väljares kompasser snurrar betänkligt när SIFO ringer.

Detta är bra och dåligt. En rotation bland vaneväljare kan vitalisera demokratin. Till det sämre hör att det knappast är några nya idéer som väcker väljarnas lust att röra på sig.

Juholt åker

Hade någon sagt det för en dag sedan hade jag inte hållit med, men nu är läget annorlunda. Man klarar sig så länge de egna står upp och försvarar en, men nu knakar det i fogarna. På S-info råder fullt krig mellan de som är heligt och öppet förbannade på Juholt och de som tycker att "rörelsen" ska hålla käft och stå bakom partiledaren. På olika håll går nu även inflytelserika företrädare ut och kritiserar Juholt offentligt och kräver till och med hans avgång.

Sosseriet är ett otympligt maskineri, men som, när det väl börjat rulla, är snart när omöjligt att stoppa. Det ser ut som att det nu börjar rulla utför och framför springer Juholt så det fladdrar i mustaschen och det ska mycket till för att han nu ska hinna hoppa undan.

Partiledarfrågan är naturligtvis en sak för medlemmar i Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men en sak är säker: Svensk politik mår inte bra av detta. Socialdemokraterna har ett ansvar i att utmana regeringen och driva på för en bättre politik.

Som situationen ser ut idag räcker det att vara snäppet mindre dålig än sossarna och det är ärligt talat inte särskilt svårt. Detta förhållande leder i rationalitetens namn till en icke-politik eftersom ingen politik ändå är bättre Juholts potentiellt kriminella krumbukter. -> Dåligt för incitamenten för att baxa igenom reformer -> Dåligt för ett litet reformdrivet parti som Centerpartiet.

Så, kära vänner på andra sidan, skynda på och välj den bästa jäkla ledaren ni kan hitta och skjut in feta salvor i hur vi får bättre fart i på företagandet, bättre välfärd och vassare skola. Om ni kan övertala honom att ställa upp så vore Jan Nygren det största hotet Alliansen kan möta 2014. Bara ett litet tips i all vänlighet...

Partiledardebatt med luckor och Lööf

En något speciell partiledardebatt blev de allt, då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vägrade komma med anledning av att SVT inte lät dem bestämma om hur de skulle stå. Larvigt. Som det såg ut i studion fanns ingen risk för sammanblandning med SD och skulle SVT gått med på dessa krav nu hade nya krav kommit från fler partier nästa gång.

Jag tänkte mig på att ge betyg på kombattanternas insatser (de som var där) och tar dem i ordning som de stod i studion:

Göran Hägglund klarade sig hyggligt, men jag hade nog räknat med lite mer fart från honom i dessa tider då han har en del att bevisa. Möjligen är han en smula skadeskjuten av den senaste tidens interna ifrågasättande av honom och saknar kanske därför det självförtroende som krävs för att övertyga. Betyget blir 2 av 5

Jan Björklund fick in ett par sköna repliker och visade bättre självförtroende än Hägglund. Lite märkligt blev det dock när han utmanade om energipolitiken, men utifrån hans eget och Folkpartiets perspektiv var det kanske bra. Betyget? 3 av 5.

Annie Lööf gjorde debut som partiledare i en debatt av detta slag och levererade sina repliker väl. Hon utstrålar en större självsäkerhet än vad man kan förvänta sig av en nybakt partiledare och hennes insats lovar mycket gott inför framtiden. En sak som jag generellt har problem med när det gäller Lööfs kommunikation är att hon ofta hamnar i lite för långa resonemang. Budskapen borde förpackas i lite kortare meningar. Men hey, det är ändå sjukt bra för en rookie! Betyget blir överkanten på 3 av 5

Statminister Fredrik Reinfeldt är kassaskåpssäker, men han måste vara på sin vakt så att han inte framstår som alltför överlägsen och arrogant. En fara man löper när motståndet är så svagt som det är. Idag höll han sig på rätt sida om gränsen och det var synd att Juholt inte var med för den brutala jämförelsen. Betyget en solklar 4 av 5.

Åsa Romson fick in ett par fina jabbar mot Alliansen och ett par riktiga klockor mot Sverigedemokraterna, men verkade nervös och stirrig och lyckades endast med stora svårigheter leverera sina repliker på något övertygande sätt. Den retoriska figur som foppatoffeln skulle objektifiera gick inte hem. Den rörde sig faktiskt inte ur fläcken, utan blev bara konstig. Om hon kan tygla känslorna, utan att för den skull tappa energin som hennes uppenbart starka engagemang ger, kan hon nog överraska inför valen 2014. Idag blir det dock bottenbetyg: 1 av 5.

Jimmie Åkesson var faktiskt överraskande svag. I de debatter där han stått ensam mot en annan partiledare har han alltid klarat sig bra. Även mot annorstädes mycket goda debattörer, Mona Sahlin och Maud Olofsson t ex. I detta sammanhang såg han ut som en strykrädd skolpojke som mest var glad att få vara med. Är det möjligen ett tecken på att han känner sig försvagad av den senaste tidens turbulens i hans parti? Betyget blir 2 av 5.

En reflektion är också att Allianspartiernas ledare alla bar en alliansknapp för att visa enad front mot.. tja... mot vad? Det finns inget alternativ till Alliansen idag. Lite trist, kan man tycka.

Gästkrönika för vännerna i Folkpartiet

Jag skriver en gästkrönika i Folkpartiets tidning, nu, som handlar om politiken och den svåra kosten att låta bli att lägga sig i allting.

Tillsammans med vännerna i Folkpartiet är vi i Centern den parlamentariska liberalismens företrädare. Därmed är det vår plikt att förvara friheten och ibland måste vi försvara den från politikers framfart med fler regleringar och större utgifter.

Magnus Andersson m fl om borgerlighetens framtid

Magnus Andersson skriver tillsammans med övriga medlemmar av Timbros "idékommission för borgerlighetens framtid" på DN Debatt idag och uttrycker i den huvudsakligen kloka tankar, även om jag hoppas att budskapet kan bli skarpare framöver.

Vårt samhälle präglas i hög grad fortfarande av ett socialistiskt ramverk där underförstådda meningar ofta utgår från att fördelning och likformighet är självändamål, medan individens frihet och oberoende borde komma i första rummet.

Att vända den atlantångaren som med korta avbrott stävat mot proletariatets diktatur tar naturligtvis tid och det är väl på sätt och vis välkommet att det nu börjar föras en debatt om att det bör föras en debatt om kursen, men jag tror även att vi måste börja debattera rodervinklar.

Hur allvarligt är partiernas medlemstapp?

Tobias kommenterar dagens SvD Brännpunkt om partiernas medlemstapp på Stureplanscenterbloggen och vänder lite på perspektiven.

(S) inte längre ett seriöst alternativ

Socialdemokraterna verkar bara komma längre och längre från att vara relevanta i Svensk politik. Förr om åren har de åtminstone lagt sig vinn om att jobba fram seriösa förslag, baserade på verkliga förhållanden, som ett lite mer vänsterinriktat alternativ till regeringens politik i samband med budgetpropositioner.

Naturligtvis kan och bör de i viss utsträckning ursäktas för att det faktiskt är en helt ny bemanning på området, men då får man väl också liksom erkänna att man som svar på just denna vårbudget inte har något att komma med.

Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson, Annie Johansson, förklarar att det faktiskt inte finns något regeringsalternativ till alliansen.

---

Läs även Annie på SvD Brännpunkt, DN och Borås tidning.

Stämmoombud till Åre

Stämman i lördags skulle ju även välja ombud till stämman i Åre i höst. Viss dramatik föregick det beslutet, då CUF ville ingå i den ordinarie representationen. (Tobias Gillberg var föreslagen som ersättare.)

Antalet ombud som ett distrikt får skicka utgår från antalet kommuner i distriktet och eftersom Stockholm bara är en kommun får Stockholmscentern bara skicka 5 ombud. Att jämföra med t ex Stockholms län som får skicka 30, fastän man representerar ungefär lika många väljare som Stockholms stad.

Länet låter som vanligt ålder gå före skönhet när de väljer sina ombud. Av de 30 fick inte en enda från CUF plats. Detta är lika trist som korkat om man vill framtidssäkra centerpolitiken. Dessutom har CUF jobbat hårt och smart och betytt oerhört mycket för det goda valresultatet i både staden och länet, så de förtjänar verkligen att få vara med på riktigt. Mer än många andra.

De utmanade Bengt Hansson som var föreslagen av valberedningen och efter en liten debatt klev Bengt upp i talarstolen och deklarerade att han tyckte att CUF hade en poäng i detta och därför avstod sin plats, så att Tobias Gillberg fick den. Snyggt och stort av Bengt som med detta vann stor popularitet i Stockholm, ett distrikt som han är ny i, trots gedigen bakgrund i Centerrörelsen som bland annat mångårigt kommunalråd i Vaxholm.

Övriga ombud blev Per Ankersjö, Abir Al-Sahlani, Stina Bengtsson och Gustav Andersson.

Som ersättare valdes bland andra undertecknad.

Juholt och den politiska utvecklingen

Polarn Johan Ingerö benar med sedvanlig skärpa upp politikens troliga utveckling och partiernas olika utmaningar i denna bloggpost och förklarar varför Juholt antagligen inte kommer att ha det så lätt.

På något sätt kan jag tycka att det är fräscht att Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet släpper trianguleringsambitionerna och väljer en ledare som är fast förankrad i klasskampshistorien. Icke desto mindre är detta ändå en smula problematiskt för dem, i den eventualitet att de kanske skulle vilja vinna något val, någon gång i framtiden.

Den tid då Arbetarrörelsen kunde styra och ställa lite som de ville är över. Verkligheten är en mäktig fiende och så länge Sveriges gränser separerade folkskälen från omvärlden gick den att hålla stången, men saker och ting ser annorlunda ut idag.

Media är inte längre samma sak som under den tid som Juholt verkar längta tillbaka till. Socialdemokratisk dominans krävde kontroll över informationsspridningen. Numera kan svenskarna kolla på CNN och läsa internationella nyheter på nätet. Medborgarjournalistiken utmanar och ifrågasätter på alla sätt och från alla håll.

Det är naturligtvis ingen slump att Socialdemokraterna ville ha ett förbud mot paraboler. De ville helt enkelt fortsätta att kontrollera vilken information Svensken fick sig till livs. (Detta var alltså så sent som 1987.)

Det var egentligen inte så länge sedan som Palme kunde ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet och dessutom tvinga den privatägda tidningen Dagens Nyheter till falska dementier i den så kallade Geijeraffären, även om det nu känns som en helt annan värld.

Kultursektorn förstatligades indirekt genom att staten (och kommunerna) finansierade mer och mer av den. Möjligen till viss del i välmening, men med effekten att kulturutövning med annan finansiering i hög grad drabbades av undanträngningseffekter. Följdriktigt stödjer också kulturens intressen det politiska alternativ som erbjuder kulturen bästa livsvillkor. I ett system där staten dominerar kulturfinansieringen, kommer också den politik som lovar mest av sådan finansiering, premieras av de för samhällsutvecklingen så viktiga kulturinstitutionerna.

Arbetsmarknadens sammansättning har också förändrats med strukturomvandlingar. Förr i tiden var enkla jobb ofta nästan lite isolerade från omvärlden. I gruvor och fabriker pratade jobbarna mest med varandra. Facket, med sin unika särställning, hade helt andra möjligheter att trycka ner sin världsbild i medlemmarnas halsar. Med en växande tjänstesektor pratar folk med varandra på ett helt annat sätt i kontakten med kunder och leverantörer. Tjänsteföretagen är ofta mindre organisationer i vilka anställda och ägare har nära kontakt. Svårt då för en aldrig så slipad klasskampsagitator att måla upp den senare som ondskan själv.

Ekonomiskt lever vi i en globaliserad tillvaro med avreglerade finansmarknader och ömsesidigt beroende av vår omvärld.

Den politiska kraft som sossarna besatt under 50- och 60-talen byggde på centralistiska ekonomiska och kulturella strukturer, som faktiskt inte finns längre på samma sätt. Möjligheterna för Juholt att gå till val på drömmar om denna svunna tid torde sålunda vara begränsad.

Ministerämnet Magnus

Jag gillar Magnus Andersson, det är ingen hemlighet för alla som följer den här bloggen. För det första är han grymt skärpt och har en tydlig moralisk och ideologisk kompass, som dessutom i mitt tycke pekar i rätt riktning. Men det viktigaste som politiker är kanske hans förmåga att nå ut!

Jag blev jäkligt förbannad på partikompisarna i Stockholms län som flyttade NER Magnus på riksdagslistan. En person som tar för sig och jobbar hårt och smart och förstår hur man samverkar med media på ett effektivt sätt förtjänade ett bättre utgångsläge.

En enkel mediamätning ger vi handen att Magnus gör åttor kring samtliga andra på länets lista och frågan är om han inte sällar sig till den särklass i vilken Annie Johansson och Fredrick Federley ställer sig i när det gäller lyskraft?

Som kommunalråd i Solna verkar Magnus göra bra ifrån sig redan och med några månader i kroppen kommer han att bli en av de naturliga ledarna i Storstockholmspolitiken. Häromdagen hade han DN Debatt och idag SvD Brännpunkt om den angelägna frågan om tunnelbana norrut, som han skriver tillsammans med Maria Rankka från Stockholms Handelskammare.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur väl sådana krafter skulle behövas i regeringen.

Politiken och näringslivet SKA kommunicera

För ett par veckor sedan skrev jag om hur de nya ministrarna utsätts för en övernitisk, eller åtminstone felriktat nitisk, granskning.

Det som händer nu mot Moderaternas nya partisekreterare, Sofia Arkelsten, är orättvist och faktiskt ganska osmakligt.

Orsakerna till varför denna storm kring Sofia äger rum är huvudsakligen två.

Dels är det ett uttryck för frustration hos den granskande mediakåren, över att inga av de nya ministrarna kunde uppbåda tillräckligt tryck för att de skulle kollapsa och kasta in handuken.

Dels är det också fråga om ett allvarligt missförstånd om näringslivets roll. Möjligen har det att göra med att den samlade journalistkåren överlag håller sig med vänsteråsikter, som ger synen på näringslivet och dettas förhållande till politiken.

Att politiken och näringslivet kommunicerar är inget konstigt. Tvärtom är det mycket viktigt! Hur olika politiska beslut påverkar företagens möjligheter att leva och verka måste in i bedömningsmodellerna och det enda sätt på vilket detta kan ske är genom kommunikation.

Shell är ett oljebolag och sådana älskar miljövänstern att hata. Icke desto mindre är oljebolagens verksamheter livsviktiga för samhällets funktionssätt. Att Sofia Arkelsten deltar i samtal med sådana för miljön och energiförsörjningen så viktiga företag är inget som kan ifrågasättas. Inte heller att de pröjsar flygplåten för hennes medverkan i seminariet. Kritiken mot det är infantil.

Ibland frambärs att så kallad "lobbying" är något skadligt och ska lagstiftas emot eller regleras på olika sätt, men då avses som regel BARA näringslivets kommunikation. I så fall måste även LO, IOGT-NTO och Astma- och Allergiförbundets kontakter med politiker stoppas eller regleras på samma sätt.

Jag gillar Sofia, för hennes kompetens, men också för hennes integritet. Hon är en nya tidens politiker och en gigantisk tillgång för riksdagen, Moderaterna, Alliansen och Sverige. Drevet mot henne saknar alla proportioner och jag bara hoppas att hon inte tar allt för illa vid sig. Debatten handlar faktiskt på inget sätt om henne och definitivt inte om hennes viktiga och väl utförda arbete.