Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: "Näringslivet är inget särintresse." Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och ... tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.

Jonas Sjöstedt

Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.

Fredrik Reinfeldt

Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.

Annie Lööf

Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på "molnet"? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.

Göran Hägglund

Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.

Jan Björklund

Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.

Gustav Fridolin

Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.

Jimmie Åkesson

Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik... Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

(S)ärintressesmaskinen

Alltså, denne Juholt... För närvarande reser han runt i landet för att "be om ursäkt". Något han tydligen inte gör lika mycket som att lova bort lagstiftningsmakten.

Häromdagen lär han ha erbjudit Kommunalarbetareförbundet att få författa den lagtext som ska ge dem rätt till heltid. Förutom de demokratiska implikationerna finns ett par rejäla problem förknippade med denna syn på politiken som en handelsplats för särintressen...

Den svåra utmaningen i politiken är att balansera olika intressen. Detta gäller på alla nivåer, från regeringens stora frågor till våra mer vardagliga, men mycket viktiga, ställningstaganden i stockholmspolitiken. Till vår hjälp har vi dels ideologiska principer för hur vi vill att vårt samhälle ska utvecklas.

Mer påtagligt kan dessa strävanden brytas ner i delmål som kompromissas fram med de andra partierna som är med och styr. Ett exempel från exploateringsnämnden är målet om 15 000 nya bostäder, ett mål vi lovat varandra och väljarna att uppfylla. Då måste vi ta strid för nya exploateringar även när de lokala debattvågorna går höga mot förändringar på folks backyards.

Man kan också fundera på det taktiskt riktiga att reducera sig till ett särintresses politiska gren. En politik som går ut på att mata dessa särintressen är inte långsiktigt hållbar. Särintressena kommer aldrig att vara riktigt nöjda och har de vant sig vid att det lönar sig att avkräva dig fördelar, kommer du att tvingas till dyrare och dyrare gåvor tills det inte finns något mer att dela ut.

Vänsterpartiet och demokratin

Jag vet inte om det är en slump, men under en period har det känts som att debattklimatet från vänstern har hårdnat. Kanske är det ett uttryck för någon slags baksmälla efter valförlusten, eller så är det bara att man liksom tröttnat att föra debatten på en anständig nivå?

En lirare som kallar sig dödsmaskinen verkar både kul och vettig på många sätt, men förordar (på twitter för någon vecka sedan) politiska strejker utifall att regeringen driver en politik som LO inte gillar. (Dödsmaskinen är vad jag förstår vänsterpartist.)

Alltså: En folkvald riksdagsmajoritet fattar ett beslut. LO svarar med att starta konflikt med en massa företag som inte har ett smack med saken att göra. Dessa företag, deras ägare och alla som jobbar där drabbas. Potentiellt mycket hårt. Fruktansvärt orättvist, orätt på så många plan och synnerligen tveksamt ur demokratisynpunkt.

De senaste dagarnas debatt om lämpligheten att fira globaliseringens seger över protektionismen är ett annat exempel. Några är förbannade över timbros fest, med den påstådda anledningen att protesterna urartade i kaos då polisen inte lyckades hantera situationen på toppmötet i Göteborg för 10 år särskilt bra.

Situationen uppstod eftersom ett gäng våldsamma galningar valde att skita i de demokratiska spelreglerna. Det är också ett val att acceptera deras metoder. Allt för den goda saken...

Flera bloggar som jag följer uppmärksammar nu en skön vänsterpartist som till skillnad från många av sina "kamrater" inte hymlar om vad han tycker om meningsmotståndare. Det här med att acceptera oliktänkande har väl liksom inte varit vänsterns starka sida genom åren, men denna snubbes svada tar det hela till en ny nivå.

Det är ju väldigt komiskt att en sådan jävla eparevolutionär kan sitta på kammarn och runka klasskamp till den milda grad att det sprutar mordhot och otidigheter på det där viset, men i ett större sammanhang är det kanske inte lika kul.

Igår stod det att läsa i tidningen att en fjärdedel av Sveriges unga inte tycker att demokratin är särskilt viktig. Mot bakgrund av det kanske Vänsterpartiet har en bättre framtid än vad jag tidigare trott.

Det är skillnad på medlemskap och engagemang

Debatten om partiernas medlemstapp fortsätter genom bland andra huvudkandidaten till ordförandeskapet i CUF, kloka och trevliga Hanna Wagenius.

En av hennes företrädare, Fredrick Federley, tog CUF från att vara en innebandyförening med lite politisk ornamentik, till att bli en relevant kraft i den svenska politiska debatten. Under samma period minskade medlemsantalet, vilket kanske kan sägas är dåligt, men med tanke på den kvalitetsutveckling som CUF gick igenom så var det värt priset.

Nu ökar, efter vad jag förstår, CUF's medlemsantal igen och det är troligt att nytillströmningen företrädesvis drivs av ett intresse för politik, snarare än någon random fritidsaktivitet. Bra, tycker jag.

Av de 60 000 medlemmarna i Centerpartiet skulle jag önska att fler var engagerade på ett ideologiskt plan. Kanske måste moderpartiet se ungdomsförbundet som en förebild och låta utvecklingen ha sin gång...

---

Läs även Per Ankersjö Peter Andersson och Adam Cwejman.

Flygförbud NU!

Gustav Andersson bloggar oerhört angeläget om att den galna mördaren i Libyen måste stoppas!

Hotet är solklart: Benghazi ska bombas sönder och samman. Vi kan väl för fan inte bara se på när detta sker?

Läs även Johan Norberg på sin blogg och i Metro.

---

Johan är för övrigt nästa talare på Stureplanscentern! Den 6 april på O-baren. Mer info på facebook.

Chavez marscherar raskt mot diktatur

En av de mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna är föreningsrätten. Människor ska ha full frihet att organisera sig precis som de vill. Rätten måste också omfatta att avstå från att ingå i organisationer utan risk för trakasserier och annat.

(Den senare delen är aktuell till exempel när mäktiga fackförbund med maktspråk försöker pressa företagare och deras anställda till underkastelse, som så ofta i Sverige där fackföreningsrörelsen har otillbörligt stora befogenheter. )

Den svenska vänsterns kelgris, Hugo Chavez, som bit för bit monterar ned Venezuelas demokrati för att skapa sitt socialistiska lyckorike, har nu kastat fackföreningsledaren Ruben Gonzalez i fängelse för dennes fackliga kamp. En skändligt övergrepp på såväl fackföreningsrörelsen som demokratin.

Gaddaffi gör mig till bombliberal

Vänstereliten brukar vråla "bombliberal" efter folk som tycker att det kan vara på sin plats att hindra storskaligt mördande med hjälp av en och annan välplacerad smällkaramell västerifrån.

Principiellt är jag skeptisk till militära interventioner. De har en tendens att skapa lika många problem som de löser. Men det finns undantag...

För det första ska man inte underskatta amerikanernas närvaro i Irak som en bidragande faktor till de frihetstörstande nordafrikanernas nyfunna självförtroende.

För det andra kan man ju inte bara se på när en galning försöker mörda "sitt" folk?

---

Läs även Johannes Forssberg som för dagen är osedvanligt läsvärd i Expressen om hur vänstern hatar USA mer än de tycker om människor.

Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.

Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.

Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.

Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.

Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.

Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.

Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN's arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)

Läs även Albin Broman, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Ingerö, Johan Westerholm, Johan Pettersson, Röda Malmö, Kent Persson, Motpol, HAX, Alltid rött alltid rätt och Adam Cwejman.

Åsa Lindeborg...

Kan någon se till att hon tar sin medicin?

Läs Magnus Andersson och Albin Ring Broman.

Socialdemokraternas valfusk

Det blir omval i Örebro, bland annat på grund av påvisat valfusk från Socialdemokraterna. Valfusk verkar vara en stolt tradition från nämnda parti - hos Johan Ingerö kan man läsa att det i samtliga fall av svenskt valfusk varit socialdemokrater som dömts.

Händelserna i Örebro är antagligen dessutom bara toppen på ett isberg. I Stockholms södra förorter anordnades likadana "valskolor" där socialdemokrater "informerade" om valet och i Uppsala anordnade byggfacket massröstning där den som "svek rörelsen" inte stod högt i kurs. Enligt personalen i vallokalerna hade stämningen varit mycket obehaglig.

Vore det inte läge att, nu när Socialdemokratiska arbetarepartiet ändå går igenom någon slags reningsprocess, låta kriskommissionen gå vidare och utreda Socialdemokraternas övergrepp mot den svenska demokratin och en gång för alla fastställa vad valarbetarna får och inte får göra?

Elias lämnar politiken

Goda vännen och partikompisen Elias Giertz väljer att lämna politiken. Jag vet att Elias varit särskilt utsatt för hot och trakasserier på ett sätt som få människor skulle orka med.

Jag har full respekt för hans beslut och önskar Elias lycka till med allt som han företar sig framöver. Inte för att det behövs. Elias är en fantastisk person som kommer att göra storverk vad han än hittar på.

Sådana som Elias behövs i politiken, men det stundtals fruktansvärda debattklimat som vuxit fram välkomnar inte direkt unga förmågor.

Framförallt från vänstersidan sker ständiga övertramp och måttet var väl på något sätt rågat när ett par av "arbetarrörelsens" tidningar spred rena lögner om CUF-företrädare och tillskrev dess ordförande Magnus Andersson falska citat.

Bland andra bloggen Alliansfritt bidrar till att piska upp en destruktiv stämning som odlar hat och inspirerar sina vänsterpolare till de hot och trakasserier som sedan förekommer mot ungdomspolitiker som kämpar för sådant de tror på.

Jag hoppas att vi på båda sidor blockgränserna kan se lite längre än vad näsan räcker och visa varandra någon slags respekt. Politiken - och därmed i förlängningen samhället - blir bättre om vi debattnivån kan hållas över den värsta geggan.

Stort tack Elias för allt du gjort hittills för Centerpartiet och för demokratin.

(S)-företrädare förordar förebyggande mord

Alltså, man undrar ju om han är ironisk, men denne stjärna till s-bloggare verkar av allt att döma förespråka en svensk samverkan med den Israeliska säkerhetstjänsten för att ingripa mot "potentiella terrorister" och få dem att "explodera" innan de hinner skada någon annan.

Alltså, folk som kan bli brottslingar ska tas av daga innan brottet för säkerhets skull? Jo, man tackar... #hejrättssamhälle

Update: Inlägget verkar vara borttaget utan vidare notis...

(S) ballar ur totalt

Ojojoj... det är ju fan ingen hejd på de Socialdemokratiska tokerierna idag. Jag hade helt missat denna debattartikel i Expressen, i vilken ledamoten i Socialdemokraternas verkställande utskott - Peter Weiderud - vill följa Morgan Johanssons exempel och låta terrorister sätta gränserna för demokratiska fri- och rättigheter i Sverige. Jävla idiot!

Samtidigt får Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt en rejäl skopa beröm från självaste New York Times för hanteringen av händelserna i Stockholm.

Djurrätt enligt (C)

Djurrättsaktivister tar sig ofta stora friheter och drar sig inte för att vandalisera och sabotera sådant som de själva inte gillar. Demokrati verkar helt enkelt inte riktigt vara deras grej.

Glädjande nog åtalas idag en 23-årig snorunge från Göteborg för att ha hotat en butiksinnehavare och försökt få denne att sluta sälja päls.

I Centerpartiet har vi en fin devis för "djurens rätt":

"Ett bra liv, en snabb död och en god sås"

Toppbetyg till Annie Johansson

Idag var det debut för Annie Johansson som ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet i riksdagens ekonomiska debatt. Och vilken debut hon gör! Så oerhört imponerande.

Talet var bra, framförandet mästerligt, hanteringen av oppositionens invändningar rent genialisk!

Detta är en politisk ledare att räkna med för framtiden. :-)

Se hennes anförande på SVT Play. Läs även kommentarer från Skånskan och Expressen.

___

Update: Missa inte heller Annie Johanssons Newsmillartikel om budgeten.

Statskritiken måste vara maktoberoende

I en mycket intressant intervju i Dagens Opinion med Aron Etzler skjuter många tankar fart.

Alla idéburna rörelser riskerar för eller senare att fastna i formen. Allt man kämpat för och emot riskerar liksom att bränna fast en skärmbild av en verklighet som inte längre gäller. Det är ett tillstånd som präglat den så kallade arbetarrörelsen en längre tid i varierande grad.

Politik är ju alltid att vilja något. Det kan ofta vara en ganska odefinierad utopi som företrädesvis kommuniceras implicit genom att kritisera tingens tillstånd idag, men det är likväl att vilja något annat än det som är. En relevant färdväg mot det man vill måste utgå från var man är, vilket ställer krav på just verklighetsbeskrivningen.

Vänsterpartiernas kommunikation i årets valrörelse utgick i hög grad från en undermålig sådan verklighetsbeskrivning. Folk kände nog inte helt och hållet igen sig i det elände som vänstern beskrev.

Även om jag - liksom Aron Etzler - tycker att vi som vill ha ett friare samhälle (såväl ekonomiskt som socialt) har haft bättre fart i idéarbetet får vi nu inte tappa greppet. Vi som ägnar oss åt frihetlig opinionsbildning slits mellan att kritisera vår regering för att inte vara tillräckligt liberal, samtidigt som vi vill försvara den mot ett annat regeringsalternativ som skulle vara ännu sämre ur ett liberalt perspektiv.

Att kritisera staten, men samtidigt försvara de partier som förvaltar den, är en inte helt okomplicerad manöver. Icke desto mindre är det nödvändigt att hitta vägar att göra det...

Läs även Fredrik Segerfeldt.

Heja Liberaldemokraterna!

Liberati startades för två år sedan och hoppade rakt in i den svenska debatten. Många av liberatisterna är goda vänner och ideologiskt har de sökt påverka politiken i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet helt i min smak.

Utfallet från valet måste dock betraktas som en besvikelse för de liberala krafterna i Folkpartiet. Till skillnad från vad 99% av alla partiaktiva hade gjort, så tar liberatisterna konsekvenserna av händelseutvecklingen fullt ut. De lägger ner. Och skapar nytt.

Liberaldemokraterna är ett nytt intressant och spännande projekt (de kallar sig inte ännu ett parti), vars utveckling kommer att vara mycket intressant att följa. Vi har med all önskvärd tydlighet anat sprängkraften i vågmästarpositionen i svensk politik. Både höger och vänstersidan skulle bli betydligt bättre av att tvingas förhålla sig till liberala medborgerliga rättigheter på ett tydligare sätt.

Man ska naturligtvis inte underskatta uppgiftens komplexitet. Icke desto mindre finns en signifikant väljargrupp med frihetliga värderingar som knappast kan känna sig sedda av något parti i Sveriges riksdag idag.

Moralismen måste besegras

Jag stör mig något alldeles vansinnigt på den "granskning" som de nya ministrarna nu får utstå. Christersons lägenhetsaffär var inte snygg. Det är inte konstigt att just den frågan diskuteras och det säger jag inget om.

Men allt detta om någon rökt braj någon gång i sin ungdom, kört för fort eller rena moralfrågor skulle jag aldrig någonsin vilja svara på! Vad har liksom det med saken att göra?

Det är som att samhällskroppen har för trånga underkläder.

Den stora humanisten Winston Churchill räddade genom skicklighet, hårt arbete och beslutsamhet världen från nazismen. Det är därför beklämmande att tänka att denna politiska hjälte antagligen aldrig hade kunnat inneha ett offentligt uppdrag i Sverige.

Churchills högljudde och mustaschbeprydde motståndare, däremot, var både vegetarian och nykterist med båda händerna på täcket och hade antagligen inte haft några problem i kvällstidningarnas granskningar.

Fortsatt förnyelse nödvändig (och möjlig)

En reflektion från valrörelsen var att det var ganska trött stämning bland de socialdemokratiska valarbetarna. I valstugorna såg man sällan någon under 60 år och man kunde inte med den bästa av viljor hävda att Socialdemokraterna drev någon slags förnyelseagenda.

Snarare var det frågan om att gå tillbaka till något man upplevde som bättre och tryggare, men häri verkar en paradox finnas vad beträffar väljarbeteende: Samtidigt som svenskarna är ett trygghetsälskande folk som föredrar beprövade lösningar framför "experiment", så belönas aldrig återgång till något som varit.

Jag ska inte ödsla så mycket kraft åt att diskutera behovet av socialdemokratisk förnyelse. För det första känns det faktiskt en smula respektlöst mot alla kloka och förändringsvilliga socialdemokrater som känner sitt parti och ideologi långt bättre än en klassiskt liberal centerpartist som jag själv. För det andra behöver all tankekraft riktas inåt, i vårt eget parti, till vår fortsatta utveckling och mot den framtid som vi vill gå till mötes.

Utnämnandet av Sofia Arkelsten som Moderaternas partisekreterare öppnar spelplanen på ett sätt som borde ge alla andra partier stora skälvan. Vikten av förnyelse nämns av Sofia själv i intervjuerna efter offentliggörandet: ett parti som inte förmår att förnya sig, sin politik och de kommunikativa metoder med vilka politiken förs fram, blir snabbt irrelevant för väljarna.

Förnyelsen kan inte heller bara vara vackra ord i ett manifest, den måste också genomsyra partiets politiska riktning, kunna förklaras av partiets företrädare och även förkroppsligas av företrädare som känns relevanta för de väljare vi önskar nå.

Jämfört med Moderaterna riskerar nu samtliga andra partier att upplevas som förgubbade.

Inte för att det är något fel på gamla gubbar. De kan naturligtvis också vara kompetenta och göra ett värdefullt arbete. Men gör man anspråk på förnyelse är det naturligtvis lättare om den som förmedlar anspråket är någon som tilltänkta nya väljare lättare kan relatera till. Som talar samma språk som dem och som delar kulturella och sociala värderingar.

Efter 2006 har idédebatten inom Centerpartiet kommit av sig en aning. Efter ett par tunga kompromisser har vi förlorat en del av den trovärdighet vi lyckats byggt upp bland helt nya väljare. Trots detta står vi ändå relativt starka hos en lång rad viktiga liberala opinionsbildare på ett sätt som vi antagligen aldrig gjort tidigare.

Det gör att Centerpartiet har en god plattform för ett fortsatt bygge av ett intressant politiskt alternativ. Principfastheten i samband med SAAB-affären och viktiga ställningstaganden för företagarnas rättigheter har imponerat. På samma tema kan och bör vi bygga vidare. Dels för att det stämmer överens med vår historia, men också för att det i detta finns en tydlig position på det politiska slagfältet som vi har goda chanser att befästa.

En förkroppsligad förnyelse kräver framförallt en sak: Nya medlemmar. Nya partister. Nya engagerade som kommer in på ett effektivt sätt i partiet. Mycket glädjande ser vi en medlemstillströmning i mitt distrikt, varav många har spring i benen och får mycket gjort. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet, men till alla som inte har jobbat tillräckligt hårt för att attrahera nya krafter finns bara en sak att säga: Sätt igång!

Vi har ett ungdomsförbund vars arbete saknar motstycke i svensk politisk historia! Under Magnus Andersson har CUF blivit större, bättre, mer ideologiskt och en kraft att räkna med i den svenska opinionsbildningen. I ungdomsförbundet finns en lång rad fantastiska människor som kommer att kunna bli nya, fräscha centerföreträdare på ett sätt som man matcha Moderaterna.

Studentförbundet under Karin Ernlund gör ett lika imponerande arbete, om än i något mindre skala ännu så länge.

Nu är det upp till partiledningen att anträda en väg med många påfarter för nya som vill in. Att belöna folk för lång och trogen tjänst (för att inte säga vänskapskorruption), tillsätta viktiga poster med lojalitet som enda merit, liksom en överdriven hänsyn till externa intressen, är saker som måste stå tillbaka för att Centerpartiet ska lyckas framöver.

Jag tror också att vi måste höja nivån på vår interna debatt. I min drömvärld instiftas ett komplement till Fores som har till syfte att förse intresserade företrädare med ideologisk förkovran, politisk kunskap och goda argument för den riktning man själv anser Centern bör ta.

Varför inte kalla det Bramstorpsakademin?

Hjördis' matte blir Moderaternas partisekreterare

Hyllningskören är unison och även jag stämmer upp ett hurra och grattis till Moderaterna och Sofia Arkelsten för genidraget att utse den senare till partisekreterare.

Sofia är en fantastisk person. Förutom att hon är trevlig, rolig och har bra musiksmak är hon också en synnerligen kompetent politiker. Med henne på det nya jobbet ökar pressen på oss i andra partier att lyfta oss. Något som gynnar politiken i stort och gör den bättre.

Expressen, Aftonbladet, SvD och DN.