Fortsatt förnyelse nödvändig (och möjlig)

En reflektion från valrörelsen var att det var ganska trött stämning bland de socialdemokratiska valarbetarna. I valstugorna såg man sällan någon under 60 år och man kunde inte med den bästa av viljor hävda att Socialdemokraterna drev någon slags förnyelseagenda.

Snarare var det frågan om att gå tillbaka till något man upplevde som bättre och tryggare, men häri verkar en paradox finnas vad beträffar väljarbeteende: Samtidigt som svenskarna är ett trygghetsälskande folk som föredrar beprövade lösningar framför "experiment", så belönas aldrig återgång till något som varit.

Jag ska inte ödsla så mycket kraft åt att diskutera behovet av socialdemokratisk förnyelse. För det första känns det faktiskt en smula respektlöst mot alla kloka och förändringsvilliga socialdemokrater som känner sitt parti och ideologi långt bättre än en klassiskt liberal centerpartist som jag själv. För det andra behöver all tankekraft riktas inåt, i vårt eget parti, till vår fortsatta utveckling och mot den framtid som vi vill gå till mötes.

Utnämnandet av Sofia Arkelsten som Moderaternas partisekreterare öppnar spelplanen på ett sätt som borde ge alla andra partier stora skälvan. Vikten av förnyelse nämns av Sofia själv i intervjuerna efter offentliggörandet: ett parti som inte förmår att förnya sig, sin politik och de kommunikativa metoder med vilka politiken förs fram, blir snabbt irrelevant för väljarna.

Förnyelsen kan inte heller bara vara vackra ord i ett manifest, den måste också genomsyra partiets politiska riktning, kunna förklaras av partiets företrädare och även förkroppsligas av företrädare som känns relevanta för de väljare vi önskar nå.

Jämfört med Moderaterna riskerar nu samtliga andra partier att upplevas som förgubbade.

Inte för att det är något fel på gamla gubbar. De kan naturligtvis också vara kompetenta och göra ett värdefullt arbete. Men gör man anspråk på förnyelse är det naturligtvis lättare om den som förmedlar anspråket är någon som tilltänkta nya väljare lättare kan relatera till. Som talar samma språk som dem och som delar kulturella och sociala värderingar.

Efter 2006 har idédebatten inom Centerpartiet kommit av sig en aning. Efter ett par tunga kompromisser har vi förlorat en del av den trovärdighet vi lyckats byggt upp bland helt nya väljare. Trots detta står vi ändå relativt starka hos en lång rad viktiga liberala opinionsbildare på ett sätt som vi antagligen aldrig gjort tidigare.

Det gör att Centerpartiet har en god plattform för ett fortsatt bygge av ett intressant politiskt alternativ. Principfastheten i samband med SAAB-affären och viktiga ställningstaganden för företagarnas rättigheter har imponerat. På samma tema kan och bör vi bygga vidare. Dels för att det stämmer överens med vår historia, men också för att det i detta finns en tydlig position på det politiska slagfältet som vi har goda chanser att befästa.

En förkroppsligad förnyelse kräver framförallt en sak: Nya medlemmar. Nya partister. Nya engagerade som kommer in på ett effektivt sätt i partiet. Mycket glädjande ser vi en medlemstillströmning i mitt distrikt, varav många har spring i benen och får mycket gjort. Jag vet inte hur det ser ut i övriga landet, men till alla som inte har jobbat tillräckligt hårt för att attrahera nya krafter finns bara en sak att säga: Sätt igång!

Vi har ett ungdomsförbund vars arbete saknar motstycke i svensk politisk historia! Under Magnus Andersson har CUF blivit större, bättre, mer ideologiskt och en kraft att räkna med i den svenska opinionsbildningen. I ungdomsförbundet finns en lång rad fantastiska människor som kommer att kunna bli nya, fräscha centerföreträdare på ett sätt som man matcha Moderaterna.

Studentförbundet under Karin Ernlund gör ett lika imponerande arbete, om än i något mindre skala ännu så länge.

Nu är det upp till partiledningen att anträda en väg med många påfarter för nya som vill in. Att belöna folk för lång och trogen tjänst (för att inte säga vänskapskorruption), tillsätta viktiga poster med lojalitet som enda merit, liksom en överdriven hänsyn till externa intressen, är saker som måste stå tillbaka för att Centerpartiet ska lyckas framöver.

Jag tror också att vi måste höja nivån på vår interna debatt. I min drömvärld instiftas ett komplement till Fores som har till syfte att förse intresserade företrädare med ideologisk förkovran, politisk kunskap och goda argument för den riktning man själv anser Centern bör ta.

Varför inte kalla det Bramstorpsakademin?