Den nya Medelhavsregionen superintressant

Det är många känslor kring det som händer i Nordafrika just nu. Parallellerna med Östeuropas befrielse är tydliga. Stora förändringar är aldrig helt problemfria och det kommer säkert att vara många turer i de länder som nu befriar sig från diktatur och förtryck.

En del är oroliga för det muslimska brödraskapet i Egypten och motsvarigheter i de andra länderna och det finns även kommunistpartier som nu vädrar morgonluft. icke desto mindre tror jag att man kan hysa stort hopp om att samma frihetstörst lämnar de totalitära lockelserna i bakvattnet.

Den händelse som kom att katalysera hela befrielseprocessen var ju en händelse där en tunisisk småföretagare, grönsakshandlaren Muhamed Bouazizi, gjorde sig till martyr på grund av att korruption och rättslöshet krossade hans möjligheter att driva sitt lilla företag, och därmed försörja sig. En grundläggande drivkraft hos alla människor.

Om vi nu vågar hoppas på demokrati och marknadsekonomi kommer detta att innebära en välståndsökning, inte bara i de Egypten, Tunisien och Libyen, utan i hela regionen. Ett undertryckt kulturliv får nya möjligheter att gro och ta sig nya intressanta uttryck, bevattnat av resurser lösgjorda i det lokala näringslivets utveckling.

Det tar några år att bygga upp stabila och rättssäkra institutioner och just i detta bör EU och resten av världen ställa upp och vara behjälpliga, såväl med kunskap som med resurser.

Nu ska man inte ropa hej, situationen i (det syndikalistiska himmelriket) Libyen är fruktansvärd, men mördarsvinets dagar är räknade. Det finns ingen återvändo på det som håller på att hända och resten av världens diktatorer är antagligen ganska nervösa.

Vad som händer i Kuba och vad som rapporteras i den statskontrollerade pressen är svårt att veta, men i grannlandet Venezuela berättar media att det inte alls finns några protester mot Libyens store ledare.

Både Fidel Castro och Hugo Chavez har för övrigt fått Gadaffis pris för sitt fina arbete för mänskliga rättigheter. (Jo, detta kan ju vara svårt att förstå för folk som tror att FN är bra, men Libyens diktator Muammar al-Gaddafi utsågs alltså att leda FN's arbetsgrupp för mänskliga rättigheter.)

Läs även Albin Broman, Gunnar Hökmark, Thomas Böhlmark, Johan Ingerö, Johan Westerholm, Johan Pettersson, Röda Malmö, Kent Persson, Motpol, HAX, Alltid rött alltid rätt och Adam Cwejman.