Hyresregleringarna är samhällsekonomiskt dyrbara

PJ Anders Linder skriver i dagens SvD att hyresrätten behöver en kriskommission.

Alla vet precis vari det största hindret består: de hyresregleringar som infördes under andra världskriget och som av politiska skäl överlevt.

När man bestämmer priser från ovan kan inte marknaden anpassa sig till önskade förhållanden. Den enda långsiktigt hållbara allokeringsmodellen är fria marknader på vilka utbud och efterfrågan möts.

Folk borde ju ha anat ugglor i mossen under 60-talet när bostadssituationen för unga började bli akut. Tage Erlander fick det hett om öronen 1966 i en klassisk tidig tv-utfrågning med anledning av de långa bostadsköerna som hyresregleringarna ställt till med.

Istället för att angripa problemets kärna, den socialistiska bostadspolitiken, hittade man på ett nytt statligt påbud: miljonprogrammet. Hurra.

Det torde väl stå klart att de problem som hyreregleringarna påstås lösa, inte alls löses genom dagens system?

Med tanke på att allokeringsförlusterna, och bristen på möjlighet att kunna skaffa sig en lägenhet utan att behöva binda upp sig med en kapitalrisk med allt vad det innebär för t ex arbetsutbudet, innebär en avsevärd samhällsekonomisk kostnad, kanske man skulle kunna tänka sig att börja titta på andra sätt att lösa de problem som regleringsivrarna adresserar?

Utökad kollektivtrafik, med högre turtäthet och säkerhet kanske? Avgiftsfri sådan?

Utbildningssatsningar, fritidsverksamhet, fler poliser? Vad vet jag... men alternativ finns. Hyresregleringarna är långt ifrån gratis och den kriskommission som PJ föreslår kunde väl börja med att klura på bättre sätt att spendera dessa resurser, för i dagsläget går de till en onödig politisk lyx.