Sverige behöver en ny och positiv bilpolitik

Jag gillar bilar. Allt från tekniken, historien, alla intressanta människor och deras visioner om hur bilarna kunde göras bättre, snabbare, snålare och billigare, till det rent estetiska. Bilen kan i sin finaste form betraktas som ett konstföremål, något vars gestalt skänker själslig njutning. Linjer som kittlar fantasin, som berättar den dramatiska historien om fart, kontroll och frihet.

Under denna och förra årets stränga vintrar har alla färdmedel drabbats av stora störningar, men det som har funkat bäst är utan tvivel bilen.

En helt annan typ av bilism är den som nu står i garagen och längtar efter varje vårtecken. Alla dessa entusiaster som vårdar varma minnen, som ser fram emot att rasta vildsinta och finstämda racerjärn eller de som låter grönska och fågelkvitter fylla sina hjärtan i taklös framfart.

I ett till ytan stort och glesbefolkat land har bilen en naturlig roll att spela. Det kan man gilla eller inte, men så är det. Trots det har bilen och bilismen har fått en hel del skit under de senaste åren. Förevändningen har varit miljön. Det har därför lönat sig dåligt för politiker att arbeta för bilismens utveckling.

Sanningen är dock att den svenska bilismens miljöpåverkan är försvinnande liten. Sedan blyn togs bort från bensinen och katalytisk rening infördes är utsläppen av farliga ämnen inte längre något stort problem. När det gäller växthusgaser står Sverige totalt för mindre än 0,2% av de globala utsläppen, vilket gör den svenska bilismen till en dålig tåt att dra i för att försöka minska koldioxidutsläppen.

Medan bilarna har blivit oerhört mycket bättre, har de institutionella systemen som reglerar (och begränsar) bilismen inte riktigt hängt med. Jag tror att det kan vara något för ett modigt litet parti att ta tag i.