Statskritiken måste vara maktoberoende

I en mycket intressant intervju i Dagens Opinion med Aron Etzler skjuter många tankar fart.

Alla idéburna rörelser riskerar för eller senare att fastna i formen. Allt man kämpat för och emot riskerar liksom att bränna fast en skärmbild av en verklighet som inte längre gäller. Det är ett tillstånd som präglat den så kallade arbetarrörelsen en längre tid i varierande grad.

Politik är ju alltid att vilja något. Det kan ofta vara en ganska odefinierad utopi som företrädesvis kommuniceras implicit genom att kritisera tingens tillstånd idag, men det är likväl att vilja något annat än det som är. En relevant färdväg mot det man vill måste utgå från var man är, vilket ställer krav på just verklighetsbeskrivningen.

Vänsterpartiernas kommunikation i årets valrörelse utgick i hög grad från en undermålig sådan verklighetsbeskrivning. Folk kände nog inte helt och hållet igen sig i det elände som vänstern beskrev.

Även om jag - liksom Aron Etzler - tycker att vi som vill ha ett friare samhälle (såväl ekonomiskt som socialt) har haft bättre fart i idéarbetet får vi nu inte tappa greppet. Vi som ägnar oss åt frihetlig opinionsbildning slits mellan att kritisera vår regering för att inte vara tillräckligt liberal, samtidigt som vi vill försvara den mot ett annat regeringsalternativ som skulle vara ännu sämre ur ett liberalt perspektiv.

Att kritisera staten, men samtidigt försvara de partier som förvaltar den, är en inte helt okomplicerad manöver. Icke desto mindre är det nödvändigt att hitta vägar att göra det...

Läs även Fredrik Segerfeldt.