Vad gör vi när ickedemokrater är med och formar europapolitiken?

Jag är optimist. Jag tror på människors inneboende kraft att lösa svåra problem och anpassa sig till nya förutsättningar och skapa nya möjligheter till tillväxt när gamla försvinner.

Jag tror på demokratin och jag tror på politikens förmåga att hitta någorlunda rätt i så motto att de flesta kan vara måttligt missnöjda med de stora dragen, även om de flesta tycker att det skulle kunna ha varit mycket bättre.

Jag tror på EU och det europeiska samarbetet. I grunden. De fria rörelserna över gränser är inte bara moraliskt välmotiverade, utan synnerligen ekonomiskt viktiga för varje litet exportberoende land. Men. Vad fan är det egentligen som händer i Europa?

Greklands väljare har år efter år belönat en fullständigt ohållbar politik. En vänsterpopulism som lovat allt åt alla, statliga livstidsanställningar med bonus för den som faktiskt går till jobbet och kafkalik byråkrati för den som vill starta och driva företag och skatter som alltför få finner rimlig att betala.

Att detta inte funkar är ju inte så konstigt, missnöjet är massivt och tar sig uttryck i våld och kaos. Utan resurser går det inte att göra någonting och Greklands ekonomi förmår inte att förnya sig. Ingenting tyder heller på att grekerna har för avsikt att välja en politik som skulle möjliggöra tillväxt. Snarare tvärtom, när totalitära krafter väljs in i parlamentet.

Det jobbiga är att Grekland inte är ensamma. Skuldsituationen ser inget vidare ut i många länder, men vad som verkligen oroar mig är utvecklingen i Frankrike. Den nyvalda presidenten Hollande gick till val på en vänsterpopulistisk agenda, inte helt olik den politik som har lett Grekland fram till sin prekära situation.

Grekernas reaktion på förfallet blev livsluft för fyra partier som förespråkar totalitära system. Frankrike har både en livskraftig kommunistisk rörelse och det välkända fascistpartiet lett av först far och sedan dotter Le Pen. De franska kommunisterna är alltså inte lite sådär lagom vänstermysiga som kafébesökare på södermalm, utan hårdföra revolutionärer som vill konfiskera näringslivet och inte tvekar på att knäcka några ägg för att göra sin marxistiska omelett.

Vad kommer att hända nästa val efter det att den franska socialismen kört ekonomin i botten och tvingat Frankrike till nödlån hos arvfiender Tyskland och Storbritannien?

Man ska inte måla fan på väggen, men någonstans måste man ju liksom börja fundera på vad vi gör i en situation då vi plötsligt ska förhandla om en gemensam politik i Europa med sådana som inte delar vår grundläggande uppfattning om demokratiska fri- och rättigheter.