Strejk vs jobbskatteavdrag

Det konflikten mellan Handels och deras medlemmars företag handlar om är ett löneökningskrav på 940:- i månaden, om jag hörde rätt i morse på radion.

Jobbskatteavdraget är ju något som LO har varit emot hela tiden.

Samma jobbskatteavdrag gav Handels medlemmar ca 900:- mer i månaden redan 2008 och de tre senaste åren har de ca 1500:- mer i månaden efter skatt, även om man tar hänsyn till att medlemsavgiften i fackföreningen inte längre är avdragsgill.

Kanske insatserna borde riktas in för att få till ett 5:e steg av jobbskatteavdraget, istället för att öka kostnaderna för företagen de jobbar på?

---

Räkna här på ditt jobbskatteavdrag.

"Planekonomin är död"

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en "kapitalism 4.0" och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.

Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex "kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket". Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.

Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.

Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.

Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.

Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.

Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?

Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.

Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: "En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset." (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.

Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.

Läs även Peter Högberg.

---

När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé's tankar om att separera ut regleringarna för bankerna - ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment - Sensible Finance for a Dynamic Economy.)

En ineffektiv lösning på ett problem som inte finns

Karl Malmqvist benar ut begreppen kring det så kallade sjöfylleriet och gör samtidigt processen kort med Centerpartiets rättspolitiska talesperson, Johan Linander, som av oklara skäl hyllar den onödiga och frihetshotande "sjöfyllerilagen" i och med en artikel i DN som jag skrev om häromdagen.

Karl konstaterar att Linander verkar drivas av någon nykterhetsagenda. Jag tycker att det är enklare än så. Tydligen är det ett självändamål att polisen griper många, för något annat "problem" löser inte lagen.

Detta är ett sådant vedervärdigt exempel på hur en grundlös lag trummas fram av rent populistiska skäl. Lagen hotar inte bara i båtlivet och skärgårdsnäringarna utan har större konsekvenser: onödiga och missriktade lagar urholkar folkets förtroende för rättssystemet.

Om nu det är så viktigt att polisen griper många fritidsskeppare kan jag föreslå att man istället gör pulvermos olagligt, en vedervärdig produkt som göms i mången byssa.

Dubbelt grundavdrag för f-skattare!

Tobias bloggar på Stureplanscenterbloggen, med anledning av Tove Lefflers artikel i DN om F-skattarnas situation, och föreslår dubbelt grundavdrag för egenföretagare. En mycket bra idé, tycker jag!

Det är företagsamheten, dumbom!

Utan att förringa de allvarliga och tragiska förtecknen med vilka vi går in mot julledigheten, finns det ändå anledning att också tänka på sådant som är bra och inspirerande.

När du längtar efter lite positiv känsla kring det svenska näringslivets utveckling rekommenderas varmt foretagsamheten.se! Där hittar du information om några av de superhjältar till entreprenörer som varit högst delaktiga i att skapa det välstånd som gör att drottninggatan idag är fylld med folk av alla sorter.

Läs, njut, inspireras och fundera på vad DU kan göra i samma anda!

"(C), framtiden och det borgerliga uppdraget"

Elisabeth Thand Ringqvist skriver idag ett mycket angeläget blogginlägg om framtiden, idéerna och Centerpartiet.

"Federalism, frihet och företagande är Centerfrågor som har all möjlighet att förtydligas, utvecklas och diskusteras under de närmaste åren. Jag vet också att dessa värden är lika viktiga på Stureplan som i Strömsund."

Läs!

Man måste kunna bli förmögen på sitt företagande

Som den fackkritiska liberal jag är har jag ändå alltid haft ytterst stor respekt för Metallarbetareförbudets förra ordförande Göran Johnsson. Idag skriver han (tillsammans med Björn Elmbrandt) på SvD Brännpunkt om synen på företagande och nödvändigheten för Socialdemokraterna att renovera sin syn därom.

Visserligen omfattar artikeln även idéer om statligt riskkapital, vilket jag vänder mig emot och artikelförfattarna verkar heller inte ta resonemanget hela vägen runt. Med ökade privata förmögenheter minskar ju de problem med det institutionaliserade riskkapitalet som adresseras.

"Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa."

Hell yeah! Är det någon som vet om Göran kan vara aktuell som partiledarkandidat? I så fall kan det bli läge att omvärdera ett och annat... :-)

"När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse"

Det oproportionerliga fokus som nu läggs vid det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i media börjar ju nästan bli larvigt. Visst är det intressant att Mona Sahlin avgår. Visst är det intressant att ett parti som tidigare varit det kanske viktigaste i svenskt politik inte längre är det, men någon måtta får det väl ändå vara?

Vinkeln är - i alla fall i radions P1 - att Socialdemokraterna på något sätt är liksom ett viktigt allmänintresse som måste räddas. Den kritiska granskningen verkar ske inom dessa ramar, medan blicken kanske borde lyftas och frågan diskuteras utifrån varför Socialdemokraterna inte längre är relevanta. Det skulle jag tycka vara betydligt mer intressant än att passivt delta i den offentliga interndebatten om hur sossarna kan komma tillbaka.

Varje betraktare med någon som helst slags föreställningsförmåga måste väl se att eran (S)-dominans är över? Huvudanledningen till detta enligt de flesta är att de inte förmått förnya sig. Det stämmer nog. Sannolikheten att de ska kunna förnya sig framöver är också milt uttryckt begränsad.

Sossarna har tidigare varit experter på att styra agendan. De har liksom kunnat anpassa samhällsdebatten till sina lösningar. Det kan de inte längre, delvis beroende på att de inte innehar regeringsmakten, men också att de ingick i ett samarbete som satte begränsningar för handlingsutrymmet.

Den största bojan kring (S)-förnyelsens fot är dock den starka relationen till LO med sin antika syn på arbetsmarknaden och relationen mellan företagare och anställda.

Att företagande och företagandets villkor är centrala faktorer i varje samhällsbygge blir en allt mer spridd sanning. Då kan man inte bygga sin politik på att odla konflikten mellan arbete och kapital...

Den tidigare Socialdemokratiska statssekreteraren Klas Eklund kanske säger det bäst i Dagens PS angående varför han själv lämnade partiet: "Det är knappast någon nyhet. När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse".

Moderaternas arbetsmarknadspolitik suger!

Jobbskatteavdraget är mycket bra. Inget annat kan sägas om det. Det är en frihetsreform som dessutom minskar kilarna mellan bruttoutbetalaren och nettomottagaren, minskar företagens kostnadsutveckling och ökar incitamenten att söka jobb bredare och djupare.

Men någonstans där stannar det. Jag angrep vid ett stort antal tillfällen den förre arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin, för dennes undlåtenhet att adressera de stora strukturproblemen på arbetsmarknaden.

Jag måste erkänna att jag närde ett visst hopp för den nya ministern på området, Hillevi Engström. I Dagens Industri intervjuas Engström och beskeden är inte bara nedslående, utan direkt upprörande!

Hon ser det som sin främsta uppgift att - håll i dig nu - "uppfostra företagen i socialt ansvarstagande". Ja, du läste rätt.

Hon säger också att "det ska bli betydligt svårare för näringslivet att neka långtidsarbetslösa jobb". Hur då? LAS har tidigare kritiserats för att företagen inte har haft kontrollen över vilken personal man ska få behålla vid neddragningar... Lite som en retorisk finess har jag ställt frågan om Nya Moderaterna även vill ta ifrån företagarna rätten att avgöra vem de ska anställa. Dessa ord får jag nu äta upp; det är konsekvensen av Hillevi Engströms ansats.

Företag har EN uppgift och EN uppgift BARA: Att tjäna pengar till sina ägare. I samma sekund som man viker från det målet försvinner deras existensberättigande (liksom långsiktiga möjligheter att faktiskt existera i en global konkurrens).

Amar Bhidé i Stockholm på måndag

Amar Bhidé är antagligen världens ledande entreprenörskapsforskare. Att lyssna på vad han har att säga borde vara av högsta intresse för alla som är intresserade av att få fart på företagandet.

På måndag har man chansen. Kl 15 på IVA, Grevturegatan 16 i Stockholm, föreläser Amar från sina två senaste böcker, The Venturesome Economy och A Call for Judgement.

Mer info om seminariet och anmälan hittar du på ESBRIs webbplats.

Konflikträdsla (och svensk lag) stänger ute framgångsrika strategier

Såhär med valet bakom sig är fokus mer på företagandet och idéer kring detta inför framtiden. På rekommendation av en kollega läste jag i helgen en mycket intressant bok av Jack Welch, pensionerad före detta mångårig medarbetare och sedermera koncernchef för superjätten General Electric.

Förutom en hel del sunda idéer om värderingar och hur dessa ska genomsyra företagen och fördelarna med osentimental uppriktighet i alla riktningar, finns även en explicit strategi för hur personalen ska hanteras.

20% av personalstyrkan ska ha merparten av alla belöningssystem, löneökningar, bonusar och uppmuntran. 70% ska inte erhålla några särskilda förmåner, men motiveras med utsikten att genom hårt och smart arbete kunna kliva upp till de 20% som gör det. Resterande 10% ska sägas upp.

Detta är något som LO antagligen aldrig skulle acceptera, men det är en mycket sund filosofi.

Min erfarenhet av arbetslivet är att ingen människa är "dålig", men att människor i olika skeden av livet kan känna sig omotiverade, felplacerade och uppleva en brist på balans mellan de utmaningar man har och den kapacitet man har att möta dem.

Mot invändningen att detta skulle vara "känslokallt" svarar Jack Welch att det faktiskt är tvärtom. Att låta någon gå, år in och år ut, på en arbetsplats där vederbörande inte gör särskilt mycket nytta är långt ifrån någon välgärning. Att känna att man inte bidrar till att föra företaget framåt urholkar ens självkänsla och gör dig inte bara till en sämre medarbetare, men till en olyckligare människa, vilket även drabbar ditt privatliv och din familj.

Bättre då med uppriktighet och säga som det är och ta konsekvenserna av det, även om det känns obekvämt när det sker.

Företagarpolitiken är Centerns framtid

Hela Centerpartiets väsen utgår från företagandet. Vi är de enda som på allvar talar om företagandets villkor och betydelse för välståndsutvecklingen. Detta är enligt min mening en utomordentligt viktig mission att föra.

Det är dessutom en väljarstödsmässigt lönsam linje att driva. Allt fler får upp ögonen för företagandets vikt. Att vara etta på den positionen kan löna sig bra i opinionen. Det är naturligtvis inte så att antalet företagare är ett tillräckligt underlag för att bygga sin väljarbas på, men även en bred allmänhet kan nog hålla med oss om företagandets värde.

En ytterligare fördel för vårt parti är att företagarfrågorna förenar stad och land. Låga skatter, mindre krångel, bättre infrastruktur och en bättre arbetsrätt är lika viktigt var i landet man än driver sitt företag.

Vad näringspolitiken däremot aldrig kan handla om är stödsystem och subsidier. Vi ska inte utse en eller annan landsände som svag. Marknadsekonomin ska hållas så ren som möjligt, med villkor lika för alla.

Av effektivitetsskäl naturligtvis, men även politiskt. Man kan inte bygga en långsiktigt hållbar näringspolitik på att hålla företag med undermålig produktivitetsutveckling under armarna. De kommer aldrig vara nöjda. De kommer alltid kräva mer. Som hungriga fågelungar.

I Stockholm har Centern kört hårt på företagandet och de båda krysskandidaterna Elisabeth Thand Ringqvist och Magnus Andersson har hyllats av företagarnas organisationer för engagemanget i företagarfrågorna. Ett engagemang som verkar betala sig i form av väljarstöd för Centerpartiet. Vi går framåt i Stockholm. :-)

Höga skatter är skadliga för ekonomin - och därmed för välfärden

Gårdagens debatt kom att innehållsmässigt bli ganska typisk för detta val. Mona Sahlin försvarade sig bra och visar varför hon är statsministerkandidat. Ganska imponerande att stå upp och leverera sitt regeringsalternativs infallsvinklar med full kraft, trots att det är motigt för dem. Beundransvärt.

Icke desto mindre bygger deras retorik på en grov förenkling. Eller ett utelämnande av sanningen, kanske man skulle kunna säga.

När de ställer skattesänkningar (eller stora skattesänkningar för dom riiika, som de säger) mot välfärden låter detta vid en grund jämförelse kanske rimligt, men skattesänkningar är helt nödvändiga för att vi ska kunna klara välfärden framöver.

För att få mer resurser till välfärden krävs antingen att skatten höjs, eller att fler är med och betalar skatt. Eftersom vi redan har världens högsta skatter - och det faktum att höga skatter är skadliga för företagandet, som i sin tur påverkar möjligheterna till att fler är med och betalar skatt, är det senare alternativet det enda rimliga för Sverige.

Tänk dig en småföretagare, kanske en byggare, som har bra orderingång. Han eller hon skulle behöva hjälp och känner faktiskt en riktigt bra person, som är intresserad. Vederbörande har gått mellan ströjobb, men ägnar sig huvudsakligen åt arbetslöshet och uppbär a-kassa. Tillsammans med någon liten rostfri slant från en kompis som har byggfirma då och då, räcker pengarna till livets nödtorft, även om det naturligtvis skulle vara bättre att ha ett jobb.

För att acceptera jobbet utan att gå ner i praktisk ersättning, vill vår presumtiva anställde ha en viss lön per månad för att jobba hos vår småföretagare. För att ge han eller henne den lönen behöver arbetsgivaren betala detta plus skatter - löneskatt och arbetsgivaravgifter. Ju högre skatterna är - desto högre blir kostnaderna för att ge någon den lön som begärs.

En avsevärd kostnad, och en viss risk. Det kommer att ta ett tag innan den nya medarbetaren kommer fullt ut in i jobbet, men det är en investering som företagaren nu är beredd att ta.

Eftersom denne själv har fått sänkt skatt så har resurser frigjorts. Han eller hon behöver helt enkelt inte ta ut lika hög lön från bolaget för att leva sitt liv. Med den lägre skatten har expansionsutrymme skapats och genom den lägre skatten är kostnaden att anställa lägre på marginalen. Det kan mycket väl vara denna skillnad i kostnader som gör att företagaren väljer att anställa istället för att kanske köpa en ny maskin.

Utan skattesänkningarna för de riiiika hade expansionsutrymmet aldrig skapats och det hade varit flera tusen kronor dyrare att välja att anställa.

Räkna ut ditt jobbskatteavdrag här och lär dig mer om skatter på ekonomifakta.se.

Lästips

Elisabeth Thand Ringqvist skriver klokt på Newsmill om det svenska företagandets förutsättningar.

Goda vännerna Alexander Bard och Annika Beijbom skriver tillsammans med kloka och trevliga Erik Laakso och den respekterade vänsterdebattören Anders Svensson om faran med Miljöpartiets religiösa förhållande till "naturen".

Om trygghet för företagare

Med personlig erfarenhet som företagare (på heltid sedan 10 år) vet jag vilken typ av trygghet jag vill ha och kan lita på. Den enda sanna tryggheten kommer ifrån att jag vet att våra kunder behöver våra tjänster och att vi kan leverera dem med hög kvalitet. Och att vi kan ta tillräckligt mycket betalt för dem för att täcka alla kostnader förknippade med företagandet.

Den i särklass största kostnaden för oss, och antagligen varje tjänsteföretag, är skatterna. Löneskatter, arbetsgivaravgifter och moms. Och några hundralappar i vinstskatt.

Får vi bara behålla tillräckligt mycket av våra pengar så kan vi hitta de försäkringslösningar, eller buffertsparande, som passar vårt företag och oss som jobbar här.

Precis varje ambition från vänsterpartierna att skapa statlig ovanifrån kommenderad och generöst utdelad "trygghet" får det att krypa i kroppen på mig. För jag - liksom alla andra företagare - VET att vi måste betala det själva via skatten och för att det i alla lägen innebär en statlig inblandning i våra företagsinterna angelägenheter.

Socialismen har svårt att slå bland företagare

Med frihet följer ansvar. Och det borde ju rimligtvis även råda motsatt förhållande. Vänsterpartierna missförstår konsekvent företagandets anda. De försöker locka företagare och företagarvänligt inställda väljare med statligt styrd och betald "trygghet".

Vad man inte säger är att all denna trygghet som vänsterpartierna vill dela ut bara ju måste betalas av samma företagare som de menar ska åtnjuta den på ett eller annat sätt.

Ett praktiskt problem är svårigheterna att avgöra när en företagare är arbetslös eller för sjuk för att jobba.

Om man har dålig fart på säljet tjänar man inga pengar, men inte fan är man arbetslös då? Tvärtom har man ett hästjobb framför sig i att ringa och träffa nya kunder.

Om man har brutit armen kan man inte göra vissa saker i sitt byggföretag, men väl en mängd andra saker. Städa på lagret, fixa till hemsidan, förhandla om bättre rabatter hos byggvarugrossisten...

Chansen att en tungfotad statligt initierad myndighet skulle kunna sköta dessa system effektivt och rättssäkert ser jag som ytterst osannolikt. Missbruksincitamenten är gigantiska och de företagare som tvingas betala dyrt för de påtvingade trygghetssystemen kommer att känna sig nödgade att utnyttja dem så mycket det går för att få valuta för pengarna.

Låt företagen vara ifred! Låt dem och deras ägare tjäna pengar om de är så pass skickliga att de klarar det.

---

Denna typ av rödgrönt resonemang känns igen. I vintras ville såväl Mona Sahlin som Peter Eriksson köpa Saab.

De ville ta pengar - i praktiken - från företag som jobbade rätt. Som klarat anpassningen till den snabbrörliga marknadens krav. Och ge dem till företag som inte gjorde det.

---

Läs även Andreas Bjerke.

SÄÄÄÄÄLJ!!!

Jag tror inte på statligt ägande av affärsdrivande verksamhet. Jag tror inte att staten är en bättre ägare än privat kapital och jag tror inte innovativitet och entreprenörskap kan kommenderas fram.

Det är därför med stor stor glädje jag läser Mauds DN Debatt idag i vilken hon öppnar för en försäljning av Vattenfall. Visserligen inte hela och visserligen med förbehållet att del av verksamheten ska förläggas till ett nytt bolag som mer lättfotat (än en europeisk jättekoncern) kan vara cutting edge på energiområdet.

Men ändå!

Goda nyheter.

---

Socialdemokraterna är chockerande nog emot. Läs även Andreas Bjerke och Annie Johansson.

Centern bäst på företagarfrågor

Åtminstone är vi Centerpartister mest aktiva när det gäller att driva företagarfrågor i politiken. På såväl lokal, som regional och nationell nivå.

Detta fastslås i en undersökning som Svenskt Näringsliv låtit göra (pdf).

Det är påfallande tyst kring företagarfrågorna, trots att dessa borde vara mer aktuella än någonsin. Den politiska debattens stora huggsexa står kring hur kakan ska fördelas, men mycket lite uppmärksamhet ägnas åt hur nya kakor ska skapas.

Det är möjligen inte så konstigt. För nya och gamla arbetarepartier riskerar att stöta sig med viktiga väljargrupper när man talar om viktiga småföretagarfrågor som exempelvis Lagen om anställningsskydd.

IF Metall uppmärksammar just den frågan och "kräver svar" från regeringen om hur man ställer sig till Centerpartiets krav på reformer. Så här är det, kära metallvänner:

Personligen vill jag avskaffa hela LAS. Det är en omoralisk lag som förstör för företagen och som orättvist håller unga och nyinflyttade utanför arbetsmarknaden. Basta.

Centerpartiet vill undanta företag med färre än 10 anställda från lagen. Huvudanledningen är antagligen att minska de mindre företagens oproportionerliga skada av lagstiftningen. För ett företag med flera hundra anställda är det inget problem att köpa ut en person som inte funkar med tre årslöner. Den relativa kostnaden på den totala lönevolymen är inte så stor. Det är inte särskilt många småföretag som kan unna sig samma lyx. Lagen gynnar sålunda stora företag på bekostnad av små - en orimlig disposition för varje Centerpartist, förnyare som traditionalist.

Regeringen som helhet med Nya Moderaterna som största parti tycker, eller tyckte åtminstone så länge Sven-Otto Littorin var arbetsmarknadsminister, att 50-åringar hade ett högre skyddsbehov än 25-åringar och förtjänade därför att gynnas av en dylik lagstiftning. En orimlig hållning, kring vilken debatten bara kommer att eskalera tills en förändring sker.

(Får man anta att IF Metall också kommer att börja ställa kniviga frågor till det rödgröna regeringsalternativet om yrkesutbildningarna och energipolitiken t ex?)

Skärgårdskampanjen mycket lyckad

Efter ett par intensiva dagar på sjön och strax bredvid sitter jag nu hemma i soffan framför datorn och pustar ut. Kampanjandet gick jäkligt bra, rent utsagt.

Efter att i förrgår ha snackat med de flesta på de stränderna på Sandhamn och delat ut badbollar, frisbees och foldrar, var det dags att kasta loss för böljefärd mot Möja. Där blev det dock inte så mycket kampanjande eftersom den splirrans nya dieselmotorn helt plötsligt kom på att den ville ha lite uppmärksamhet.

Efter en del pillande och skruvande och telefonrådgivning från den semesterlediga installatören kom vi ett par timmar senare vidare upp till underbart vackra Finnhamn. Doppet och folkölen efter det att båten blev ordentligt förtöjd och bomkapellen var på kan knappast beskrivas. Ljuvligt!

Efter en god natts sömn var det då dags att fortsätta det vi hade kommit för: kampanj. Vid ångbåtsbryggan träffade vi under dagen fler än hundra hugade sommarfirare som alla fick kampanjmaterial.

Centerskeppet gick vidare till Ingemarsö där man kommer att ligga i natt. Jag och Abir tog Waxholmsbåten hem för att lämna plats för valgeneralen (/valamiralen) Fredrik Bojerud som klev på i Finnhamn och Stockholms läns skärgårdslandstingsråd Gustav Andersson.

En fantastiskt trevlig kampanjaktivitet och ett kanske oväntat ställe att möta väljare, men mitt intryck är att de flesta var positiva. För alla som gillar skärgården kanske det känns bra att Centerpartiet driver småföretagarfrågor.

Det viktigaste för att skärgården ska fungera för såväl fastboende som sommargäster är att förutsättningarna för skärgårdsföretagarna är goda. För att ta ett exempel: ett ställe som Finnhamns hamnkrog, gästhamn och vandrarhem har ca 40 unga människor anställda. För det företaget vore den rödgröna fördubblingen av arbetsgivaravgiften katastrofal.

Träffa Centerpartiet i skärgården!

Sedan i förrgår pågår Stockholmscenterns skärgårdskampanj! Vi har hyrt en segelbåt och kajkar runt i skärgårn och snackar politik med båtfolket.

Jag kan tänka mig att det finns många åsikter om allt möjligt. Bränslebeskattningen, bottenfärgerna och promillegräns. Buller och bygglov. Vattenskotrar och camping.

Jag kommer att ansluta i Sandhamn idag och imorgon går vi till Möja, så då finns det chans att ställa kniviga frågor till mig, komma med idéer som du går och bär på eller kanske bara klämma till med glada tillrop...

Skärgårdsborna är ju också i regel beroende av goda villkor för företagandet. Allt ifrån skatter till möjligheter att få bygga bryggor och hus, kranar och slipar, är viktiga frågor för vilken gränsen är tydlig mellan de politiska alternativen: Medan Miljövänstern helst vill göra hela skärgårn till reservat, så tycker vi i Centern att det är lika viktigt att människor kan komma ut och vistas i den vackra miljön och att de som väljer att leva i skärgården kan driva sina företag utan onödigt krångel.

Under rubriken Matlandet kan man också nämna en omvittnat fantastisk produkt som tillverkas just på Möja - Möja Taffelbrännvin. Där växer den spanska körveln ymnigt och naturligt. Den används enligt lång och stolt tradition för att krydda brännvin. Den traditionen har tagits upp och förs vidare genom Långviks Krydderi och Handel. Jag hoppas att det blir tillfälle att smaka! Med gårdsförsäljning (som Centerpartiet ju föreslår) skulle saker och ting onekligen gå lättare för just detta skärgårdsföretag.

(För dig som inte vill vänta på att gårdsförsäljningen blir verklighet finns produkten att köpa från Systembolagets beställningssortiment. Lite mer pyssligt, men för alla oss som tycker att mat, dryck och skärgårdföretagande är viktigt kan det kännas bra att bidra till att företaget håller ut tills bättre villkor är på plats.)

Efter ytterligare några strandhugg ses vi på lördag i Vaxholm för final. Är du intresserad av Centerpartiet tycker jag att du ska ta en skärgårdsbåt dit och säga hej!

---

Lite på skärgårdstemat kan man läsa Albins inlägg om Vänsteralliansens rangliga skorv, från vilket Miljöpartiet tydligen kan tänka sig att hoppa av!!! Utan någon som burkar i lovart blir babordskantringen ett faktum.