"När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse"

Det oproportionerliga fokus som nu läggs vid det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i media börjar ju nästan bli larvigt. Visst är det intressant att Mona Sahlin avgår. Visst är det intressant att ett parti som tidigare varit det kanske viktigaste i svenskt politik inte längre är det, men någon måtta får det väl ändå vara?

Vinkeln är - i alla fall i radions P1 - att Socialdemokraterna på något sätt är liksom ett viktigt allmänintresse som måste räddas. Den kritiska granskningen verkar ske inom dessa ramar, medan blicken kanske borde lyftas och frågan diskuteras utifrån varför Socialdemokraterna inte längre är relevanta. Det skulle jag tycka vara betydligt mer intressant än att passivt delta i den offentliga interndebatten om hur sossarna kan komma tillbaka.

Varje betraktare med någon som helst slags föreställningsförmåga måste väl se att eran (S)-dominans är över? Huvudanledningen till detta enligt de flesta är att de inte förmått förnya sig. Det stämmer nog. Sannolikheten att de ska kunna förnya sig framöver är också milt uttryckt begränsad.

Sossarna har tidigare varit experter på att styra agendan. De har liksom kunnat anpassa samhällsdebatten till sina lösningar. Det kan de inte längre, delvis beroende på att de inte innehar regeringsmakten, men också att de ingick i ett samarbete som satte begränsningar för handlingsutrymmet.

Den största bojan kring (S)-förnyelsens fot är dock den starka relationen till LO med sin antika syn på arbetsmarknaden och relationen mellan företagare och anställda.

Att företagande och företagandets villkor är centrala faktorer i varje samhällsbygge blir en allt mer spridd sanning. Då kan man inte bygga sin politik på att odla konflikten mellan arbete och kapital...

Den tidigare Socialdemokratiska statssekreteraren Klas Eklund kanske säger det bäst i Dagens PS angående varför han själv lämnade partiet: "Det är knappast någon nyhet. När man blir småföretagare märker man att det inte går att vara sosse".