Socialdemokraterna och ansvarets svarte petter

Liksom Erik Laakso reagerar jag lite på Karin Petterssons ledare i dagens Aftonbladet.

Inte nödvändigtvis i sak; frågan om ledarskapets lämplighet måste vara ständigt aktuell och i synnerhet efter praktfiaskon. Dissonansen i spelverket kommer mer ifrån stråkdragarna.

Karin Pettersson var kommunikationschef för självaste Socialdemokraterna. Och hon gjorde ett fullständigt miserabelt jobb. Nu kan det ju ha sina randiga och rutiga orsaker, men är man chef så är man ansvarig!

Valaffischerna med tummar upp och ner gick inte att tyda ens med den bästa av viljor, filmerna var förvisso snygga och tilltalade kanske de redan frälsta, men knappast någon annan och hela kampanjen verkade vila på undermåligt bakgrundsarbete.

Karin Pettersson framstod som en enastående journalist före hon började på sossarna. Ibland tror jag dock att aldrig så skickliga betraktare och uttolkare av skeenden överskattar sin förmåga att bättre göra just det som de så skickligt betraktar och uttolkar.

Från att ha ägnat sig åt fritt tyckande, ska man helt plötsligt fatta beslut som får verkliga konsekvenser. Och söte Jesus vilka konsekvenser det fick i just Karin Petterssons och Socialdemokraternas fall...

Nu är socialdemokratins totalhaveri en komplex historia, men likväl blir det märkligt när en av kråkskyttarna lägger an mot en annan.

---

Komiskt idag är också "avslöjandet" om att Mona Sahlin lyxlobbymutbjudits på tennis, mot bakgrund av att samma Sahlin inte kunde hålla sig från koskitskastandet mot Sofia Arkelsten.

---

Glädjande - om än på ett helt annat sätt - är också nyheten om Expressens drömrekrytering av självaste KG Bergström.