Kall fusion - från dröm till verklighet?

Det har under något år pågått en hätsk debatt på Ny Tekniks webbplats om den italienske forskaren Andrea Rossis foskning inom så kallad kall fusion. Rossi påstår sig uppfunnit en teknik för att utvinna energi i en process där nickel och väte omvandlas till koppar med hjälp av icke nämnda katalysatorer. I den processen lösgörs energi, mer energi än vad som stoppas in i processen.

Den första tanken är naturligtvis att detta inte är möjligt. Det strider mot de fysikens lagar som vi lärt känna och reaktionerna har stundtals varit mycket kraftiga. Rossi utmålas som bedragare och charlatan. Om jag skulle avkrävas en betald bedömning, skulle denna antagligen luta åt att det inte kan fungera, men det kommer allt fler tecken på att den bedömningen inte nödvändigtvis är korrekt.

De svenska forskare som kontrollerat testerna hävdar att det är någon typ av kärnreaktion som äger rum. Ett grekiskt företag som Rossi tidigare förhandlat med säger sig nu ha full koll på tekniken och har för avsikt att bygga ett kommersiellt kraftverk med en energikatalysator. (Bitter patentstrid med Rossi är att vänta.)

NASA bekräftar nu också goda resultat från närliggande forskning.

Konsekvenserna av en fungerande "energikatalysator" är så monumentala att de är svåra att överblicka. Så gott som obegränsad tillgång till snorbillig och helt miljövänlig energi innebär en revolution som kommer att vända upp och ner på det mesta.

All energikrävande produktion kommer att få ett rejält uppsving, i ett avlångt land med stora avstånd kan medborgarna komma närmare varandra till lägre kostnader. Snö och is på kalla gator kan värmas bort och stugorna kan hållas varma utan vare sig stora hål i plånboken eller smärta i miljösamvetet.

Kanske kommer fartygen kunna drivas av energikatalysatorer? Hursomhelst kommer tekniken innebära att efterfrågan på konventionella bränslen minskar, vilket leder till lägre priser på energi generellt, därmed också kol och olja.

Och vi kommer inte längre behöva bekymra oss om koldioxidutsläppen.

Prisregleringar är inte särskilt liberalt

Jag ger på goda grunder Maud Olofsson beröm då och då här på bloggen. Jag tycker att hon i många stycken förvarat friheten föredömligt och drivit en hård linje om viktiga principer när Allianskollegor inte vågat.

Saabkrisen kanske var det främsta exemplet. Medan Reinfeldt och Borg i rädsla för att hamna i facklig onåd höll sig i bakgrunden, gick Maud ut och utmanade socialistiska krav på statliga ingripanden för skattebetalarnas pengar och gjorde det med sådan stringens och energi att folk bytte åsikt i frågan och började hålla med Maud.

För att beröm ska vara värt någonting så måste man också kritisera sådant som inte är bra. Dagens DN Debattartikel är ett magplask och kröner en tids något skakigt agerande från partiledare Maud Olofsson.

Valanaylsgruppens slutsats sammanfaller också med vad Maud Olofsson själv sagt flera gånger: Vi måste jobba hela tiden som vi gör inför val.

Det finns inget utrymme att slappa till och börja slarva.

Dagens debattartikel är ett uttryck för sådant slarv som vi verkligen inte har råd med. Det känns mest som ett svagt svar på förra veckans elprisdebatt, för att inte säga en bitter eftersläng som - liksom alltid när det gäller bittra efterslängar - bara förseglar förlusten.

Att dessutom i samma artikel som man skriver att vi är liberala föreslå något så urbota ickeliberalt och som att med statlig övermakt åsidosätta den prismekanism som drivs av utbud och efterfrågan. Problemen med prisregleringar är i sig ämne för bloggkilometrar, men man kanske kan sammanfatta det enklast med ordet "brödköer".

Vi har, inom ramen för god liberal centerpolitik, alla möjligheter att skapa förutsättningar för en bättre energimarknad. Det kan bli en paradgren för vårt parti och en valvinnare om vi hanterar det på rätt sätt. Men då duger inte den nivå dagens DN debatt ger uttryck för.

---

Update: Båda centerstjärnorna Annie Johansson och Elisabeth Thand Ringqvist delar min uppfattning om prisregleringar.

Tillfälliga lättnader av energiskatterna?

De flesta människor med ett någorlunda analytiskt sinnelag förstår att det inte är ekonomiskt att ha en gammal bil. Jag har själv haft flera gamla och jättebilliga bilar genom åren för att jag i praktiken inte haft något val.

Med en del har man haft tur och kunnat köra många sköna mil, utan vare sig oväntade stopp eller dyra reparationer. Men tur går inte att lita på om man är på väg till ett viktigt möte, eller om man ska få det bästa ut ur de efterlängtade semesterveckorna.

Min förra bil köptes 1999. Jag vet att jag borde ha bytt bil efter en sissådär tre år. Då har värdeminskningtakten börjat klinga av, samtidigt som risken för dyra reparationer ökar. Sammantaget är det bättre ekonomi att byta bil då.

Av två skäl gjorde jag inte det.

För det första älskade jag den där bilen. Det var den första jag köpte helt ny och den första jag valde helt utifrån mitt eget hjärta. Inte för att en granne skulle sälja sin, eller någon avlägsen släkting kolat och att det därför lösgjordes en lågmilad norrlandskörd prisvärd ärtgrön sak som man annars aldrig skulle tittat efter.

För det andra hade jag och min kompanjon vid tiden för min bils treårsdag just startat vårt företag, så kontanter var inte det som låg och drällde allra mest runt i kring. Och trots vad den totalekonomiska kalkylen säger, är det en skrälldus som ska ut i samband med ett bilbyte.

Det där blev en ganska dyrbar historia. Stora strukturella saker pajade och fick bytas ut. Hjullager, drivaxlar och sådant. Det mest irriterande var kanske dock smågrejerna. Bilen var försedd med startspärr. Ett RFID-chip i nyckeln berättar för bilen att nyckeln är autentisk, varpå bilen går att starta. Något glapp någonstans omöjliggör start. Trots att allt väsentligt fungerar som det ska, sitter en liten stöldskyddsanordning i vägen och hindrar hela systemet från att fungera.

Lite så känns det under dessa kalla dagar med kärnkraften. Förra årets stillestånd av hälften av kapaciteten var fullständigt oacceptabel. I år skulle allting fungera. Alla drivaxlar och hjullager är bytta. Men så är det en liten startspärr som glappar.

Man kan vara kritisk mot kraftbolagens hantering, men faktum är att det är politiska begränsningar som lagt grunden för dessa problem.

Elbolagen har inte själva kunnat göra valet för när det ska köpas nytt, utan tvingats köra på med den gamla bilen och reparerat den vartefter. Det gör elen lite dyrare, samtidigt som det blir kö till verkstaden, vilket gör elen ännu dyrare, eftersom utbudet minskar.

Samägandet urholkar också elbolagens ekonomiska incitament att leverera. Det enda som händer vid driftstopp är ju att elpriset åker upp, utan att elbolaget behöver sälja mindre än sina konkurrenter. Om vart och ett av elbolagen ägde konkurrerande kraftverk skulle den ekonomiska skadan för produktionsbortfall i egna anläggningar vara gigantisk, varför mer resurser skulle allokeras till att säkerställa leveranskapaciteten.

As we speak sitter många hushåll, i synnerhet i glesbygden, och betalar alldeles för dyra elräkningar på grund av detta. Vi i Centerpartiet har en tydlig del i skulden till den politik som skapat denna situation och vi bör i ärlighetens namn känna en gnutta ödmjukhet inför det.

Den ekonomiska återhämtningen är också i fara på orter med en näringslivsstruktur som är energikrävande. Igår stod att läsa att Rottneros stoppar massaproduktionen i 10 dagar p g a elpriserna.

Som tur är har den mångåriga energipolitiska låsningen brutits i och med den förra mandatperiodens historiska energiöverenskommelse och dessa stora problem kommer att försvinna. Åtminstone så länge vi har en alliansregering.

Möjligen bör energiministern knacka på hos finansministern för att diskutera en tillfällig lättnad av energiskatterna tills den nya och klokare energipolitiken får genomslag i energibranschens nyinvesteringar.

SÄÄÄÄÄLJ!!!

Jag tror inte på statligt ägande av affärsdrivande verksamhet. Jag tror inte att staten är en bättre ägare än privat kapital och jag tror inte innovativitet och entreprenörskap kan kommenderas fram.

Det är därför med stor stor glädje jag läser Mauds DN Debatt idag i vilken hon öppnar för en försäljning av Vattenfall. Visserligen inte hela och visserligen med förbehållet att del av verksamheten ska förläggas till ett nytt bolag som mer lättfotat (än en europeisk jättekoncern) kan vara cutting edge på energiområdet.

Men ändå!

Goda nyheter.

---

Socialdemokraterna är chockerande nog emot. Läs även Andreas Bjerke och Annie Johansson.

Solveig Ternström aktuell som socialdemokratisk energiminister!?

Det går att orda länge och väl om energipolitiken, energiöverenskommelsen och nödvändigheten av stabila villkor för näringslivet och därmed jobben. Tillgången till leveranssäker, kostnads- och miljöeffektiv energi är en grundförutsättning för välståndet, oavsett hur man anser att välståndet bör fördelas.

Det är en uppfattning som delats av väsentliga delar av arbetarrörelsen tidigare. IF Metall och Pappers är fackförbund som varit angelägna lobbyister i frågan. Inte minst mot oss Centerpartister.

Det är därför något förvånande att Socialdemokraterna nu gör ett så stort nummer av vårt partis utvecklade hållning i energifrågan.

Det visar också att de själva har utvecklat sin hållning åt andra hållet.

Solveig Ternström lämnar Centerpartiet för att vi kan tänka oss att tillåta nya aggregat på befintliga kärnkraftsplatser och väljer istället att stödja Mona Sahlin och Socialdemokraterna, som alltså måste anses vara ett avvecklingsparti.

Det sätt på vilket Mona Sahlin omfamnar Solveig och de skäl hon anger för sina nyfunna sympatier lämnar inget utrymme för tvekan: Socialdemokraterna kommer inte att tillåta ny kärnkraft när de gamla reaktorerna är uttjänta.

Partikompisen Staffan Danielsson skriver på Newsmill om rykten att Solveig Ternström ska ha lockats av en post som energiminister i en eventuell rödgrön regering.

Vad säger den mer energiberoende delen av fackföreningsrörelsen om det?

Accepterar metall-, pappers- och skogsarbetarna den rödgröna avvecklingpolitiken?

---

Läs även Fredrik Bojeruds spaning om att Mona Sahlin avgår efter valet.

Vänstern och marknaden

Det kanske är så att det finns ett orsakssamband? I olika omgångar har jag väl på bloggen uttryck en viss förvåning över vänsterns oförmåga att förstå hur marknadsekonomin fungerar. Jag funderar på om det kanske kan vara så att denna oförmåga att förstå marknadsekonomi är det som gör att folk är emot den?

Senast igår på Godmorgon Världen! upprepade Helle Klein Maria Wetterstrands varning för att marknaden ska uppleva det som osäkert att inte veta om det blir "0 eller 10 nya kärnkraftverk"...

Alltså, marknaden ger blanka fan i hur energin produceras, så länge man är säker på att det finns ett leveranssäkert och kostnadseffektivt utbud!

Om det byggs 0 eller 10 nya aggregat spelar ingen roll så länge MÖJLIGHETEN finns om det skulle behövas. Energiöverenskommelsen är suverän på många sätt och teknikneutralitet är vägen att gå. Det är risker och utsläpp som ska prövas och vägas mot alternativen.

Frågan är också hur taktiskt det är att försöka klia osäkerhetsnerven när de rödgröna själva går till val på SYNNERLIGEN oklart energipolitiskt alternativ, enligt vilket kärnkraften i bästa fall ska prövas inför varje val. (Eller i värsta fall förbjudas och snabbavvecklas, oavsett konsekvenser för miljön, industrin och hushållens ekonomi.)

Jag har mailat till ett par fackförbund, Metall och Pappers, för att få reda på vad de tycker om regeringens energipolitik jämfört med vänsterpartiernas, utan att få svar... Väntar med spänning.

---

Läs också Alliansens miljötalespersoners debattartikel i dagens GP.

Vem av (S) och (MP) kommer att sitta med svarte petter?

Miljöpartiet kräver omedelbar avveckling av kärnkraften.

Socialdemokraterna har - åtminstone fram tills nu - värnat alla de hundratusentals jobb vars existens bygger på tillgång till leveranssäker, miljövänlig och kostnadseffektiv energi.

Vem av dem ska tvingas stryka på foten? Blir det snabbavveckling oavsett alternativen? I så fall, vad säger IF Metall och Pappersarbetareförbundet som genom Nätverket för framtidens energi hyllar gårdagens beslut av regeringen och Centerpartiet.

Vore jag metallarbetare skulle nog jackan med Byt Regeringloggan skava lite...

Vore jag Miljöpartist skulle nog industrifackens lobbymaskineri kasta en viss skugga över snabbavvecklingsförhoppningarna...

---

Läs även Magnus Andersson på politikerbloggen och varför inte Expressens ledarsida som hyllar Centern och Maud!

Väljarflykten från (S) lär tillta

Jag är en av många Centerpartister som tycker att energiöverenskommelsen förra året var det bästa som hänt svensk energi sedan björkveden.

Efter 30 års ökenvandring landade alliansregeringen i en politik som innebär unika satsningar på förnyelsebar energiproduktion, samtidigt som de stora orosmolnen som hängt över industrin skingrades.

Facket och arbetsgivarna i de energikrävande branscherna har varit mycket angelägna att få långsiktiga villkor att jobba efter. Med långa investeringscykler förstår man naturligtvis vikten av detta. Ska de investera i Sverige eller ska man välja andra länder? Att sysselsättningsutvecklingen i industrin är avhängigt detta är inte heller svårt att förstå.

Man undrar ju om alla dessa sossar som öser skit över Centern och regeringen nu ägnar någon tanke om hur denna utvecklade avvecklingsiver kommer att mottas av hundratusentals traditionella sosseväljare runt om i landets bruksorter?

---

Läs även Gustav Andersson.

Inspirationsdag med väljarmöten

I lördags anordnade Centerpartiets valorganisations region ost (mmmm... ost) en heldag för kandidater och valarbetare på Café Opera i Stockholm. Förmiddagen ägnades företrädesvis åt att prata mat.

Gäster var t ex digniteter som Melker Andersson, men intressantast på förmiddagen var nog Pär Bergkvist, en riktig matentusiast som ägnat ett år åt att äta sig igenom 100 michelinstjärnor och ett annat åt att äta från 100 skolkök.

Innan lunchen - som lämpligt nog intogs å smaka på stockholm i kungsan - delade vi ut Centerpartiets nya fina kokbok till Stockholmare som försommarflanerade runt kungsträdgården. (Bilden)

Efter lunch berättade Miljöminister Andreas Carlgren om hans och regeringens miljöarbete och efter honom talade energimyndighetens generaldirektör, Tomas Kåberger om energisituationen och den senaste tidens utveckling. Den första bilden i Tomas presentation visade skilsmässan mellan BNP-utvecklingen och utsläppen av växthusgaser.

De som påstår att vi måste sluta konsumera och att tillväxt inte är förenlig med en god miljö kan sålunda gå och dra något gammalt över sig. Tillväxt är tvärtom en förutsättning för att lösa miljöproblemen!

Dagen avslutades med trevlig middag och fantastisk underhållning av stjärnskottet i Stureplans-CUF, tillika stå-upparen, Hannes Hervieu.

Stort tack till Malin Sandberg och valorganisationen för en mycket lyckad C-powerdag!

Möte med Metallare II

Några av de sköna snubbarna från Metall jobbade på Volvo och någon annan i skogsindustrin. Det kändes inte särskilt långsökt att fråga om de inte kände någon osäkerhet kring exempelvis energipolitiken och den aviserade kilometerskatten. När frågan kom på tal skruvade de lite på sig.

De var dock alla överens om att eftersom energin var så viktig för t ex metallarnas jobb, så skulle det bli en bättre energipolitik än regeringens. De höll med om att den befintliga energipolitiken faktiskt är bra (efter lite dragande), låt vara att de nog trodde att den Socialdemokratiska skulle vara ännu bättre.

Men Miljöpartiet då? De skriver ju på flera ställen i sitt partiprogram att kärnkraften ska stängas av omedelbart... Och med tanke på att de verkar gå ganska väl ut ur förhandlingarna kan ju liksom det bli den rödgröna alliansens politik. Är ni inte oroliga för det, undrar jag. Efter en tankepaus konstaterade de tre gentlemännen att "det löser vi.. när det är så viktiga frågor". (Hmmm... tänker jag... jag skulle inte vara så säker.)

Kapitalism en förutsättning för miljön

Förra årets energiöverenskommelse var historisk. 30 år av energipolitisk sörja torkades upp och vi fick en rimlig överkommelse på plats, enligt vilken kärnkraften ska få finnas men på marknadsmässiga villkor.

Sedan dess har framförallt vindkraftens utbyggnad tagit fart på allvar. Tyvärr snackas det mycket mer än vad det investeras. O2's börsintroduktion har skjutits på framtiden. Det väcker en del funderingar.

Svenskarna har inte tillräckligt mycket förmögenhet att satsa på investeringar. Även om man känner att vindkraften är framtiden så saknas medel att satsa. För många lever ur hand i mun, har ingenting sparat och det man har vågar man inte satsa på en investering som måste betraktas som en krydda i portföljen.

När vänstern talar om att "satsa" är det staten som ska satsa. Det innebär att man suger in investeringsmedel från företagen och medborgarna för att ösa över "behjärtansvärda" ändamål som man enligt någon hemvävd tillväxtteori ( i bästa fall) ska ge nya jobb.

Dessvärre är inte "högern" så tydliga med att förklara att varje statligt initierad satsning tränger undan en privat.

Om staten istället kunde ge fan i medborgarnas plånböcker i större utsträckning skulle privata investeringar, som t ex den i O2, äga rum i större utsträckning.

Att vänsterpartierna annonserar en återkomst för den så förhatliga förmögenhetsskatten ökar på problemet. Att alliansen accepterar den progressiva beskattningen på arbete är lika illa och värnskatten är en klick hundbajs under förmögenhetsbildningens sko.

Man måste för ett ögonblick bortse från de fördelningspolitiska effekterna. Vi behöver förmögenhetsbildning. Vi behöver privata investeringar. För ekonomins skull, men också för miljöns skull. Nya företag (som exempelvis miljöföretagen) har de största investeringsbehoven.

---

Läs även Per Ankersjö om energipolitiken.

Bill Gates om klimat, energi och entreprenörskapets roll

Miljönytta.se skriver om att Bill Gates nyligen hade en mycket intressant föreläsning på TED.com och ämnet var kanske en smula otippat: Klimat och energi. Men så konstigt är det inte.

Bill Gates jobbar numera mest med sin stiftelse och arbetet verkar i mångt och mycket handlat om viktiga saker som vaccin och sånt, men i TED-föreläsningen lyfter Gates fram tillgången på säker och kostnadseffektiv energi som det enskilt viktigaste för utvecklingen för fattiga delar av världen.

Själv anser Bill Gates att den fjärde generationens kärnkraft (som använder uttjänt bränsle från dagens kraftverkstyper som bränsle) är den bästa lösningen, men den stora lärdomen är att vi behöver en stor mängd olika försök med ett större antal parallella lösningar som alla får prövas av marknaden.

Några få lösningar kommer att hålla måttet och de flesta kommer inte göra det. Det är just detta som är så intressant, eftersom det skiljer ut effektiv och klok miljöpolitik från den vänsterpopulistiska.

Med allt från propellrar på biltaket till efterkloka "analyser" att SAAB borde ha satsat miljövänligare bilar, vill vänstern styra vilka metoder som ska utvecklas för energiproduktion och annat också för den delen.

Företagens problemlösningsförmåga bortses ifrån (möjligen med hänvisning till Marxistisk klassanalys). Visst påstår vissa från vänstern att de tror på företagens roll i utvecklingen, men uppenbarligen utan att förstå (eller vilja förstå) hur marknadsekonomi fungerar.

Själva vitsen med att ha teknikneutrala ekonomiska styrmedel är att ett mångfaldigt och fritt näringsliv ska släppa loss hela sin kapacitet för att konkurrera med varandra om de bästa lösningarna. Detta kommer att ske så länge det finns en ordentlig ekonomisk uppsida. Även om inte alla drivs av pengar, så krävs en god förväntad avkastning och en acceptabel risk för företagens finansiärer. Utan den möjligheten kommer det inte bli något...

Miljöpartiet och deras polare i (S) och (V) verkar tro att politiken kan och ska välja ut de tekniker som ska lösa alla problem. Att tro sig kapabel till detta, att veta bättre än hela marknadens aggregerade finansiella och intellektuella kraft, är i sig säkert tillräckligt för att tillskriva dem någon slags diagnos. Det är i alla lägen en hållning som effektivt hindrar den utveckling som Bill Gates kallar Innovating to zero. .

Kloka tankar i en mycket bra föreläsning. Rekommenderas varmt!

MP: "Allt är dåligt - vi vill göra det ännu lite sämre"

Per Bolund, Miljöpartistisk riksdagsledamot, har idag på Aftonbladet debatt en artikel som verkar en smula ...tja... alternativintelligent.

Vi har just nu väldigt höga elpriser. Det beror bland annat på att flera av de svenska kärnkraftsverkens reaktorer inte är i drift, utan genomgår service.

Alltså, Miljöpartiet vill ju stänga av ALLA reaktorer och det omedelbums. Jag tror att det står på omkring 15 ställen i deras partiprogram att kärnkraften ska avvecklas omedelbart och att detta inte är förhandlingsbart.

Problemet: Nu är fem reaktorer ur drift, vilket leder till höga elpriser och import av smutsig el.

MP's Lösning: Stäng av alla nio reaktorer.

Även den mest inbitne elallergiker borde fatta att det är nåt som inte stämmer?

Elprischocken allvarlig för Sveriges ekonomi

Priser sätts ju som bekant i jämvikten mellan utbud och efterfrågan. Just nu råder hög efterfrågan på el eftersom det är svinkallt. Samtidigt går den svenska kärnkraften på halvfart, vilket minskar utbudet ordentligt.

I helgen som var (det var ganska kallt då också) låg priset på elbörsen på ganska normala 40 öre/kilowattimme. Idag för en liten stund sedan noterades obegripliga 14,60 kronor per KWh!

Kärnkraften utgör nästan hälften av den svenska elproduktionen, ca 70 Terawattimmar och vattenkraften ungefär lika mycket, men eftersom det (tydligen) har regnat dåligt i höst är vattenmagasinen halvtomma och kraftverken kan inte ösa på hur mycket som helst, utan måste spara lite på dropparna.

Vindkraften är god för ca 1,5 TWh och det är inte heller alltid det blåser.

Att elprischocken drabbar många privatpersoner är självklart, men man måste också tänka på hur det påverkar en energikrävande tillverkningsindustri. En sektor som redan skakas om ordentligt på grund av finanskrisen.

Detta innebär också att vi just nu importerar el till Sverige. Sannolikheten är så gott som total att du just nu läser det här med hjälp av en del kolkraft.

Slutsatsen kan bara vara en: En politiskt påtvingad avveckling av kärnkraften skulle innebära elpriser stadigvarande på minst det sjuka pris som noterades idag såhär års.

Det innebär också att ett potentiellt koldioxidneutralt land vad beträffar elproduktion ändå brukar el framställd av fossila bränslen.

Jag är så glad över att mitt parti i samband med energiöverenskommelsen kopplade loss det gamla avvecklingskravet.

Detsamma gäller tyvärr inte motståndarsidan. Jag tror att Miljöpartiet nämner kravet på en omedelbar avveckling av kärnkraften (vare sig det finns alternativ eller inte) på inte mindre än 15 ställen i sitt partiprogram.

Hur kallt ska det bli i Miljöpartiets Sverige? Hur fattiga ska vi bli?

Storm i ett vattenfallsglas

Att jag tycker att statligt företagande inte är en alltigenom lysande idé kommer väl knappast som någon överraskning för någon som läser den här bloggen någon gång då och då.

Är detta dessutom ett energiföretag blir det extra pikant, eftersom energiproduktion så gott som alltid är förknippat med ett visst miljöslitage. (Och/eller risker.)

Energiminister Maud Olofsson är inte den första att ha problem med Vattenfall. Det är möjligt att hon kunde ha hanterat det hela på ett bättre sätt, men faktum är att tre ministrar (alla socialdemokratiska) innan henne har haft samma problem utan att lyckats lösa dem.

Björn Rosengren (S), näringsminister 1998 - 2002, prickades av riksdagens konstitutionsutskott för sin bristande styrning av Vattenfall AB.

Leif Pagrotsky (S), var bara näringsminister i två år (2002 - 2004), men hann ändå med att bli prickad för samma bristfällighet som sin företrädare.

Thomas Östros (S), är påfallande tyst i hela denna debatt. Möjligen beror den sparsamma stenkastningen på det glashus som denne vanligtvis så hätske debattör befinner sig i. Östros blev under sin tid som näringsminister prickad på samma sätt som sina företrädare på posten.

Man får inte glömma att hela kolkraftsäventyret initierades under Socialdemokratisk regering med benäget stöd från Miljöpartiet. Lusten till politisk och ekonomisk makt för den svenska staten och den som styr den övertrumfade både miljöhänsyn och marknadsprinciper.

Nu tar Maud Olofsson ändå tag i problemet och utlovar nya och bättre ägardirektiv innan sommaren.

Om jag fick önska skulle jag även se att Vattenfallet säljs.

---

Självfallet är detta ett sätt för Socialdemokraterna att försöka skada regeringen. Alla som läst en insändarsida i en norrländsk tidning förstår att Maud Olofsson är utsatt för en systematisk attack, gränsande till hatkampanj, initierad och orkestrerad från Sveavägen 68.

När energifrågor kommer på tal, som i fallet med en eventuell försäljning av nätet, fattar de socialdemokratiska spinndoktorerna att det finns möjligheter att driva kilar in i Centerrörelsen.

Detta tar sig rent bisarra proportioner när det läcks dokument, uppenbarligen från insidan i en "liten krets" (DI idag s 8), till syfte att antingen skada energiministern eller det egna bolaget.

Nu är det svårt att tro, men skulle läckan i denna lilla krets vara någon i styrelsen, kan det vara fråga om brottslighet. (Läs mer om ansvar för styrelseledamöter som uppsåtligen eller oavsiktligen skadar bolaget i Aktiebolagslagen.)

FP borde ägna sig åt politik istället

Jag kan för mitt liv inte begripa varför politiker ska envisas med att vilja bestämma hur och var energin ska framställas, när marknaden är så mycket bättre på det.

I den bästa av världar fattar politiken beslut, grundade på god vetenskap, om hur mycket utsläpp planeten tål och beskattar dessa därefter.

Sedan är det upp till energiföretagen att hitta de lämpligaste metoderna att konkurrera om köparna.

Det är - förlåt mig - helt nipprigt av Folkpartiet att göra anspråk på att politiskt kräva fler reaktorer. Det är dessutom djupt oliberalt.

Det är dessutom så att vi har en historisk energipolitisk överenskommelse från i februari i år som förändrade spelplanen över en natt. En i sig jäkligt bra energipolitik vaskades fram och i samband med detta hamnade den heta potatisen i vänsterpartiernas knä.

Varför hotar Folkpartiet nu överenskommelsen? Längtar man verkligen tillbaka till de 30 åren av borgerlig energipolitisk skleros?

Peter Eriksson klädsamt självkritisk

Via departementsbloggen läser jag att Peter Eriksson tycker att det är skamligt att statliga bolag investerar i fossil energi.

Peter Eriksson och Miljöpartiet var med att fatta besluten om investeringar i två kolkraftverk tillsammans med den Socialdemokratiska regering de stödde.

Alltså, lite sund självkritik från Peter Erikssons sida, som uppenbarligen går omkring och skäms för sitt hemska fossiltilltag hela dagarna. ;-)

Mer på DI (för prenumeranter).

Sverige centralt för miljökapitalism

Förbifartsdebatten plockade på något sätt verkligen fram det allra sämsta ur miljödebatten.

Från Miljöpartiet på officiell nivå debatterades ändå hederligt. Man kan helt enkelt inte acceptera den utsläppsökning som man tror att förbifarten kommer att leda till.

Till måste man dock tillägga att inga alternativa sätt att lösa trafikproblemet har presenterats och att Miljöpartister helt verkar ha missat att det faktiskt händer en hel del inom utvecklingen av både elbilar och biobränslen.

I undervegetationen förekom inte desto mindre en hel del ren civilisationskritik, gränsande till ekofascism.

En del verkar liksom anse att jorden vore en bra plats "om det inte bara var för människan."

Detta är - enligt min mening - inte bara en rejält jäkla pundig åsikt, utan också en potentiellt farlig sådan som inspirerar galningar till människofientlighet. Ibland med fruktansvärda konsekvenser.

Skadeverkningarna av företagarfientligheten yttrar sig på flera sätt och är i vissa stycken väldigt allvarliga. När villkoren för att göra affärer offras på miljövänsterns moralistiska altare, undergrävs förutsättningarna för tillväxt.

De politiska alternativen är ganska tydliga på den här punkten.

Vänstern gapar sig hesa om att åtgärder som ska sätta käppar i hjulet för näringslivets utveckling på punkt efter punkt, oavsett om det gäller att höja skatten för alla som eventuellt lyckas med sitt företagande, eller om det gäller att stoppa viktiga infrastrukturprojekt.

Regeringen - genom främst Maud Olofsson - står för handling i näringspolitiken. Inte genom att ösa pengar över amerikanska biljättar, utan genom att förbättra förutsättningar för företagande.

Företag, ni vet sådana som vänstern tror att de kan behandla hur som helst (eller i extremfallet inte ens önskar), löser miljöproblem as we speak. Inte alla på en gång. Men fri företagsamhet gör faktiskt svenska företag bäst i världen på miljö.

För den som är mer intresserad av vad som faktiskt åstadkoms på miljöområdet kan man i september bevista tre olika världskongresser på området.

På måndag är det stor offshorevindkraftsmässa/konferens på Stockholmsmässan med bland andra energikommissionär Andris Piebalgs och energiminister Maud Olofsson och ett hundratal skickliga företag som får det hända.

Direkt efter följer World Bioenergy Clean Vehicles & Fuels 2009 med självaste Kungen närvarande, samt bland andra den nya amerikanska ambassadören Matthew Barzun. Av allt att döma kommer han att fortsätta in på det spår som företrädaren Michael Wood stakade ut, i att sammanföra svenskt miljökunnande med amerikanskt entreprenörskap.

Tidigare i veckan ägde också en stor vågkraftkonferens rum i Uppsala. Ett område där Sverige är världsledande, tack vare framförallt den fantastiska industrimannen Billy Johansson (tidigare ABB).

Tycker man att handling och konkreta resultat är tråkiga och upplever att de krockar med den marxistiska klassanalysen får man helt enkelt sälla sig till miljövänstern...

Naturskyddsföreningen kritiserar vänsternpartiernas energiuppgörelse

Det är mycket glädjande att vänsterpartierna nu bytt fot om energipolitiken. Det är dock tillnärmelsevis inte en lika bra energipolitik som regeringens, men det omedelbara avvecklingshotet är avvecklat.

Tyvärr vill man ändå av oklara skäl släpa fram energipolitiken i varje val framöver genom konstruktionen. Man kan tycka att det vore gynnsamt för alla om man kunde fastslå långsiktiga villkor och sedan gå vidare. Menmen.. man kan väl inte få allt.

Man kan ju undra varför de gjorde sig så omöjliga i förhandlingarna med regeringen om nu inte kärnkraften var en sådan helig princip för miljöpartisterna?

Är protektionismen månne en starkare kraft? Kabelavhuggningsprincipen är obegriplig på alla plan och vänsterpartierna får också en välförtjänt skopa kritik från Naturskyddsföreningen och Svante Axelsson som undrar varför miljöpartister vill hindra andra länder att få del av vår svensktillverkade fina koldioxidfria el.

Stockholmscentern med sjumilakliv mot framtiden

Stämman igår blev helt fantastisk! Det nya systemet med motionsbehandling i kommittéer var alltigenom en succé, även om vi i tillväxtkommittén hade behövt lite längre tid. Per Karlberg som satt som kommittórdförande gjorde dock ett strålande jobb i att jaga in alla inlägg rappt, effektivt och utan onödiga metadiskussioner.

Resultatet blev ur mitt perspektiv inget annat än full pott! Diskussionerna gick visserligen höga (det är ju liksom centerpartiet vi talar om), men beslut efter beslut landade oerhört rätt och stockholmscentern visar verkligen att att vi kan och vill driva utvecklingen.

"Rättvisa skatter - lika skatt för alla" blev ämne för en hel del diskussion i kommittén, men som ändå kom fram till att straffbeskattning på utbildning och flit antagligen inte är förenligt med Centerpartiets värderingar. Motionen - som tekniskt sett innebär något som kan liknas vid "platt skatt" genom ett avskaffande av statsskatten - gick sedan igenom utan vidare mankemang.

Min egen relativt väl uppmärksammade kärnkraftsmotion har ju efter den senaste tidens händelser, med den fantastiska energiöverenskommelsen, kommit att inaktualiserats något. Distriktsstyrelsen fann i förbehandlingen av motionerna dock att det var viktigt att göra ett statement kring detta och tydligt redovisa att vi står bakom Maud och regeringen i detta och föreslog sålunda att stämman skulle anse motionen som besvarad, med ett tillägg att denna ligger i linje med var Alliansen har kommit överens om.

I kommittéarbetet förkom viss diskussion och jag hade också fått en skrivelse, samt ett utdrag från partiprogrammet från 1981, från en väldigt rar dam att läsa upp (hon satt med i en annan kommitté) i vilken hon sågar min motion vid fotknölarna. Med allt detta sammanvägt beslöt kommittén ändå att bifalla distriktsstyrelsens förslag. Plenum bjöd på en viss diskussion efter vilken kommitténs förslag antogs. Det finns sålunda majoritet i Stockholms stads distrikt för att tillåta kärnkraft OM denna drivs på rent marknadsmässiga grunder och genomgår en lika grundlig miljöprövning som andra energislagsanläggningar.

Fredrik Bojerud hade motionerat om att Sverige bör gå med i Nato. Med egna erfarenheter från Afghanistan vet han vad han talar om när det gäller svensk trupp under Natobefäl på FN-mandat. En hel del diskussion föregick naturligtvis beslutet. Stundtals hätsk. En viss skiljelinje kunde skönjas mellan de vars släkt varit etniska svenskar sedan Magnus Ladulås och de som själva eller vars föräldrar växt upp i länder där fred och frihet inte varit lika självklar.

Det finns faktiskt inte något ädelt i att stå "neutral" mellan frihet, marknadsekonomi och demokrati å ena sidan och kommunism, diktatur och terror å andra. Stämman landade alltså i att Stockholmscentern ska driva vidare frågan om att Sverige bör ansluta sig till Nato.

LAS är en stor fråga för mig. Den engagerar på ett personligt plan. Både av idelogiska och praktiska skäl. Det är med MYCKET stor glädje vi kan konstatera att Stockholmscentern ställer sig bakom ett avskaffande av den oerhört orättvisa och tillväxthämmande Lagen om anställningsskydd!

Jag är stolt över att vara centerpartist, när jag hör hur det argumenteras från salens alla hörn om LAS. Det är helt klart så att centerpartister oavsett om man är förnyare eller traditionalist, är utledd på att låta facket och socialdemokraterna definiera bilden av arbetsmarknaden.

Igår visade stockholms stads centerpartister att man står på småföretagarens sida. Man visade att man står på marknadsekonomins sida. Man står på avtalsfrihetens och rättvisans sida. Människan är inga menlösa offer. Vi kan och vi vill! Tillsammans kan vi inspirera varandra till att lyfta oss, bli bättre, förkovra oss och göra oss själva och den kunskap vi säljer på arbetsmarknaden allt mer värdefull!

LO kan säga vad de vill, men över oss har de ingen makt.

Till saken hör att det inte var någon diskussion överhuvudtaget om att LAS och turordningsreglerna borde behållas! De alternativ som kom att diskuteras var att "skrota LAS" eller att "reformera LAS" och det var alltså "skrota LAS" som vann voteringen.

Det var distriktets 1:a vice ordförande (omvald på stämman), Helene Törnqvist som lagt motionen.

Stort. Mycket stort! :-)

Läs även Per Ankersjö, Fredrick Federley och Politikerbloggen.