Kapitalism en förutsättning för miljön

Förra årets energiöverenskommelse var historisk. 30 år av energipolitisk sörja torkades upp och vi fick en rimlig överkommelse på plats, enligt vilken kärnkraften ska få finnas men på marknadsmässiga villkor.

Sedan dess har framförallt vindkraftens utbyggnad tagit fart på allvar. Tyvärr snackas det mycket mer än vad det investeras. O2's börsintroduktion har skjutits på framtiden. Det väcker en del funderingar.

Svenskarna har inte tillräckligt mycket förmögenhet att satsa på investeringar. Även om man känner att vindkraften är framtiden så saknas medel att satsa. För många lever ur hand i mun, har ingenting sparat och det man har vågar man inte satsa på en investering som måste betraktas som en krydda i portföljen.

När vänstern talar om att "satsa" är det staten som ska satsa. Det innebär att man suger in investeringsmedel från företagen och medborgarna för att ösa över "behjärtansvärda" ändamål som man enligt någon hemvävd tillväxtteori ( i bästa fall) ska ge nya jobb.

Dessvärre är inte "högern" så tydliga med att förklara att varje statligt initierad satsning tränger undan en privat.

Om staten istället kunde ge fan i medborgarnas plånböcker i större utsträckning skulle privata investeringar, som t ex den i O2, äga rum i större utsträckning.

Att vänsterpartierna annonserar en återkomst för den så förhatliga förmögenhetsskatten ökar på problemet. Att alliansen accepterar den progressiva beskattningen på arbete är lika illa och värnskatten är en klick hundbajs under förmögenhetsbildningens sko.

Man måste för ett ögonblick bortse från de fördelningspolitiska effekterna. Vi behöver förmögenhetsbildning. Vi behöver privata investeringar. För ekonomins skull, men också för miljöns skull. Nya företag (som exempelvis miljöföretagen) har de största investeringsbehoven.

---

Läs även Per Ankersjö om energipolitiken.