MiljöRätt i Gnosjö i morgon (fredag)

I morgon kommer jag att besöka Gnosjö och ett seminarium om hur svenskt miljörätt egentligen fungerar för företagen.

Helt klart är att det fungerar väldigt dåligt och något måste göras.

Jag har tidigare skrivit om detta och bland annat Volvos satsning på att bygga koldioxidneutrala fabriker. Sådana beslut och andra måste kunna fattas fort. Annars blir det svårt för svenska företag att hänga med i marknadens takt med ökade krav på miljövänlighet. Men i dagsläget hindrar det miljörättsliga regelverket svenska företag att göra energibesparande, miljöförbättrande och andra investeringar.

Seminariet i Gnosjö är det första i en serie sådana över hela landet. Syftet är att samla in erfarenheter från dem som faktiskt använder miljölagstiftningen varje dag - Sveriges företagare.

För dig som är i närheten och har lust att komma kan jag berätta att det hela äger rum på Restaurang Köket på Storgatan 8.

Det hela äger alltså rum i morgon fredag och börjar kl 11 med tre intressanta talare i ämnet och kl 12 blir det lunchmingel.

Läs mer om MiljöRätt här.

(Hunden på bilden heter Lage och är MiljöRättsturnéns maskot.)

Sverige centralt för miljökapitalism

Förbifartsdebatten plockade på något sätt verkligen fram det allra sämsta ur miljödebatten.

Från Miljöpartiet på officiell nivå debatterades ändå hederligt. Man kan helt enkelt inte acceptera den utsläppsökning som man tror att förbifarten kommer att leda till.

Till måste man dock tillägga att inga alternativa sätt att lösa trafikproblemet har presenterats och att Miljöpartister helt verkar ha missat att det faktiskt händer en hel del inom utvecklingen av både elbilar och biobränslen.

I undervegetationen förekom inte desto mindre en hel del ren civilisationskritik, gränsande till ekofascism.

En del verkar liksom anse att jorden vore en bra plats "om det inte bara var för människan."

Detta är - enligt min mening - inte bara en rejält jäkla pundig åsikt, utan också en potentiellt farlig sådan som inspirerar galningar till människofientlighet. Ibland med fruktansvärda konsekvenser.

Skadeverkningarna av företagarfientligheten yttrar sig på flera sätt och är i vissa stycken väldigt allvarliga. När villkoren för att göra affärer offras på miljövänsterns moralistiska altare, undergrävs förutsättningarna för tillväxt.

De politiska alternativen är ganska tydliga på den här punkten.

Vänstern gapar sig hesa om att åtgärder som ska sätta käppar i hjulet för näringslivets utveckling på punkt efter punkt, oavsett om det gäller att höja skatten för alla som eventuellt lyckas med sitt företagande, eller om det gäller att stoppa viktiga infrastrukturprojekt.

Regeringen - genom främst Maud Olofsson - står för handling i näringspolitiken. Inte genom att ösa pengar över amerikanska biljättar, utan genom att förbättra förutsättningar för företagande.

Företag, ni vet sådana som vänstern tror att de kan behandla hur som helst (eller i extremfallet inte ens önskar), löser miljöproblem as we speak. Inte alla på en gång. Men fri företagsamhet gör faktiskt svenska företag bäst i världen på miljö.

För den som är mer intresserad av vad som faktiskt åstadkoms på miljöområdet kan man i september bevista tre olika världskongresser på området.

På måndag är det stor offshorevindkraftsmässa/konferens på Stockholmsmässan med bland andra energikommissionär Andris Piebalgs och energiminister Maud Olofsson och ett hundratal skickliga företag som får det hända.

Direkt efter följer World Bioenergy Clean Vehicles & Fuels 2009 med självaste Kungen närvarande, samt bland andra den nya amerikanska ambassadören Matthew Barzun. Av allt att döma kommer han att fortsätta in på det spår som företrädaren Michael Wood stakade ut, i att sammanföra svenskt miljökunnande med amerikanskt entreprenörskap.

Tidigare i veckan ägde också en stor vågkraftkonferens rum i Uppsala. Ett område där Sverige är världsledande, tack vare framförallt den fantastiska industrimannen Billy Johansson (tidigare ABB).

Tycker man att handling och konkreta resultat är tråkiga och upplever att de krockar med den marxistiska klassanalysen får man helt enkelt sälla sig till miljövänstern...

Miljövänsterns koketteri utmanas av (C)

Stockholms miljölandstingsråd, Gustav Andersson (C), skriver idag en oerhört bra artikel på Politikerbloggen om skillnaden mellan en modern och människovänlig miljöpolitik och en moraliserande miljövänster.

Inom miljödebatten blir argumenten ofta oerhört abstrakta. Nästan aldrig utgår debatten från vad folk faktiskt gör, utan vad de borde göra utifrån någon slags ekoradikal moralism. Det kan man ju ägna sig åt om man tycker att det är kul, men det kommer inte lösa några miljöproblem.

Det finns ingen människa som vill ha dålig miljö. Men samma människor vill ha andra saker också. Möjlighet till effektiva och bekväma transporter, god mat och tak över huvudet där det också finns element att skruva upp ett snäpp när novembermörkret lägger sig.

Miljövänstern borde fråga sig om det liksom känns rimligt att människor en vacker dag kommer på att det här med att åka och hälsa på farmor, äta sig mätt och typ sova inomhus faktiskt inte är ett eftersträvansvärt sätt att leva?

Det är bara goda villkor för företagande och tillväxt som varaktigt skapar möjligheter till samhälleliga förbättringar. Miljöförbättringar och annat.

Som ett flagrant exempel på ofruktbar miljödebattslig abstraktion är Miljöpartiets blanka nej till tunneln mellan Mälarens södra och norra stränder. De redovisar ingen alternativ lösning på problemet utan är liksom bara emot i största allmänhet.

Det kanske drar ner applåder på Jordens Vänners julfest, men det duger fan inte om man aspirerar på att regera landet.

Tällberg forums råd till universums härskare

Tällberg Forums styrelseordförande, Bo Ekman, tar idag till orda på SvD Brännpunkt och förklarar vad politikerna ejenkligen borde göra.

Med några intressanta tankar insprängda i det substanslösa svammel som tyvärr utgör merparten av artikeln, visar Bo Ekman precis vad problemet är i miljödebatten.

Precis som SNF, Greenpeace, miljöpartiet och en hel del av chablisvänstern vrålar Bo Ekman, likt en fyraåring som verkligen inte vill att bollibompa ska vara slut, om hur han tycker att världen och politiken egentligen borde se ut.

Nu avslutas visserligen artikeln med en fråga om alla dessa drömmar är politiskt möjliga att genomföra, men det hjälper inte. Tällberg Forum (och i synnerhet dess ordförande) borde faktiskt hålla en högre nivå och presentera en och annan pusselbit i hur genomförandet av någon av de önskedrömmar som presenteras i artikeln ska gå till.

Jag är så jävla utledd på koketterandet i miljödebatten.

Det är liksom någon slags moralisk skönhetstävling om vem som vill ha störst sänkningar hit och dit, utan att för ett ögonblick reflektera över konsekvenser för andra viktiga värden eller om det verkligen skulle lösa några problem.

Då blir miljödebatten inte riktigt på allvar. Det blir på sin höjd något som kan beskrivas som en intellektuell assessoir att glänsa med i sociala sammanhang.

Hur menar t ex Bo Ekman att en global koldioxidskatt ska implementeras? Hur ska det administreras? Hur ska sanktionssystemen fungera för att se till att det hela efterlevs?

Det är svårt att se framför sig hur de multilatera förhandligarna mellan 200 länder, om någonting som kommer att försämra de flestas ekonomi, skulle gestalta sig och hur lång tid det skulle ta. (jmf t ex Doha-förhandlingarna) Än mindre varför oljerika länder som inte riktigt är med på Al Goretåget, t ex Iran och Azerbadjan, skulle gå med på ett dylikt upplägg?

Hur tror Bo Ekman att världen styrs? Finns det månne en världsregering som kan tvinga på alla jordens länder Tällberg Forums förvisso ganska intressanta idéer? Det har jag i så fall missat.

Det är först när man kan föreslå politiskt, tekniskt och ekonomiskt genomförbara åtgärder som man kommer att komma någon vart. Tills dess blir att detta meningslösa pladder - som det Bo Ekman idag visar prov på - mer en del av problemet än av lösningen.

Någon som tror att vänsterpartierna skulle göra det bättre?

Det kan inte vara lätt att sitta i opposition idag. Säga vad man vill om regeringen men nog fan levereras det!

Det har väl knappast undgått någon att jag tycker att energiöverenskommelsen är något av det bästa som hänt sedan självhäftande tejp. Även om kärnkraftsöppningen var en svårupplöst knut i vårt parti, så tror jag ändå att de allra flesta tycker att totalen hamnade oerhört väl.

Idag ger ingenjörsvetenskapsakademin också regeringen rätt i fråga om kärnkraftens betydelse för miljön.

Som en naturlig förlängning och fortsättning kommer nu en klimatpolitik så kraftfull att inte ens Svenska Naturskyddsföreningen egentligen har någon kritik med substans.

LRF var igårdagens aktuellt vansinniga och tolkade regeringens politik som en "krigsförklaring", men det är fan i mig ingen mänsklig rättighet att få köra sina maskiner på fossildiesel. Att detta beslut kungörs nu, men att politiken ska genomföras först 2011, ger såväl lantbruk som andra dieselberoende verksamheter möjligheten att börja styra in sina reinvesteringar på sådant som inte är fossilbränsleberoende.

Önskvärt vore naturligtvis att detta kunde bli en europeisk klimatpolitik, så att de entreprenörer som ser möjligheter att utveckla bättre bränslen och fossilenergibesparande tekniker har en större marknad att sälja på.

Mot bakgrund av det är det ju intressant att fundera lite på hur det hade sett ut om vi hade haft en vänsterregering. Under alla de år som miljöpartiet agerade stödparti åt socialdemokraterna lyckades man inte få igenom någonting som ens var i närheten det som regeringen idag presenterar.

Om man dessutom - liksom jag - anser att det är bättre ju fler länder som är med på dylika politiska överenskommelser, blir ju saken inte bättre av att vänsterpartierna inte direkt är några anhängare av EU-samarbete.

Miljöpartiets kalkyl går inte ihop

Bloggen Bent hackar miljöpartiets klimatpolitik i småbitar.

Det vore komiskt och kanske lite rart, om det inte vore för det faktum att dessa tomtar faktiskt gör anspråk på att sitta i regering och då föra en energipolitik som av allt att döma kommer att leda till kraftigt ökade koldioxidutsläpp.

Hög tid att syna MP's miljöbluff.

Tillväxt och miljö måste gå hand i hand

Det råder en oroande passivitet kring infrastrukturfrågor i Stockholmsområdet, fastän möjligheten till snabba och effektiva transporter runt om vår stad är en förutsättning för att vi ska kunna jobba och leva här.

Tunnelbanan är toppen (när den går som den ska). Miljövänlig, bekväm och snabb. Tvärbanan och Saltsjöbanan är kanske inte lika komfortabla, men annars lika bra. Men det förutsätter att man reser från närheten av en station till något ställe nära en station.

För andra resor passar bilen bäst.

Partikelhalterna i staden är ett stort problem. Men vi kan inte lösa det genom att förneka människors behov att transportera sig. Det vore lite som att bota huvudvärk med halshuggning.

Essingeleden har nått sitt tak och det har effekter för tillväxten. Det kan t ex leda till att en företagsetablering i Sörmland får nej på sin miljöprövning för en anläggning, om man kan anta att etableringen någon gång då och då skulle tänkas innebära en tung transport till t ex Värtahamnen.

De som bor längs essingeledens sträckning lider också av den allt intensivare trafiken där.

Anledningen är att Stockholm växer. Och att Sverige växer. Alla transporter söder -- norr måste passera Stockholm och faktiskt Stockholms innerstad på Essingeleden. Det är inte rimligt och måste få en lösning.

Förbifart Stockholm är en sådan lösning.

Den största förtjänsten med förbifarten är att förbipasserande transporter inte måste in genom staden, vilket kommer att innebära stora lokala miljöförbättringar för boende.

Nuvarande trafikleder avlastas och möjliggör smidigare kortare transporter vilket är gynnsamt för t ex arbetsmarknaden, eftersom fler människor lättare når ett större jobbutbud.

Ett tredje argument är att intressanta utkantsområden av stockholm, Botkyrka och Vällingby/Spånga/Rinkeby, binds ihop med stora möjligheter till social, kulturell och ekonomisk expansion som följd.

Ekofanatiker vill att allting ska vara som förr. Eller egentligen kanske som en utopisk drömbild av förr. Ett icke-industrialiserat samhälle. Det är inte görligt och knappast heller önskvärt. När människor har vant sig vid tak över huvudet, mat på bordet och akutsjukhus kan man liksom inte rulla tillbaka bandet. Och det finns heller ingen anledning.

Världen förändras ständigt och vi människor är en stor del av förändringen. Självklart ska utvecklingen ske med hänsyn till viktiga naturvärden, men vi måste komma ihåg att även naturvärdena värnas för människornas skull. Ren luft och rent vatten, biologisk mångfald och vackra skogar saknar ju värde om ingen finns där för att lukta, smaka, lyssna och betrakta.

Miljön är ett viktigt värde för människor, men det är social samvaro, skaparglädje och ekonomisk trygghet också. Så länge man blundar för det så kommer miljödebatten att föras på en fruktlös och abstrakt nivå, där en sak sägs och en annan görs. Miljödebatten blir symbolisk och innehållslös. (vafan flaskvatten? allvarligt...)

Miljöengagemanget blir äkta först när vi tar in det i våra vardagsliv utan att skryta om det, utan att vi koketterar med det och där vi väger det mot andra viktiga värden i våra liv.

Update: Läs även denna artikel i SvD om Stockholms växtvärk.

Sahlins vinnarfrågor blir färre och färre

Redan förra söndagen förvånade utfallet av partiledardebattens miljödel en smula. Fredrik Reinfeldt har tidigare haft sin kanske största svaghet just när det gäller miljö och möjligen hänger det samman med att miljöpolitik tidigare förknippades väldligt mycket med näringslivsfientlighet.

Den moderna miljöpolitiken är en helt annan sak. Vissa delar av miljörörelsen och till och med Miljöpartiet i sina bästa stunder, förstår och uppskattar marknadsekonomins kraft och vill gärna använda den för att lösa miljöproblemen.

Statsministern visar sig väl påläst på miljöområdet och droppar viktiga fakta som kan ligga till grund för en trovärdig och klok miljöpolitik. En som har större effekter än att bara sätta käppar i hjulet för folk och företag.

En annan faktor är att oppositionsledaren faktiskt har satt sig i en ganska besvärlig sits. Varje gång miljön kommer på tal måste hon hänvisa till miljöpartiet. Det är inte hennes egen politik, utan hon blir liksom budbärare för någon annans. Hon kan inte trumma in den med samma trovärdighet som hon gör med de traditionella socialdemokratiska värdena.

Superveckan avlöpte fantastiskt väl för regeringen med Reinfeldt själv som en solklar 1:a och eftersom politiken är ett nollsummespel finns det också förlorare. Och kanske var det inte så konstigt att sossarna fick hyggligt med stryk av opinionen. Så länge de inte avkrävdes svar om politiken kan ju väljarna skapa sig en egen bild av partiets politik - och i idévärlden är ju allt perfekt. Så är det nu inte längre och om denna enda vecka eroderade sympatierna för socialdemokraterna med hela 3,2 %-enheter, tänk då vad en hel valrörelse kommer att kunna åstadkomma.

Det ser faktiskt ganska ljust ut för Alliansen inför 2010.

Miljö- och energiresa i USA

Är på resa i USA med ett späckat schema med träffar med en hel del myndigheter för att diskutera politik, opinionsbildning och praktik kring miljö- och energifrågor.

Tre intensiva dagar i Washinton D.C och nu är vi i Chicago, jag och fem ytterligare svenskar. Mitt resesällskap är politiker och tjänstmän som alla är experter på förnybar energi i olika former.

Intrycken är så oerhört många och en fördom som vi kanske har i Europa är att USA på något sätt skulle ligga efter när det gäller miljö. Det är verkligen inte sant.

När det gäller cleantech och biobränslen är man redan idag världsledande och den forskning som pågår, det fokus som läggs vid utveckling av nya energiformer, är mycket imponerande.

Hela förvaltningen har tar detta på högsta allvar. Den amerikanska miljörörelsen är konstruktiv och vetenskapligt förankrad.

Uppfinningsrikedomen tar sig inte bara uttryck som en idé och skisser, utan som faktiskt genomförande genom imponerande entreprenörskap.

Medan vi i Europa är experter på problem, verkar man här faktiskt vara mer inne på lösningar.

Langenrapporten och fossila drivmedel

Etanol är ett utmärkt fordonsbränsle, eftersom det kan framställas på ett förnybart sätt från t ex skogsråvara.

Trots detta är EU på väg att fatta beslut som innebär att ingen skillnad görs mellan fossilt och förnybart bränsle!

Det är koldioxidutsläppen från avgasröret som kommer att mätas. Är det under 120 gr/km anser EU att det är bra. Är det över anser EU att det är dåligt. Oavsett vad du tankat med.

Detta är naturligtvis HELT fucked up, som det heter på ren svenska. Uppenbarligen har den europeiska bilindustrin (som har mycket investerat i dieselmotorer) lyckats påverka europaparlamentets industriutskott till detta ytterligt märkliga drag.

Är allt snack från våra folkvalda om klimatet på allvar, eller är det bara tom retorik? Kanske läge att fråga våra svenska ledamöter vad de håller på med...

Industriutskottet
Lena Ek (c)
Göran Färm (s)
Gunnar Hökmark (m)

Länk till övriga ledamöter och suppleanter.

Bränsle som är bättre än lagen

Hos Magnus Andersson läser jag att det i den utmärkta tidningen miljöaktuellt finns två artiklar att läsa om s k syntetiskt bränsle.

Den ena handlar om att SCA byter ut vanlig raffinerad råoljebaserad diesel mot syntetisk dito.

Den andra handlar om att samma bränsle är galet missgynnad av den svenska drivmedelsbeskattningen!

Det är så dumt, så dumt när miljöpolitiken försöker blanda sig i tekniken. Varför inte bara klura ut hur rent man vill att fordonsbränsle ska vara och sedan låta marknaden ta fram produkter som motsvarar kraven?

Lagen ska skydda oss från skadliga utsläpp, inte detaljreglera hur det ska gå till. Då blir det som nu: Att ny och bättre teknik missgynnas till förmån för gammal och sämre.

Syntetisk diesel har ingenting med vanlig diesel att göra, förutom att bränslet kan användas i helt vanliga dieselmotorer. Ingen ombyggnad, ombesiktning eller annat behövs. Bara att tanka och köra.

Jag förstår verkligen att SCA vill köra med syntetbränsle. Det är inte minst en viktig arbetsmiljöfråga. Lastbilar är väl en sak. De rör ju på sig hela tiden i luftmassan så att säga, men skogsmaskiner står oftast still och man sitter och kör mitt i avgasmolnet.

Dessa avgaser kan vara så gott som fria från sotpartiklar och ämnen som orsakar cancer och allergier om man tankar syntetiskt bränsle istället för vanlig gammal oljediesel.

Och det inte bara om man jobbar i skogen detta är en bra sak. Här i stan har vi problem med partikelnivåer på vissa gator. Essingeleden har nått sitt tak, liksom hornsgatan. Om dieselfordonen skulle köra på syntetbränsle istället skulle detta problem vara löst!

Jag har haft förmånen att vid ett par tillfällen träffa ett av de företag som jobbar med att framställa syntetiskt drivmedel, EcoPar. De är riktiga superentreprenörer och uppfinnare och brinner verkligen för sin produkt. Med all rätt. Den är verkligen helt magiskt bra.

Snabba tåg och långsamma processer

Idag står att läsa i DN om att alla politiska partier är positiva till snabbtåg och att moderaterna också är det, men att de först vill veta vad det kommer att kosta.

Och det är väl inte så konstigt. Hur kan man liksom vara emot bättre, snabbare och mer miljövänliga transporter?

Artikeln väcker dock en hel del tankar. Positiv till snabbtåg är lätt att vara, men är man också för de nödvändiga politiska förändringar som krävs för att de ska komma till stånd?

Ekonomiskt sunda projekt finner effektiv finansiering på den privata kapitalmarknaden. Visst kan man väl få vara emot både kapitalism och OPS-lösningar, men då måste man också vara beredd att stå för att viktiga miljöförbättrande projekt skjuts på en osäker framtid till förmån för "klasskampen".

I och med miljöbalkens ikraftträdande 1999 blev tillståndsprövningen för infrastrukturprojekt gigantiska äventyr. De tar lång tid och är mycket kostnadskrävande och det är inte säkert att man trots gedigen och godkänd miljöprövning får bygga banan.

Miljöorganisationer med minst 2000 medlemmar har enligt den svenska tolkningen av Århuskonventionen rätt att överklaga miljödomar.

Botniabanan är ett anskrämligt exempel på hur den talerätten missbrukas. Främst av Naturskyddsföreningen. Deras ständiga överklagande fördyrar och försenar projektet. Dessutom leder ju deras agerande till tonvis med onödiga utsläpp av inte bara koldioxid genom att godstrafiken tvingas gå på väg, utan också polyaromater och skadliga partiklar.

Jag tycker att Grön Ungdoms nya språkrör verkar väldigt vettiga och ärligt talat ett gigantiskt lyft jämfört med företrädarna. (Maria Färm kommenterarockså nyheten idag kortfattat.)

Undrar tro om hon och hennes språkrörskollega är beredda att ta en jobbig diskussion i sitt parti om rimligare miljöprövningsprocesser, privatisering och/eller privata medinvesteringar (OPS)?

Plug in-hybriden - snart i ett eluttag nära dig

Det finns två länder i världen som är särskilt framstående när det gäller miljöteknik. Sverige och USA. När dessa två samverkar finns goda förutsättningar för att resultatet blir dynamit!

Idag berättar näringsminister Maud Olofsson tillsammans med USA's biträdande energiminister Alexander Karsner på DN Debatt, om den gemensamma forskningssatsningen på plug-inhybrider.

Detta är välkommet. Elfordon som kan laddas och drivas på ett effektivt sätt kan öppna upp helt nya möjligheter till billiga och miljövänliga transporter och därmed skapa en välkommen tillväxtinjektion i alla delar av världen, men också i synnerhet i Sverige och USA, där tekniken utvecklas och kommer att ägas.

Är på plats i Almedalen och ska nu kl 10 ner till Visby Hotel där Centerpartiet har miljöseminarium. Ska passa på att uttrycka min glädje över detta till näringsministerns närmaste då. :-)

Formulera drömmen - låt marknaden uppfylla den

Satt med några grymt kunniga personer på området och diskuterade miljöpolitik häromdagen. Ämnet var mer specifikt alternativa bränslen, det kommande EU-direktivet för fordonsbränslen och beskattningen som efter höstens märkliga manöver kom att missgynna den bästa "vanliga" mk 1-dieseln.

Problemet med politiken är att den är reaktiv. Beslutsfattarna på området gör någonting först efter starka påtryckningar från mäktiga lobbygrupper. När det gäller skatteklasserna på fordonsbränsle är det så tydligt. Man utgår från vad det finns för handelsbränslen idag, så låser man fast det hela i en lagstiftning.

Politiken borde istället vara proaktiv. Tänk att ha en debatt som kunde mynna ut i en vision om hur fordonsbränsle borde vara beskaffat. En politik som utgår från våra gemensamma efterfrågan, snarare än gårdagens utbud...

Räkna på vilka partikelnivåer vi kan hantera, även med en avsevärd tillväxt. Enas kring gränsvärden för hur mycket polyaromater som kan accepteras, för att sedan skapa en 0-skatteklass för "drömbränslet".

Sedan är det upp till marknaden att skapa drivmedel som kvalar in.

Tillståndsprövningen igen...

Miljöbalken är en konstig lag som i själva verket hindrar övergången till ett mer miljövänligt samhälle.

Bloggen Miljödebatt uppmärksammar ett debattinlägg i DI (ej på nätet) där två advokater lyfter fram exempel på där vindkraftetableringar hindras av den otroligt komplicerade och långsamma tillståndsprövningen.

Och det är inte bara vindkraftsutbyggnaden som drabbas, utan i princip alla verksamheter som vill införa nya och mer miljövänliga processer.

Detta är ohållbart och måste ändras så fort som möjligt.

Miljön ska vårdas för människornas skull!

Mitt förhållande till Miljöpartiet blir allt mer komplicerat. På senare tid har jag nöjet att samtala med några miljöpartister, som visat sig ruggigt vettiga, kunniga inom framförallt miljöfrågor (men även mycket annat politiskt), och de har till och med visat sig ganska liberala.

Till och med när det gäller ekonomi och marknad.

Man inser marknadsekonomins förtjänster och vill tillämpa den på framförallt miljöpolitiken och då tror jag bara att det är en tidsfråga till att hämningar när det gäller andra politikområden lossnar.

Men så finns ju dessa riktiga blådårar.

Läser på HAX' blogg om en jeppe som på fullaste allvar motionerar om att Sverige ska minska sin befolkning för att rädda miljön.

Bernt Eklund, som motionären heter, är vad man kan kalla för en ekofascist.

Nästan mer förvånande är det minst sagt milda avslag partistyrelsen yrkar.

Om en övergång till förnybara bränslen sker, och att konsumtion av prylar får ett slut, tycker partistyrelsen ändå att människor kan få finnas.

Anser man att människor är ett miljöproblem har man inte bara åt helvete fel. Hur fan hade Bernt tänk sig att det skulle gå till? (Barnbegränsning? Invandringsbegränsning? Förintelseläger?)

Bernt kan kanske möjligen ändå glädja sig åt att den tillväxtfientliga politik som alltför många miljöpartister fortfarande förespråkar, i praktiken skulle innebära en befolkningsminskning genom hunger och fattigdom (och emigration, naturligtvis).

Ekologisk odling ifrågasatt

Skriver idag på stureplanscenterbloggen om huruvida "ekologiskt" odlat egentligen är så mycket mer miljövänligt än konventionellt odlat.

Professor Lars Bergström tycker inte det och det är antagligen på ganska goda grunder. Åtminstone när det gäller klimatet.

Miljödebatten känns ibland som ett enda stort pk-fluff där man ska tävla i asketism och förnekelse av allt som är ekonomiskt, praktiskt och/eller roligt.

Om man inte använder Round up, eller annat ogräsbekämpningsmedel, måste man få bort ogräset mekaniskt med traktor och redskap. Det gör att man kör över jorden fler gånger än annars. Dessutom finns det koldioxid (och kanske metangas) bundet i marken genom marklevande organismer som släpps loss vid den mekaniska markbearbetningen.

Bloggen Miljödebatt skriver bra om saken.

Miljön behöver mer kapitalism

Johan Goreki från Globe Forum skriver idag i tidningen Miljöaktuellt intressant om tillväxtens betydelse för att komma närmare miljöproblemens lösning.

I ett fyrapunktsprogram beskrivs åtgärder som tillsammans förväntas sätta fart på innovationsklimatet.

"1. Bättre möjligheter för samverkan mellan innovatörer, forskare och företag genom att satsa mer på handlingsorienterad forskning. Här behöver resurserna förstärkas och mer pengar skjutas till.

2. Ett nationellt mentorprogram med fokus på innovation. Involvera erfarna näringslivsprofiler!

3. En "gräddfil" för innovatörer med förmånliga skatteregler, kanske en särskild bolagsform, flexiblare finansiering till exempel mikrolån, underlätta anställning av personal m m.

4. En "Innovationsombudsman" – en erfaren person från näringslivet som kan bli katalysator i denna utveckling och inledningsvis snabbutreda hur satsningen skall gå till. "

Alla punkter i sig säkert bra, men problematikens kärna angrips inte rakt framifrån. Liksom så många andra i vårt avlånga land verkar det nästan finnas någon slags fobi mot marknadsekonomi och kapitalism.

Hela artikelns analys leder ju fram till att det är de socialistiska inslagen i vårt samhällssystem som är problemet. Varför inte ta bladet från munnen och säga det?

I den tredje punkten föreslås en "gräddfil" där vissa företag ska slippa de bojor som det svenska näringslivet är belagda med. Varför bara dem?

Innovationskraft finns i alla företag som överlever på en fri marknad. Några av våra viktigaste miljöförbättringar sker på anrika jättar som Boliden, Volvo och Cementa. (De verkar dock överlag ganska dåliga på att berätta om det.)

Inte desto mindre delar jag författarens grundtanke. Det behövs fler nya innovationsdrivna företag och det är av fler anledningar än miljön. Hela vårt välstånd bygger på ett aktivt och regenerativt företagande. Utan det har vi ingenting.

Ta fasta på punkt tre och låt den omfatta alla företag. (det finns inget att förlora på det)

Vilken nytta gör egentligen SIKA?

Jag lyssnar på radio på morgnarna och det är ibland förknippat med, om inte direkt livsfara, så i alla fall obehag. Några sekunder efter jag hört ekot rapportera om SIKA's krav på ett bensinpris på 27 spänn hade jag några frukostflingor i näsan och det är fan inte kul.

SIKA, Statens institut för kommunikationsanalys, har många starka åsikter om framförallt biltrafik.

Dagens utfall handlar om att svenska folket i princip måste sluta att köra bil för att "klara klimatmålen". Detta är naturligvis helt vansinnigt!

Sveriges bidrag till koldioxidutsläppen är som även skrevs i den förra posten mindre än 0,2%! Vad vi gör med biltrafiken i vårt land är faktiskt helt betydelselöst för klimatet. Att påstå något annat är antingen ohederligt eller korkat.

Däremot är ett alltför högt bensinpris ett hot mot tillväxten. Människor behöver resa till varandra för göra affärer, jobba och ...tja... ha kul, och allt som gör sådant dyrare innebär att det sker i mindre grad.

Klimathotet är i högsta grad på allvar, men SIKA's lösning är gravt kontraproduktiv.

Faktum är att vi i Sverige har en nästan helt koldioxidfri energiproduktion och industriproduktion som äger rum i Sverige istället för i de flesta andra länder ÄR därmed per definition mer klimatvänlig.

Tillväxthatarna på SIKA förespråkar en lösning som med all rimlighet driver näringsverksamhet ur landet och då kanske de kan låtsas att den inte finns. Men det gör den (som tur är).

Det är i företagen det stora miljöarbetet sker. Att hindra människor från att ta sig kostnadseffektivt runt i landet mellan forskning och företag är att hindra utveckling (och därmed potentiellt miljöförbättrande utveckling).

Man kan tycka att det är märkligt att en myndighet som sorterar under en normalt näringslivspositiv administration har en så påtagligt tillväxtfientlig agenda.

Men det förklaras kanske till någon del av att SIKA's generaldirektör är miljöpartiets gamla partisekreterare och riksdagsledamot, Kjell Dahlström.

(pssssst... man kan spara några sköna skattekronor på ...tja, ni vet... lägga ner skiten...)

Om energipolitik i UNT

Magnus Andersson är en flitig debattör och det märks att huvudintresset kretsar kring miljöfrågor.

I Aftonbladetartikeln häromdagen lyser CUF-ordförandens frustration igenom över miljörörelsens märkliga och ofta direkt - för miljön - kontraproduktiva agerande.

Idag debatterar samma Magnus i UNT om vikten av en långsiktig och klok energipolitik. Det är faktiskt inte särskilt klokt att politiken ska detaljreglera hur volten och watten ska framställas.

Marknaden löser det på effektivast möjliga sätt.