Vad säger SNF om Vänsterpartiernas planerade angrepp på naturkänsliga områden?

Du får verkligen ursäkta mig om jag har fel, men jag kan inte hitta någon officiell kommentar från Svenska Naturskyddsföreningen angående vänsterpartiernas löfte om att bygga höghastighetstågspår kors och tvärs genom landet. Jag har letat på deras webbplats, läst deras blogg och sökt på Eniro nyhetssök utan resultat. Finns det någon kommentar så har jag missat den, vänligen upplys mig i så fall i kommentarsfältet. Jag är nämligen mycket nyfiken.

Med tanke på att Svenska Naturskyddsföreningen gör anspråk på att vilja skydda naturen är det väl en smula märkligt att man inte säger något alls om att de rödgröna tänker göra känsliga naturområden (däribland flera Natura 2000-omården) till byggarbetsplatser under årtionden med stora miljöbelastningar som följd.

Finns det några beräkningar på hur många hundra ton utsläpp alla dumprar, schaktmaskiner och annat kommer att släppa ut när laserninjatågspåren ska på plats?

Har man spekulerat i konsekvenser för djurlivet dels när diken, banvallar, stål och högspänningsledningar ska på plats, dels sedan när höghastighetstågen ska dundra förbi?

Personligen tycker jag inte nödvändigtvis att det behöver vara ett jätteproblem, vi har natur så att det räcker och blir över i Sverige och världen förändras ständigt så nybyggen måste tillåtas. Icke desto mindre ska ju dessa förändringar och vidhängande miljöbelastningar vägas mot olika alternativ så att vi får så mycket som möjligt för både pengarna och det miljöslitage som varje infrastuktursatsning innebär.

Fördelen med flyg är ju att man bara behöver starta och landa på marken. Resten sker liksom långt ifrån granbarkborren.

Kanske är nu situationen lite speciell i Naturskyddsföreningen eftersom det pågår någon slags personstrid om ordförandeposten. Den vanligtvis i debatten så aktive Mikael Karlsson har möjligen därför annat att lägga energi på, men med tanke på att SNF med sådan kraft ägnat sig åt att överklaga skiten ur Botniabanan kan man ju verkligen undra varför de inte säger något.

Eller är en rödgrön valvinst viktigare än den svenska naturen för Svante Axelsson och gänget?

Vänsterpartierna och verkligheten

Ingen har väl kunnat undgå vänsterpartiernas supertågslöfte idag. Det hela verkar ju vid ett första påseende bra. Det är skönt och bra med snabbtåg. Dessutom är det så länge vi har en elproduktion som bygger på vatten-, kärnkraft och vind/våg/sol jämförelsevis miljövänligt att driva tågen.

Det finns dock en lång rad miljöproblem förknippade med järnvägsbyggen som vänsterpartierna helt verkar bortse ifrån. Med Botniabanan i färskt minne kan man konstatera att tillståndsprocesserna är långt ifrån okomplicerade. Ständiga överklaganden sker, i enlighet med miljöbalken, som försenar och fördyrar projektet. Så kommer även vara fallet med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiets 120 miljarderssatsning.

Inte nog med att finansiering kommer att saknas för de 120 miljarderna. Eftersom en hel del av planerade (eller framdrömda) sträckningarna måste passera genom Natura 2000-områden kan man räkna med stort motstånd från alla de som värnar den svenska naturen. (Förseningarna för Botniabanan har fördyrat projektet mer än 7% av den totala budgeten på drygt 8 miljarder.)

Frågan är om det ens är möjligt att bygga sträckan Mjölby-Borås med dagens lagstiftning? Är Miljöpartiet beredd att ändra den för att förverkliga detta vallöfte? Är man beredd att strunta i miljöhänsyn för att bygga supertågspåren?

För att kunna köra fort med tåg får kurvorna inte heller vara brantare 6 600 meter i diameter. Det innebär t ex att stationen i Jönköping måste flyttas ca en mil ut från stan! Sannolikt kommer man att behöva kompromissa med bland annat hänsyn till ovanstående. Det innebär att tidsbesparingen Stockholm - Göteborg blir ungefär 10 minuter.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker nog att jag kan åka 10 min tidigare för att slippa de tiotalsmiljarder som det kostar extra (och de stora ingrepp i naturen det skulle innebära) med vänsterpartiernas turbotåg...

Det finns en del tillkortakommanden med hur de svenska tågen fungerar idag. För det första är det en massa förseningar som huvudsakligen beror på att underhållet misskötts. (Det i sin tur beror på att vänsterregeringen åderlät underhållsbudgeten för att prioritera andra saker som t ex friår när de hade makten senast.)

En annan orsak är att SJ har saknat konkurrens. Nu avregleras järnvägen på initiativ av infrastrukturminister Åsa Torstensson (C), vilket kan föra in pengar, idéer, kompetens och professionalism på de svenska järnbanorna. Kanske vi kan få mysiga lyxiga nattåg till Malmö? Billigare alternativ till Göteborg? Kanske rent av restaurangvagnar där man kan få något som faktiskt är ätbart. (Den jävel som i sin bottenlösa ondska uppfunnit SJ-"pizzan" borde för övrigt skjutas långsamt".)

Avregleringen är alltså vänsterpartierna (inklusive Miljöpartiet) emot.

---

Läs en DN Debatt från vilken jag hämtat en hel del faktauppgifter till denna bloggpost.

---

Läs även Stefan Tornberg, Annie Johansson, Elkers, Mikael Olsson, Gustav Andersson, Magnus Andersson och Karl Malmqvist.

Snacka går ju

Miljöpartiet påstår sig vara starka anhängare till utbyggnad av spårtrafik och de flesta verkar nog tro på dem. Om man granskar facit från då de haft makten att påverka är bilden dock en helt annan.

Mig veterligen fattades inte beslut om en enda meter ny räls under alla de år då Miljöpartiet satt som stödparti till Socialdemokratiska regeringar. Någon vill säkert invända att de då inte hade samma makt som de skulle ha om de satt i samma regering, men i budgetförhandlingarna lyckades de faktiskt baxa igenom en hel del!

Man undrar ju hur viktig järnvägen verkligen är för Miljöpartiet när mer förhandlingskraft lades på att tvinga till sig saker som friår, en djurskyddsmyndighet och en till transportforskningsinstitut torftigt förklädd miljöpartistisk tankesmedja?

Ytterligare besvärliga fakta för Miljöpartiet i sin påstådda spårtrafiksiver återfinns i det monumentala underhållsunderskott som drabbade järnvägen under samma period.

För ett par år sedan gjorde SVT Agenda en granskning, som jag skrev om då, i vilken det framkom att de svenska spårbanorna underhållits till en kostnad av ca SEK 80:- per kilometer och år. Våra nordiska grannar lägger ungefär dubbelt så mycket och i Storbritannien satsar man tio gånger så mycket.

Inte så konstigt då att tågtrafiken fungerar dåligt emellanåt. Situationen har varit katastrofal, men reds nu ut av infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) som tvingas lägga mycket resurser på att reparera skadorna efter Miljöpartiets undlåtenhet.

Nästa gång du ser Peter Eriksson eller Maria Wetterstrand mässa om framtidens tåg bör du ägna en tanke åt ovanstående.

Privat skaparglädje vs statsägd byråkrati

Vad är det egentligen som gör att en verksamhet fungerar dåligt? Det kan naturligtvis vara en mängd saker, men det allra viktigaste är nog engagemanget.

Jag berättade tidigare som det fantastiska företaget Stacke Metall. Vad jag inte skrev var att Joel Stacke sålde bolaget 1997 till några sköna investerare. Dessa lyckades dock köra företaget i botten och i våras kunde Joel Stacke tillsammans med sina barn och ett par riskkapitalister köpa tillbaka bolaget.

Och nu går allt åt rätt håll igen.

När man träffar Joel och Markus (sonen) Stacke förstår man vad det är som gör att det fungerar. Båda fullständigt lyser av stolthet och skaparglädje. De älskar sitt företag och de älskar att jobba i det. De brinner för att leverera det bästa till sina kunder och för att göra nya och bättre affärer.

Så kan det väl säkert undantagsvis vara i statlig och kommunal förvaltning, men i ytterst få fall. I alla företag som lyckas känner man igen lusten till arbetet hos företagaren.

SJ förkroppsligar i mångt och mycket motsatsen. På väg hem från Gnosjö i fredags (vi fick för övrigt ta oss till Nässjö för att komma hem överhuvudtaget) var tåget kraftigt försenat. Ingenting funkade som det skulle och en påse nötter kostade 45:-

Nu har regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson fattat beslut om en avreglering av järnvägen och det är inte en dag för tidigt. Hos oppositionen snackas det en hel del om behovet av snabbjärnväg och det ena och andra, men samtidigt är de emot avregleringen!

Förlåt mig, men är det någon som tror att SJ skulle klara att driva mer (och mer komplicerad) verksamhet än vad de gör nu?

Total avreglering av järnvägstrafiken och privatisering av SJ (om någon nu skulle vilja köpa dem) är modellen. Sedan borde alla som vill köra tåg på svenska banor få buda på slotarna.

Konkurrens på spåret

Deutsche Bahn tänker ge SJ en match när monopolet äntligen faller. Med nya fina tåg, punktlighet och hög service ska man vinna resenärernas hjärtan. Inte mig emot!

En formulering kring avregleringen väcker dock funderingar. Om flera tågföretag konkurrerar om en slot ska Banverket ge tillståndet till den som "ger störst samhällsnytta". Vad är det för trams?

De får väl buda mot varandra! Den som betalar mest får köra sitt tåg... Men det kanske är det som är "samhällsnytta"? Hursomhelst skulle detta må bra av att förtydligas.

---

Själv drömmer jag om nattåg till Bryssel. Tänk att kliva på vid 18-tiden på Stockholms C, käka lite i restaurangvagnen. Förbereda följande dags möten, gå och knoppa, för att sedan vakna upp på Midi.

Göra det man ska och sedan iterera samma process i andra riktningen framåt kvällningen samma dag.

Är de 9 av 10 stockholmare som gillar förbifarten också rasister?

Angående det jag bloggade om i morse - Miljöpartiets alternativeleganta 'bevis' om att deras meningsmotståndare är rasister - verkar det vara ganska tyst. Åtminstone på Miljöpartibloggar som jag följer.

Det kan man kanske förstå... Rasismanklagelserna är förbannat osnygga och gynnar knappast den som häver dem ur sig.

Intressant är också Miljöpartiets totala brist på konkreta alternativ på hur trafiksituationen ska lösas. "Satsningar på spårtrafik" får vi höra. Visst. Det är ju bra, men har man räknat något på det? Finns det några realistiska planer? Är man beredd att sätta andra viktiga miljö- och naturvärden på spel för att spränga in nya pendeltågsspår genom parker och mellan hus och skolor?

Till saken hör att människor faktiskt med en förkrossande majoritet tycker att förbifarten behövs. Om det debatterar miljöminister Andreas Carlgren idag i Aftonbladet.

Idag babblar Peter Eriksson och Karin Svensson-Smith tidigare (V), nu (MP) på lite osammanhängande om järnväg på newsmill.

Detta ska ses i ljuset av Miljöpartiets milt uttryckt povra prestationer på järnvägsområdet när man satt som stödparti åt den förra regeringen.

Underhållet av banorna eftersattes rejält. Ca 80 kr/km släppte man till, medan minst det dubbla underhållet hade behövs för att hålla järnvägen på en rimlig nivå som inte drabbas av ständiga förseningar. (Sådan - dubbel - är nivån i våra nordiska grannländer. I England ligger underhållet på 800 kr/km!)

Dagdrömmar om snabbjärnväg och odefinierade (och naturligtvis ofinansierade) planer om att "vi ska satsa på framtidens transportsystem" är väl så klart roligare än att faktiskt ta ansvar för att järnvägen fungerar i praktiken.

Samtidigt presenterar regeringen en 150 miljarders satsning på snabbjärnväg. Alltså på riktigt.

---

Läs mer hos Gustav Andersson, Per Ankersjö, Oscar Fredriksson, Oscar Sundevall och Annie Johansson.

Miljölagstiftningen hindrar miljöutveckling

Ett av de stora problemen för såväl industriell som infrastrukturell utveckling i Sverige är våra galet komplicerade och onödigt långa miljöprövningsprocesser.

När Volvo ville bygga sin första koldioxidneutrala fabrik i Sverige lämnade man in ansökan om detta enligt miljöbalken. Ett år senare hade man fortfarande inte hört något, så då satte man igång samma process i Belgien. Det tog några månader, sedan hade man sitt tillstånd. I Belgien.

Efter att alla ändringar var gjorda, vindkraftverk installerade och hela den Belgiska anläggningen drevs av miljövänlig och klimatneutral energi, hade man i Sverige fortfarande inte ens fått något svar på sin ansökan om samma sak.

Miljöbalken hindrar Svenska företag från utveckling, vilket naturligvis är olyckligt av flera skäl. Det fånigaste är väl att det i hög grad hindrar miljöförbättringar. Svenska företag vill bli energieffektivare för att minska sina kostnader. De vill bli mer miljövänliga för att tilltala fler kunder. För att kunna göra detta måste de i dagsläget välja att investera i andra länder. Det har konsekvenser för svensk tillväxt och svenska jobb.

Idag skriver en mängd kommunpolitiker om att en snabbtågslinje bör sträckas efter E4:an. Väl så, det är väl bra. Men innan någon som helst sträckning kan komma ifråga måste man se över dagens regelverk som bland annat innebär att t ex Svenska Naturskyddsföreningen kan överklaga och ställa till med besvär som försenar och fördyrar projektet till oförutsebara (och orimliga) nivåer.

Se t ex på bygget av Botniabanan, där SNF's obstruktion kostar samhället miljarder och miljön tonvis av fortsatta utsläpp. Fortfarande efter ganska exakt 10 års byggande, vet man inte om vissa sträckor kanske måste rivas och marken återställas. Till enorma kostnader. Till stor belastning för miljön. Av tveksamma skäl och nyckfulla viljor.

Om man som artikelförfattarna under varför vi i Sverige saknar snabbtåg på det sätt som anses självklart längre ner i Europa måste man se de institutionella förutsättningarna.

Det måste finnas marknadslösningar där fler aktörer kan välja att investera i järnväg av inga andra skäl än att tjäna stålar.

Det måste finnas en rimlig, effektiv och rättssäker miljöprövningsprocess för att sådana investeringar ska kunna komma till stånd.

From idag kan apotekare starta apotek!

Alla vi som stundtals är en smula besvikna på reformtakten kan åtminstone idag luta oss tillbaka och njuta av det faktum att Sverige idag lämnar Kuba och Nordkorea ensamma i det sällskap som anser det olämpligt för andra än staten att sälja läkemedel.

Vänsterpartierna gör idag ett utspel om att man vid en eventuell valseger ämnar återreglera järnvägen som äntligen blir konkurrensutsatt. Oklart är hur de kommer att göra med de privata apotek som hinner startas till en sådan olycksdag. Konfiskation?

Lista på lagändringar som träder i kraft idag i Aftonbladet.

Inte kommer järnvägen återsocialiseras...

SVT Aktuellt försökte säkert ha en kritisk vinkel på den idag annonserade - och synnerligen välkomna - avregleringen av järnvägstrafiken i Sverige, men alla tillfrågade resenärer på centralen var bara postitiva. Och inslagsreportern FÖRSÖKTE verkligen dra fram något negativt, men utan att lyckas.


Oppositionen är pliktskyldigt emot, men det skulle förvåna mig en hel del om de skulle riva upp beslutet. Konkurrens sätter press på operatörerna att vara bättre och billigare än varandra. Inte bara gynnar detta resenärerna, utan även de som jobbar i sektorn... Det är faktiskt roligare att jobba i organisationer som utvecklas och där man känner att man kan vara delaktig i förbättringar. Om det finns en hel del forskning.


Själv skulle jag gärna se en privatisering av även banorna, men den modell som nu föreslås, att banverket äger rälsen och att operatörer köper plats på dem, är inte dålig.


Populära sträckningar och avgångstider får i en auktion ett högre pris och skapar investeringsutrymme för ökad kapacitet på sträckningen. Vi får en marknadsstyrning av kapaciteten och därmed en optimal resursallokering, till gagn för ekonomi och miljö.


En viss skillnad mot den förra regeringen som med sina stödpartier lät statsmonopolet gå mot kolaps under sin egen gravitation i en negativ spiral av eftersatt underhåll, vilket ledde till förseningar, vilket ledde till minskad försäljning, vilket ledde till ännu högre priser, osv osv...


Stor eloge till Åsa Torstensson. Hon är lika bra på att genomföra klok politik som hon är dålig på att berätta om den i TV. Men måste man välja mellan det ena eller andra, så vet jag vad jag tycker är viktigast...

Full konkurrens på spåren 2010!

Mycket glädjande berättar infrastrukturminister Åsa Torstensson idag på DN Debatt att järnvägen avregleras helt och hållet hösten 2010!

SJ är säkert bra på många saker, men när en man har monopol i många år lägger man sig till med vanor som inte alltid ligger i affärens (och därmed resenärens) intresse.

Detta kommer att betyda mycket för männskors rörlighet och därmed för tillväxten. Det kommer också med all rimlighet betyda en hel del positivt för miljön om fler åker tåg som drivs med svensk fossilfritt framställd el.

Lustigt. Det finns ett parti som heter någonting med miljö, men när de satt som stödparti till den förra regeringen, och med avsevärd budgetmakt, hände ingenting på detta område. Tvärtom blev underhållet av järnbanorna kraftigt eftersatt och nödvändiga infrastrukturprojekt som broar och tunnlar motarbetades med oförvitlig nit.

Det är nya tider nu!

----------------

I skrivande stund berättas på radion att detta ska debatteras om en kvart. SJ's styrelseordförande är - tada! - emot avregleringen... Nähä? Som sagt: Det är nya tider nu...

Det är fan i mig på tiden

Med stor glädje läser jag att SJ förlorar sitt monopol 2010. Inte en dag för tidigt.

Snabba tåg och långsamma processer

Idag står att läsa i DN om att alla politiska partier är positiva till snabbtåg och att moderaterna också är det, men att de först vill veta vad det kommer att kosta.

Och det är väl inte så konstigt. Hur kan man liksom vara emot bättre, snabbare och mer miljövänliga transporter?

Artikeln väcker dock en hel del tankar. Positiv till snabbtåg är lätt att vara, men är man också för de nödvändiga politiska förändringar som krävs för att de ska komma till stånd?

Ekonomiskt sunda projekt finner effektiv finansiering på den privata kapitalmarknaden. Visst kan man väl få vara emot både kapitalism och OPS-lösningar, men då måste man också vara beredd att stå för att viktiga miljöförbättrande projekt skjuts på en osäker framtid till förmån för "klasskampen".

I och med miljöbalkens ikraftträdande 1999 blev tillståndsprövningen för infrastrukturprojekt gigantiska äventyr. De tar lång tid och är mycket kostnadskrävande och det är inte säkert att man trots gedigen och godkänd miljöprövning får bygga banan.

Miljöorganisationer med minst 2000 medlemmar har enligt den svenska tolkningen av Århuskonventionen rätt att överklaga miljödomar.

Botniabanan är ett anskrämligt exempel på hur den talerätten missbrukas. Främst av Naturskyddsföreningen. Deras ständiga överklagande fördyrar och försenar projektet. Dessutom leder ju deras agerande till tonvis med onödiga utsläpp av inte bara koldioxid genom att godstrafiken tvingas gå på väg, utan också polyaromater och skadliga partiklar.

Jag tycker att Grön Ungdoms nya språkrör verkar väldigt vettiga och ärligt talat ett gigantiskt lyft jämfört med företrädarna. (Maria Färm kommenterarockså nyheten idag kortfattat.)

Undrar tro om hon och hennes språkrörskollega är beredda att ta en jobbig diskussion i sitt parti om rimligare miljöprövningsprocesser, privatisering och/eller privata medinvesteringar (OPS)?

Statlig järnväg ett stort miljöproblem

SJ kan sätta vilka priser de vill. Och GÖR det.

Helt klart är att SJ missbrukar sin unika särställning genom att agera som en aktör på en fri marknad. Men utan att en fri marknad existerar. Kallas monopolism.

Att det drabbar såväl näringslivet som vanligt folk är inte det enda. Det drabbar också miljön eftersom deras sjuka överpriser driver resenärer till andra trafikslag med högre miljöslitage.

En total avreglering måste komma till stånd och ju förr desto bättre!

Man kan tänka sig en konstruktion där banverket förblir i statlig ägo och att man varje år auktionerar ut slottar på banorna till privata tågbolag. Alla pengar som kommer in från tågbolagen ska återinvesteras i järnvägsinfrastrukturen.

SJ kan ju få finnas kvar, men inte i statlig ägo och de måste naturligtvis konkurrera som alla andra på lika villkor.

Järnvägen är miljöpartiets glashus

Miljöpartisterna Peter Eriksson och Karin Svensson Smith debatterar idag i Miljöaktuellt för mer och bättre järnväg.

En artikel som blir lite löjlig när man betänker miljöpartiets usla facit när det gäller järnvägen när man själva satt vid regeringsmakten.

Underhållet är så katastrofalt eftersatt så att snabbtågen inte kan köras snabbt.

Miljöpartiet tillätt/såg till att de svenska spårbanorna inte utvecklades där det var som mest nödvändigt. Samtliga godståg på väg söderut måste passera över en bro i Motala. En bro som byggdes på 1800-talet och som maximalt får passeras i 10 km/h.

Den nuvarande regeringen med infrastrukturminister Åsa Torstensson är verkligen MYCKET bättre på att utveckla järnvägen än den som miljöpartiet stödde.

Den här regeringen bygger järnväg åt rätt håll

Europakorridoren är ett uttryck för en vettig, framåtriktad och miljövänlig infrastrukturpolitik.

Och det säger kanske också lite om skillnaderna i den här regeringens politik, jämfört med den förra.

Ska man lägga hundra miljoner på järnväg är det ju naturligtvis enormt mycket klokare att lägga dem på att bygga spår där och dit många vill åka och till ställen med vilka vi har stora ekonomiska utbyten. Inte från obyggden och norrut.

I DN idag, i miljöaktuellt och Per Ankersjös blogg.

Järnvägen bättre utan miljöpartiet

Miljöpartiet skulle göra klokt i att tiga kring järnvägsfrågor och hoppas på folks dåliga minne, alternativt svaga förmåga till egen analys, eller att man helt enkelt inte bryr sig.

Mot bättre vetande bjuder man in infrastrukturminister Åsa Torstensson till debatt om framtiden för svensk järnväg, med en implicit önskan om en bättre sådan.

Av oklara skäl har miljöpartiet dock gjort precis tvärtom mot vad man borde ha gjort om det nu skulle vara så att man faktiskt verkligen tycker att järnväg är viktigt. De har i samverkan med socialdemokraterna och vänsterpartiet praktiskt taget lemlästat svensk järnvägstrafik! (läs tidigare bloggning om hur)

Underhållet är så in i helvete eftersatt så att snabbtågen inte kan köra snabbt. Ständiga förseningar uppkommer i trängsel på spåren och hundratusentals människor missar årligen viktiga och oviktiga möten, som man betalat åt helvete för mycket för redan från början och på en sönderreglerad marknad där SJ får bestämma om de vill ha konkurrens (vilket de av någon outgrundlig anledning bara vill på sträckor där man själva är för dåliga för att köra med lönsamhet, eller inte hinner med att köra på, eftersom man är upptagen med annat som tydligen är viktigare än att köra tåg i tid till ett konkurrenskraftigt pris).

Men snacka går ju och jag blir så jävla förbannad när jag ser grötmyndiga miljöpartister moralisera i TV om räjeeeeringen och hur dåååli dän ä... när man själv sitter med ett så bottenlöst uselt facit.

Kanske man räknar med att folk inte tänker så mycket på det. I undersökningar visar det sig vanligtvis att miljöpartiets väljare är de okunnigaste (även om socialdemokratiska sympatisörer toppade den senaste undersökningen). Men man hoppas ju att även dessa så småningom googlar hur mycket pengar den miljöpartistödda regeringen valde att lägga på underhåll av järnvägen och jämför det med hur mycket Åsa och Alliansregeringen måste slita med frågan för att först och främst bara få järnvägen upp till normalnivå.

I länder med vanlig ickestatlig järnvägstrafik fungerar det bättre. Mycket bättre. Och det är inte så konstigt. Marknadsekonomi är en väldigt klok princip för resursallokering. Men miljöpartiets lösningar är så gott som alltid vända åt andra hållet. Långt åt det andra hållet.

Så bjuder man in till debatt... Ja, se goddag då...

Läs även Sanna Rayman om detta. På bloggen och i SN.

Kanske bra för SJ, men inte nödvändigtvis för resenärerna

SJ inför ett nytt biljettsystem. Det kanske är bra, inte vet jag. Men efter alla år av grav inkompetens när det gäller andra områden än att försörja managementkonsulter, tillåter man sig att vara försiktigt skeptisk.

Alla märkliga försök att liksom piffa upp sitt erbjudande och krydda kärnaffären med sådant man tror resenärerna vill ha. Sedan sker en utvärdering som kommer fram till att det nog var en ganska bra satsning och i den mån det inte var det så berodde det nog inte ändå på att SJ gjorde något fel.

Sådant händer i verksamheter som saknar konkurrens. På andra håll förlorar man pengar om man gör sådant som folk egentligen inte vill köpa, oavsett vad ett utvärderingsresultat säger. Förlorar företaget pengar måste man göra på ett annat sätt. Kan de ansvariga inte göra på ett annat sätt får de jobba med något annat.

SJ mot nya höjder

SJ är MONOPOLISTER! De kan ta vad de vill för en biljett. Det finns ingen konkurrens.

Det är rent osmakligt att läsa ur SJ's pressmeddelande i DN där man kallar detta för en "framgång". Vinsten är 191 miljoner och det är 191 miljoner för mycket om man på något sätt ska kunna motivera att ha statliga monopol för något som marknaden sköter mycket bättre.

För tågtrafiken finns ingen marknad

I morgon behöver jag åka till Vimmerby för att träffa en kund och presentera ett jobb vi gjort för dem och som nu är klart. Man vill ju gärna vara lite miljövänlig och åka tåg, men det visade sig inte vara ett rimligt alternativ.

För det första är det dyrt! En andraklassbiljett går loss på 1008:-, vilket naturligvis är alldeles uppåt väggarna! Hur i all fridens dar kan det kosta så mycket? Jämfört med att åka egen bil finns det verkligen inte ekonomi i att välja tåget. Denna gång åker jag själv, men tänk om vi var ett par-tre som skulle åka? Tre tusen pix... Undrar tro vad det skulle kosta att åka taxi?

För det andra är det helt sjukt omständligt. Det hade funnits biljetter med ett byte, men nu var det enda kvarvarande alternativet (och jag har kollat dagligen i flera dagar om det skulle ske någon förändring på den punkten) var nu en resa med 2 byten! För att vara i Vimmerby innan kl 12 skulle jag behöva kliva på ett tåg på Stockholms central som går 06.20!

Jag kommer att ladda termosen, bre ett par mackor och åka bil.

SJ är ett havererat "företag". Sälj skiten om någon vill köpa det. Lägg ner det annars.

Släpp marknaden fri.

Släpp järnvägen fri!

Tågtrafiken i Sverige är en sorglig historia. I gårdagens SVT Agenda mötte vi infrastrukturminister Åsa Torstensson som berättade att regeringen nu i alla fall satsar över 400 miljoner på underhåll av banorna.

Agenda hade räknat ut att Sverige de senaste åren lagt lite drygt 80 spänn per km och år i underhåll, medan man i Storbritannien ligger på över 800:-! Våra nordiska grannländer lägger minst dubbelt så mycket som vi har gjort.

Ett eftersatt behov som nu antagligen blir kostsammare att åtgärda än om normalt underhåll hade skett preventivt och proaktivt. Istället för att bygga viktiga nya lösningar för trånga sektioner tvingas banverket lägga pengarna på att akut laga sånt som pajar.

Det är märkligt att den förra regeringen försummade detta. Beroende av ett s.k. miljöparti prioriterade man annorlunda.

Istället för att ta tag i de viktiga infrastrukturproblemen, där det allvarligaste exemplet kanske är den lilla bron i Motala som alla godståg på väg söderut är tvungna att passera i 10 km/h, valde man t ex att baxa igenom den säkert trevliga, men bottenlöst oekonomiska bottniabanan!

Åsa Torstensson inger ett visst hopp för järnvägstrafiken i Sverige, men hur skicklig politiken än är så finns det en bra bit upp till den effektivitet en fri och privat marknadslösning kan uppnå.

Arlanda express är ett fantastiskt exempel på hur det kan fungera...