Snabba tåg och långsamma processer
Idag står att läsa i DN om att alla politiska partier är positiva till snabbtåg och att moderaterna också är det, men att de först vill veta vad det kommer att kosta.
Och det är väl inte så konstigt. Hur kan man liksom vara emot bättre, snabbare och mer miljövänliga transporter?
Artikeln väcker dock en hel del tankar. Positiv till snabbtåg är lätt att vara, men är man också för de nödvändiga politiska förändringar som krävs för att de ska komma till stånd?
Ekonomiskt sunda projekt finner effektiv finansiering på den privata kapitalmarknaden. Visst kan man väl få vara emot både kapitalism och OPS-lösningar, men då måste man också vara beredd att stå för att viktiga miljöförbättrande projekt skjuts på en osäker framtid till förmån för "klasskampen".
I och med miljöbalkens ikraftträdande 1999 blev tillståndsprövningen för infrastrukturprojekt gigantiska äventyr. De tar lång tid och är mycket kostnadskrävande och det är inte säkert att man trots gedigen och godkänd miljöprövning får bygga banan.
Miljöorganisationer med minst 2000 medlemmar har enligt den svenska tolkningen av Århuskonventionen rätt att överklaga miljödomar.
Botniabanan är ett anskrämligt exempel på hur den talerätten missbrukas. Främst av Naturskyddsföreningen. Deras ständiga överklagande fördyrar och försenar projektet. Dessutom leder ju deras agerande till tonvis med onödiga utsläpp av inte bara koldioxid genom att godstrafiken tvingas gå på väg, utan också polyaromater och skadliga partiklar.
Jag tycker att Grön Ungdoms nya språkrör verkar väldigt vettiga och ärligt talat ett gigantiskt lyft jämfört med företrädarna. (Maria Färm kommenterarockså nyheten idag kortfattat.)
Undrar tro om hon och hennes språkrörskollega är beredda att ta en jobbig diskussion i sitt parti om rimligare miljöprövningsprocesser, privatisering och/eller privata medinvesteringar (OPS)?
Och det är väl inte så konstigt. Hur kan man liksom vara emot bättre, snabbare och mer miljövänliga transporter?
Artikeln väcker dock en hel del tankar. Positiv till snabbtåg är lätt att vara, men är man också för de nödvändiga politiska förändringar som krävs för att de ska komma till stånd?
Ekonomiskt sunda projekt finner effektiv finansiering på den privata kapitalmarknaden. Visst kan man väl få vara emot både kapitalism och OPS-lösningar, men då måste man också vara beredd att stå för att viktiga miljöförbättrande projekt skjuts på en osäker framtid till förmån för "klasskampen".
I och med miljöbalkens ikraftträdande 1999 blev tillståndsprövningen för infrastrukturprojekt gigantiska äventyr. De tar lång tid och är mycket kostnadskrävande och det är inte säkert att man trots gedigen och godkänd miljöprövning får bygga banan.
Miljöorganisationer med minst 2000 medlemmar har enligt den svenska tolkningen av Århuskonventionen rätt att överklaga miljödomar.
Botniabanan är ett anskrämligt exempel på hur den talerätten missbrukas. Främst av Naturskyddsföreningen. Deras ständiga överklagande fördyrar och försenar projektet. Dessutom leder ju deras agerande till tonvis med onödiga utsläpp av inte bara koldioxid genom att godstrafiken tvingas gå på väg, utan också polyaromater och skadliga partiklar.
Jag tycker att Grön Ungdoms nya språkrör verkar väldigt vettiga och ärligt talat ett gigantiskt lyft jämfört med företrädarna. (Maria Färm kommenterarockså nyheten idag kortfattat.)
Undrar tro om hon och hennes språkrörskollega är beredda att ta en jobbig diskussion i sitt parti om rimligare miljöprövningsprocesser, privatisering och/eller privata medinvesteringar (OPS)?
Etiketter: järnväg, marknadsekonomi, miljö, miljöpolitik, socialism
posted by Johan, PL&C at 11:15 fm
1 Comments:
Det är faktiskt riktigt fascinerande hur svårt visa miljöorganisationer har att lyfta blicken och se helhetsbilden. Det handlar alltid om det trädet, den gräsmattan och den här skalbaggen. Samtidigt förhindrar man nödvändig utbyggnad av infrastrukturen som kraftigt kan förbättra hela miljön. Vad är värst, att det stryker med några träd, eller att klimatet havererar? Uppenbarligen väljer många miljöorganisationer trädet. Och det borde de rätt och slätt skämmas för.
För övrigt är banverkets planer egentligen ganska patetiska. X2000 presenterades som något fantastiskt när det lanserades, trots att japanerna körde snabbare reguljärtrafik än X2000 gör idag redan på 1960-talet. När vi någonstans framåt 2025-2030 har våra "fantastiska" nya höghastighetsbanor har vi nått fram till där japanerna var 1997. Bra jobbat Sverige!
X2000 är en förståelig prioritering på sin tid. Det kostar duktigt med slantar att bygga nya spår. Men prisskillnaden mellan att bygga nya spår för 300km/h och 360km/h (vilket går idag) torde i sammanhanget vara marginellt. Men Sverige backar som vanligt in i framtiden.
Skicka en kommentar
<< Home