tisdag, augusti 05, 2008

Ge nya myndigheter solnedgångsklausul

Jag har inte jobbat mot stat eller kommun på flera år, men det senaste projektet som vi gjorde för en myndighet lämnade oss med en hel del erfarenheter.

Överlag kan man säga att förvaltnings-Sverige är väldigt akademiskt. Få beslut fattas utan god vetenskaplig grund. Men det innebär också att teori tillåts gå före praktik och att bristen på vetenskaplig grund ibland hindrar beslut från att fattas överhuvudtaget.

Det är mycket personal inblandad i allt man gör. Myndighetspersonal verkar ha i det närmaste oändlig tid till möten och allt ska stötas och blötas helst en tre fyra gånger om innan man får gå därifrån.

Väldigt mycket av uppmärksamheten är också riktad inåt. Ledarskapets kärna verkar vara förankring och interninformation. Man lägger mycket tid på interna möten och då och då bevistas kursgårdar i sörmland för lite extra fokuserat interninformerande (under gemytliga former).

Att arbeta på en myndighet utan att bli informerad om precis varenda manöver myndigheten eller deras konsulter tar sig för kan tydligen upplevas kränkande och anses generera utbrändhet, vilket (åtminstone då) var ett stort hälsoproblem på statliga arbetsplatser.

Varenda myndighet, hur liten den än är, har en kopieringsmaskin, fax och telefonväxel. Vi har drivit vårt lilla företag i sju år och har behov av kopiering ett par gånger i halvåret. Vid sådana tillfällen tar vi med wienerbröd till ett annat kontor tvärsöver gatan.

Varenda myndighet, hur liten den än är, har minst en it-kille och minst en växeltelefonist. Oftast är den ordinarie växeltelefonisten mammaledig eller utbränd, varför en annan hyrs in från proffice.

IT-killen har ibland starka idéer om säkerhet, it-relaterade verktyg som antas öka effektiviteten, varvid mjuk- och hårdvara köps in, jämte ett betydande antal konsulttimmar för att få det hela att funka.

Barbro 57 tycker att det här med "e-mail" är en kul grej. "Jättespännande med Internet och allt som kommer i framtiden och så". Lösenordet är hennes barnbarns förnamn + siffran 12 (utan mellanslag) och står för säkerhets skull skrivet på en post-it lapp på den nya platta skärmen som visserligen var dyr, men som är "arbetsmiljöoptimerad" för just statliga och kommunala arbetsplatser.

Varför skriver jag nu allt detta?

Jo, för det har styrning på väldigt mycket av det som debatteras på den här och andra bloggar.

Migrationsprocessen är ett flagrant exempel på där svenska myndigheters effektivitetsimplossion verkligen har digra konsekvenser för enskilda individer. Historien om Thanh från Vietnam illustrerar med all (o)önskad tydlighet hur illa det är ställt.

Rättsväsendet beskrivs av bland andra journalisten Nuri Kino på ett sätt som väcker förskräckelse. Polisen är vansinnigt ineffekiv, kostar på tok för mycket och är en organisation där den psykiska ohälsan härjar fritt. Även om det bara skulle vara hälften så illa som Nuri framställer det, kan det bara beskrivas som katastrof.

FRA-lagen är en effekt av att de myndigheter som har hand om den svenska underrättelsetjänsten kostar allt mer, samtidigt som att de blir mindre och mindre effektiva. Man der den nya tekniken som en slags helig graal, med vilken man helt enkelt kan lämna den så tidskrävande "verksamheten" lite för sig själv i de automatiska "fiske"-systemen, så att man mer eller mindre på heltid kan ägna sig åt intern förankring, möten, vistelse på kursgårdar och fackligt arbete.

Hela försvarsmakten är för övrigt ett enda svart hål. Okontrollerad budget med galopperande underskott och ett allmänt ansvarslöst hanterande med skattebetalarnas pengar.

Detta är för övrigt ett beredskapsproblem. Om vi plöstligt skulle stå inför ett växande militärt hot har vi ingen organisation som på ett effektivt sätt kan bygga upp försvarskapaciteten. Hur mycket medel som än avsätts för den uppbyggnaden rinner de ut genom försvarsorganisationens administrativa hål.

Detta är dock på inget sätt något vare sig nytt eller unikt för Sverige.

Den brittiska historikern C. Northcote Parkinson beskriver det i vad som kallas "Parkinsons lag". Den går kortfattat ut på att all statlig (och en hel del annan) verksamhet har en tendens att förmera och fördyra sig själv, utan att för den skull åstadkomma mer (utan kanske till och med tvärtom).

Men att det i Sverige har tillåts gå så långt har kanske sina orsaker. Vi betalade fram tills nyligen världens högsta skatter, men föll samtidigt som en sten genom väldfärdsligan i världen. Det går åt väldigt mycket pengar och vi får allt mindre för dem.

Tack vare källskattesystemet där vi liksom aldrig ser de pengar vi betalar till det gemensamma, verkar det finnas en känsla av att det liksom är någon annan som betalar. Då känns ineffektiviteten kanske inte lika allvarlig.

Läser på Johan Ingerös blogg om folkpartiet i Nacka som listar 100 myndigheter som omedelbart kan läggas ner. Det är en bra början.

Jag tror också att alla nya myndigheter ska förses med en tidsbegränsning för sitt uppdrag. I sitt regleringsbrev ska deras uppgifter som tidigare preciseras, men med tillägget att de har exempelvis 5 år på sig att åstadkomma ett visst resultat och att man efter den tiden får utvärdera myndighetens insats.

Ingen i personalen anställs för längre tid.

Lyckas man väl med sitt uppdrag ligger ju dock personalen bra till för nya förordnanden.

Solnedgångsklausul, kallas det.

Etiketter: , , , , ,

3 Comments:

Blogger Robert Nordman said...

Jag har länge funderat på vad för namn man ska ge till ett fenomen som finns på flertalet myndigheter:
Formellt utsatta mötestider skall omfatta minst två timmar, oavsett hur mycket eller lite som behöver behandlas.

12:49 em  
Anonymous R said...

Om någon "lyckas väl med sitt uppdrag" är ju ganska svårt att mäta. På flera myndigheter tenderar man att sätta upp kvantitativa mål som inte säger ett skvatt om kvaliteten på det man gjort.

Att mäta kvalitén på det som gjorts är det få som kan. Jag arbetar t ex på Skatteverkets utlandsenhet med att avslöja internationell skatteplanering.

Vem, utanför myndigheten, vet om jag har lyckats väl med mitt uppdrag? Ett gäng politiker? Om de fattade 10 % av vad jag håller på med skulle mycket vara vunnet i många sammanhang, men jag har mina tvivel.

Jag tror att ineffektiviteten kan komma att ge med sig i takt med att yngre akademiker forsar in i myndigheterna och tvingar fram nya arbetsformer och nya tankesätt.

Ett stort problem för framtidens myndigheter är dock att de unga akademiker som skulle kunna utveckla myndigheterna i rask takt försvinner till den privata sektorn.

Den största orsaken till flykten är de urusla lönerna, som i sin tur beror på att många myndigheter sakta dräneras på ekonomiska resurser genom årligt återkommande relativa anslagsminskningar.

Resultatet blir en åldrande kader statligt anställda som ersätts med vågor av nyanställda som stannar ett par år för att sedan fortsätta sin karriär där gräset är grönare. Det säger sig självt att de nyanställda som stannar, trots usel löneutveckling, inte alltid är de som är de bäst lämpade att föra myndigheten framåt. Så sänker sig inkompetensens töcken över ännu en myndighet, vilket leder till ökad ineffektivitet osv osv.

10:14 em  
Blogger Waldemar said...

Bra skrivet, Johan. Du får med väldigt mycket, och beskriver ett allvarligt problem väl. Så här ser det ofta ut.

Det är en sak jag vill lägga till, myndigheterna är en av de sista platserna i det svenska samhället där du kan höra klockrena ideologiska resonemang.

Det heter ju förstås inte att man är politisk, utan att man är vetenskaplig.

Fast man blir lite förvånad över hur hårt vissa speciella forskningsskolor gynnas, som råkar komma fram till för myndigheten bra resultat.

Skälet bakom ideologin hos myndigheterna är att den marxistiska synen på byråkratin kom in på många ställen. Tjänstemannen som radikal omstöpare av samhället. Det är nog ytterst sällan Karl Marx idéer som står i centrum för myndigheters syn på sig själva i dag, men bilden av att myndigheter skall vara aktivistiska finns kvar.

9:03 fm  

Skicka en kommentar

<< Home