Privat skaparglädje vs statsägd byråkrati

Vad är det egentligen som gör att en verksamhet fungerar dåligt? Det kan naturligtvis vara en mängd saker, men det allra viktigaste är nog engagemanget.

Jag berättade tidigare som det fantastiska företaget Stacke Metall. Vad jag inte skrev var att Joel Stacke sålde bolaget 1997 till några sköna investerare. Dessa lyckades dock köra företaget i botten och i våras kunde Joel Stacke tillsammans med sina barn och ett par riskkapitalister köpa tillbaka bolaget.

Och nu går allt åt rätt håll igen.

När man träffar Joel och Markus (sonen) Stacke förstår man vad det är som gör att det fungerar. Båda fullständigt lyser av stolthet och skaparglädje. De älskar sitt företag och de älskar att jobba i det. De brinner för att leverera det bästa till sina kunder och för att göra nya och bättre affärer.

Så kan det väl säkert undantagsvis vara i statlig och kommunal förvaltning, men i ytterst få fall. I alla företag som lyckas känner man igen lusten till arbetet hos företagaren.

SJ förkroppsligar i mångt och mycket motsatsen. På väg hem från Gnosjö i fredags (vi fick för övrigt ta oss till Nässjö för att komma hem överhuvudtaget) var tåget kraftigt försenat. Ingenting funkade som det skulle och en påse nötter kostade 45:-

Nu har regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson fattat beslut om en avreglering av järnvägen och det är inte en dag för tidigt. Hos oppositionen snackas det en hel del om behovet av snabbjärnväg och det ena och andra, men samtidigt är de emot avregleringen!

Förlåt mig, men är det någon som tror att SJ skulle klara att driva mer (och mer komplicerad) verksamhet än vad de gör nu?

Total avreglering av järnvägstrafiken och privatisering av SJ (om någon nu skulle vilja köpa dem) är modellen. Sedan borde alla som vill köra tåg på svenska banor få buda på slotarna.