"Planekonomin är död"

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en "kapitalism 4.0" och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.

Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex "kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket". Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.

Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.

Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.

Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.

Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.

Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?

Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.

Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: "En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset." (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.

Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.

Läs även Peter Högberg.

---

När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé's tankar om att separera ut regleringarna för bankerna - ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment - Sensible Finance for a Dynamic Economy.)