Spårvagnar vs bussar

Det pågår en debatt om de lämpligaste trafikslagen i Stockholms kollektivtrafik och ansvarigt landstingsråd, Christer G Wennerholm, är en varm anhängare av spårvagnar.

Transportforskare från KTH tycker att bussar är bättre, eftersom man får mycket mer trafik för pengarna. Dessa får mothugg av samhällsplaneraren Markus Eisler, som frambär miljöaspekten och kapaciteten.

Själv är jag kluven. En sak är säker: jag gillar inte att åka buss. Det är trångt, varmt och bullrigt. Sätena är inte anpassade för folk över 1.80 och i rusning är det ett tvivelaktigt nöje att stå och trängas, och försöka hålla i sig, medan vagnen kränger av och an.

Den spårbundna trafiken är mycket bättre är det gäller miljö, komfort och kapacitet. Det är dock ingen naturlag att det måste vara en sådan skillnad. Det borde vara möjligt att ta fram bussar som erbjuder bättre bekvämlighet, system som gör gången mjukare, som t ex lutar vagnen i skarpa kurvor och sväljer ojämnheter bättre.

När det gäller energieffektivitet är det svårt att slå stål/stål med gummi/asfalt, men emissionsfri framdrivning är långt ifrån omöjlig. I takt med utvecklingen på batterisidan kan man tänka sig eldrivna bussar. Ångströmlaboratoriet i Uppsala forskar på svänghjulsteknik för att lagra energi. Kanske man kan ha sådana i bussarna och ladda på dem vid varje stopp?

Bussar har ju den enorma fördelen att de går att köra på vanliga vägar, vilket möjliggör snabb anpassning till nya och förändrade transportbehov, vid sidan av att man spar en herrans massa pengar.