Förhandlingsresultat om värnskatten

Förrgårdagens utmaning om värnskatten blev mycket intressant. Peter Högberg säger att ett avskaffande av värnskatten inte är aktuell, men faktum är att väldigt mycket i hans resonemang ändå knystar om att han - om inte köper, så i alla fall anmäler intresse - för min argumentation.

Peter lyfter också in den skillnad som kan beskrivas som ideologisk. Så är det nog. Det kan tyckas lönlöst att argumentera för sin egen ideologiska övertygelse mot en annan, men jag vill kring detta ställa en öppen fråga:

Peter anser inte att utsikten att tjäna dessa extra pengar är drivkrafter för honom. Även (S)-bloggaren Martin Moberg är inne på samma linje.

Detta kan ingen ifrågasätta.

Men lika lite kan ju Peter och Martin ifrågasätta att det finns andra som faktiskt vill tjäna dessa extra pengar och göra det på hårt och smart arbete. Varför ska staten begränsa vissa människors drömmar? Och varför i all sin dar anser man det förenligt med Socialdemokratisk politik att just människor som kommer från enklare ekonomiska förhållanden ska begränsas särskilt hårt i sina möjligheter att uppfylla sådana drömmar?

Och här, kära vänner, går skiljelinjen. Lika för alla, överhetens påbud om en lägsta nivå - och en högsta nivå. Eller frihet för varje människa att själv avgöra hur man vill leva sitt liv, vad man önskar uppnå och hur man vill utvecklas - och en politik som inte lägger onödiga begränsningar för var och ens strävan att kämpa för detta (med mindre än att andra människors frihet hotas).

Men lägsta nivån då? Även människor som av olika skäl fått sina möjligheter beskurna, måste kunna ha en rimlig chans att skapa ett gott liv.

Erik Laakso är inne på något oerhört intressant i hans svar på min värnskatteutmaning. Erik är beredd att förhandla och det han lägger i vågskålen är något att ta på högsta allvar. Någon typ av progressivitet för att utjämna skillnader kan jag tänka mig att ställa upp på, men värnskatten är konstruerad på allra sämsta sätt om det är syftet, då bestraffar den som kämpar och lyckas, men inte gör ett skapandes grand för den som har det svårt.

Progressiviteten bör istället matas in underifrån, så att den som inte har någonting får en möjlighet att försörja sig själv, även om lönsamheten initialt är svag. Erik föreslår att man kapar alla avdragsmöjligheter och istället lägger hela surven på ett rejält grundavdrag: de första 120 000:- man tjänar är ens egna. Man betalar skatt på endast inkomsterna över den gränsen.

Omfördelningen från andra avdragsmöjligheter kanske inte räcker rent statiskt sett, men de dynamiska effekter som uppstår av bara det faktum att skattesystemet görs mycket enklare kan nog bidra en hel del.

Att sedan murar in till egen försörjning för många människor skulle krossas så att dammet ryker motiverar reformen många gånger om!