Den svenska modellen är död - dags att gå vidare

Godmorgon världen brukar vara bra och jag vet inte, kanske det beror på mig, men idag var det fan i mig helt uselt. Jag upplevde hela programmet som analytiskt svagt, oerhört vänstervridet och osedvanligt gnälligt. Inte ens Public Serviceavsnittet var kul, fastän "Maud" var med.

Varför är det relevant att bemanna panelen med 2/3-dels övervikt åt socialism? Vi har ju liksom tre huvudsakliga inriktningar i Svensk politik, Socialism, liberalism och konservatism. Man kan ju gilla någon av de tre mer eller mindre, men det måste väl ändå anses relevant att köra med en fullspektrumanalys, när man ändå liksom har tre gäster?

Sedan ägnades en sissådär 5 - 10 minuter åt "klassanalys" i vilken man fick lära sig att boende i innerstan ägnar sig åt organiserat klasshat mot "arbetare", något man skulle kunna förvänta sig att läsa i Flamman eller Proletären, men knappast i ett seriöst public serviceprogram.

Kanske detta är ett uttryck för att något håller på att hända?

Efter Maud Olofssons anförande på Liberala Gruppen häromsistens, där hon berättade om hennes mission och metoder för värderingsskifte, tänker man faktiskt på det hela tiden. Små steg, visserligen, men tveklöst små steg åt rätt håll.

Regeringen gör faktiskt ett hyggligt jobb med att förklara hur man tänker kring exempelvis den så aktuella näringspolitiken. PJ Anders Linder konstaterar i dagens SvD att Mona Sahlins föreslagna miljardrullning över Saab tas emot med berättigad misstänksamhet av opinionen och att en mer långsiktig och ansvarsfull politik belönas. Med förbättrat stöd för Alliansen som följd. Snart är gapet helt uppätet. (Då blir det fest, för den som undrar!)

Mona Sahlin förtjänar kritik för kombinationen av omotiverad kritik mot regeringen när det gäller näringspolitiken och avsaknad av en rimlig och trovärdig egen sådan.

Märkligare är den interna kritik som ständigt verkar bubbla upp. Nu senast av någon gammal dalademokrat, vid namn Erik Norelius, som kräver Sahlins avgång. Oerhört märkligt att göra detta mot sin partiledare på det här sättet och det krävs rimligen en särdeles höggradig misstro för att vädra sådana åsikter offentligt.

Noterbart är dock artikelns substanslöshet när det gäller politikens innehåll. Författaren klagar över det faktum att arbetarrörelsen har förlorat inflytande och storhet och saknar uppenbarligen fornstora dar.

Felet är knappast Mona Sahlins. Föremålet för Norelius kritik borde snarare kanske vara tiden. Den har sprungit ifrån såväl honom som den bedagade syn på arbetarrörelsens roll som han förkroppsligar.

Visst hade det väl kunnat vara bra med ett nytt "saltsjöbadsavtal", men den tid då 10-15 herrar med varierande slags rökverk i mungiporna kunde fatta beslut för alla arbetande människor är sedan länge förbi.

Dagens arbetsmarknad, och framförallt morgondagens, är mångfacetterad och individbaserad. Kollektiva överenskommelser passade finfint 1938, där den stora tillväxten under överskådlig framtid ägde rum i stora industrier med behov av lågutbildad men talrik bemanning.

Framtidens tillväxt förväntas ske i mindre företag som säljer högkvalificerade tjänster på en internationell marknad. En näringspolitik anpassad efter de villkor som gjorde arbetarrörelsen stor underlättar inte en sådan tillväxt, hur mycket än Erik Norelius saknar epoken.

Mona Sahlin har det goda omdömet att försöka anpassa Socialdemokraternas politik till 2000-talet, men gör sig samtidigt till den som måste delge sina kamrater arbetarrörelsens storhetstids dödsbud.

Det Statsbärande Partiet finns inte längre. Det är borta och har ersatts av ett parti som mer liknar andra partier, med allt vad det innebär. T ex behovet av att samarbeta med andra. (Detta är en naturlig utveckling och har redan skett i de andra nordiska länderna.)

För att återknyta till Godmorgon Världens bottenlösa uselhet vad beträffar dagens upplaga, så uppbärs hela argumentationen kring "Den Svenska Modellen" på en sak, nämligen på dess förmåga att hålla arbetsfred.

Problemet är att detta inte stämmer!

Jag har skrivit om det förut. Värt att notera är också att det även OM den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle innebära färre konfliktdagar är det knappast anledning nog att driva en näringspolitik anpassad för 1938 års förhållanden.

Långt inlägg och det känns lite ovant att försvara Mona Sahlin, men så blir det ibland! :-)