SR piskar upp känslor när det som behövs är eftertanke

Igår morse kunde man höra Cecilia Uddéns rapportering från Gaza i vilken fruktansvärda scener utspelas. Barn med hemska skador av vapen som använts av Israels armé. Vapen som med all rimlighet måste anses otillåtna i tätbebyggda områden. Det finns andra sätt att framkalla rök för kontrastskydd.

Inte desto mindre förvånas man över nyhetsvärderingen. Är det verkligen viktigt att vältra sig i våldets vidrigheter som huvudinslag i Ekot? Det känns faktiskt mer som ett propagandistiskt inslag som egentligen inte tillför någon information som gör det lättare att förstå konflikten. Den enda effekten är att de som under de senaste veckorna skaffat sig negativa känslor mot Israels aktion bekräftas. Höggradigt bränsle sprutas in till förstärkning och fördjupning av dessa negativa känslor.

Denna fördjupning tar sig olika uttryck och som så ofta är fallet med starka känslor är de inte alltid helt rationella.

Med bestörtning och vemod läste jag igår Sanna Rayman och Johan Ingerö som skriver om den församling av Svenska Kyrkan i Luleå stift, som med anledning av situationen i Gaza i ett gemensamt beslut med den socialdemokratiskt styrda kommunen, anser att en minnesgudstjänst och ett fackeltåg till minne för förintelsens offer bör ställas in.

Som om morden på dem blir mindre klandervärda av att andra människor ett drygt halvsekel senare, som råkar dela etnicitet med de mördade, anses begå felaktigheter.

Om Magnus Andersson gör rätt eller fel när han avstår från att delta i manifestationen för Israel har jag inga starka åsikter om, men han har helt rätt i det han skriver på Politikerbloggen. Problemet är faktiskt inte längre i huvudsak Israel och Palestina. Problemet är Hamas och andra fanatiska grupper som vill utrota sina grannar.

Om Hamas verkligen hade haft en vilja att förhindra kriget hade de kunnat göra det. Man hade kunnat gå med på en förlängd vapenvila. Man kanske inte ens hade behövt göra det. Det hade räckt med att låta bli att skjuta raketer.

Ett par dagar in i kriget - när alla normalt funtade människor borde inse sin totala militära underlägsenhet - kunde de avslutat kriget.

I Sverige rapporterades om att Hamas kunde tänka sig att gå med på en vapenvila. Dock med starka villkor. Hur man kan välja att försöka sig på en hård förhandling i det läget är svårt att förstå och det finns egentligen bara en förklaring: Det handlade inte om att försöka få till fred, utan att få tid och möjlighet att få in mer vapen i Gaza.

Det enda rimliga agerandet i ett krig mot en brutalt övermäktig fiende är villkorslös kapitulation. Hamassoldaterna skulle vandrat ut från skolornas och sjukhusens skyddsrum med händerna på huvudet. Överlämnat alla vapen och avbrutit alla försök till aggressioner. Så fungerar dock inte fanatiker. De tycker att det är viktigare att försöka mörda några judar med sina raketer, än att förhindra deras barn från att drabbas av krigets vidrigheter.


-------------------------

Det finns dock hopp. Hamas straffas i opinionen av Gazaborna för sin galna politik.

-------------------------

Update: Igår var dock Cecilia Uddén på topp med en fantastiskt intressant intervju med en Hamasperson, men en pikant abrovink i form av en tjuvlyssnande "vanlig" Palestinier och dennes besvikelse på Hamas. Läs mer hos Fredrik Bojerud.