Syndikalisten Fridolin vrider (MP) till vänster
Min bild av Gustav Fridolin är att han har varit en bra politiker. Även om jag inte delat hans ideologiska övertygelser till någon del, så måste man ändå respektera intellektuellt hederliga politiker som kämpar för det de tror på. Trovärdigheten fick sig dessutom en rejäl puff uppåt i och med Fridolins val att lämna politiken innan han lät sig korrumperas av den.
Att samma Fridolin nu försöker göra anspråk på att vara liberal klingar inte helt rent.
Nu är kanske väljarna inte så nogräknade med stringens som en politiknörd som jag, men faktum är att hoppet är ganska stort från de extrema vänsteråsikter som Gustav Fridolin tidigare hållit sig med. Hans retorik skulle jag beskriva som marxistisk, han är - eller åtminstone var tills nyligen - syndikalist och medlem i SAC, ett "fackförbund" som ägnar sig åt vad som mest liknar beskyddarverksamhet och som utan den särställning som facken åtnjuter i lagstiftningen skulle anses grovt kriminell.
I dagens Expressen skriver Sakine Madon att Fridolin i en bok från 2009 (utgiven på Ordfront) skriver att villkoren för företagande är tillräckligt bra och att företagen "oroas för att den offentliga sektorn inte är större". Man undrar vem han har talat med...
I samma artikel framgår också att Fridolin är negativ till lägre skatter. Skatterna kan man väl säkert ha många åsikter om, men det faktum att högre skatter ökar makten för staten/överheten och minskar makten för de tvingas lämna ifrån sig mer av sina pengar, borde väl vara klarlagt?
Fridolin verkar sakna den sunda statskritik som då och då kan skönjas i öar av förnuft i Miljöpartiets hav av utvecklingsmotstånd och elallergi. Lite synd, kan jag tycka, men det är väl bara upp till oss andra att vässa argumenten varför frihet är bra och staten inte bör växa okontrollerat.
---
Som en parentes bör nämnas Folkpartiets pinsamma svar på Fridolins debattartikel i vilket han missförstår väsentliga delar av liberalismens idéer. Johan Pehrson är väl kanske den politiker som allra mest förkroppsligar statlig övermakt och politiska krav på ännu mer sådan...
Att samma Fridolin nu försöker göra anspråk på att vara liberal klingar inte helt rent.
Nu är kanske väljarna inte så nogräknade med stringens som en politiknörd som jag, men faktum är att hoppet är ganska stort från de extrema vänsteråsikter som Gustav Fridolin tidigare hållit sig med. Hans retorik skulle jag beskriva som marxistisk, han är - eller åtminstone var tills nyligen - syndikalist och medlem i SAC, ett "fackförbund" som ägnar sig åt vad som mest liknar beskyddarverksamhet och som utan den särställning som facken åtnjuter i lagstiftningen skulle anses grovt kriminell.
I dagens Expressen skriver Sakine Madon att Fridolin i en bok från 2009 (utgiven på Ordfront) skriver att villkoren för företagande är tillräckligt bra och att företagen "oroas för att den offentliga sektorn inte är större". Man undrar vem han har talat med...
I samma artikel framgår också att Fridolin är negativ till lägre skatter. Skatterna kan man väl säkert ha många åsikter om, men det faktum att högre skatter ökar makten för staten/överheten och minskar makten för de tvingas lämna ifrån sig mer av sina pengar, borde väl vara klarlagt?
Fridolin verkar sakna den sunda statskritik som då och då kan skönjas i öar av förnuft i Miljöpartiets hav av utvecklingsmotstånd och elallergi. Lite synd, kan jag tycka, men det är väl bara upp till oss andra att vässa argumenten varför frihet är bra och staten inte bör växa okontrollerat.
---
Som en parentes bör nämnas Folkpartiets pinsamma svar på Fridolins debattartikel i vilket han missförstår väsentliga delar av liberalismens idéer. Johan Pehrson är väl kanske den politiker som allra mest förkroppsligar statlig övermakt och politiska krav på ännu mer sådan...
Etiketter: extremvänstern, liberalism, miljöpartiet, vänstern, vänsterpartierna
posted by Johan, PL&C at 11:49 fm
1 Comments:
Jag har faktiskt läst ut nämnda bok ("Blåsta!") i dag på ett tråkigt flyg. Det han nämner, anekdotiskt, är att vid en företagarträff sa företagaren att han tyckte det var kul att vara företagare, och kände inte igen sig i "svartmålningen" (eller dylikt värdebegrepp) kring företagandets villkor.
Jag ger inte direkt mycket för Fridolins företagarpolitik, men jag tycker Sakine drar för stora växlar på just den passagen.
Det är en läsvärd bok som till största delen är ren från partipolitiska inlagor. Förvånandsvärt fri faktiskt.
Några poänger han gör kring frihet och statens roll, med hänvisning till Staaff och Geijer, som också nämns i DN-artikeln, är tankvärda för alla som kallar sig själva för liberala. Men inte med det sagt att Fridde själv är särskilt liberal.
Anyway, som 80-talist känner jag igen mig i en del av det han beskriver av Sverige på 90-talet. Och den är vad jag kan se gediget researchad med pålitliga siffror kring ohälsotal, psykisk ohälsa, missbruk, boendeförhållanden, osv.
Skicka en kommentar
<< Home