Långsiktig hållbarhet kräver fasta principer

Nima Sanandaji och Anders Ydstedt skriver idag på SvD Brännpunkt om den amerikanska skuldkrisen och förklarar varför den amerikanska quick fixpolitiken har misslyckats.

Genom ett skjuta in pengar i den amerikanska ekonomin ville Obama sätta fart på hjulen, enligt Keynesiansk modell. Problemet är, som Sanandaji/Ydstedt skriver:

"...att forskning och erfarenhet visar att denna politik inte fungerar. Stimulansåtgärder är kostsamma, tränger undan privata investeringar och håller ineffektiva verksamheter under armarna; samtidigt som de i praktiken inte alltid lever upp till politikernas förväntningar."

Staten har inga egna pengar. Alla "stimulansåtgärder" bekostas av landets folk och företag med resurser man undandrar dem. Varje krav på statliga tillskott måste ställas med kunskapen om att privata initiativ samtidigt måste stryka på foten.

Om man tänker efter, vad förefaller mest långsiktigt hållbart? Att människor decentraliserat investerar sina egenhändigt skapade resurser i projekt de tror på, eller att staten centralistiskt gör det enligt vad som för tillfället är politiskt opportunt?

Det finns bara ett sätt att skapa långsiktigt hållbara ekonomiska system och det är att se till att förutsättningarna för människor att skapa värde är så goda som möjligt.