Gnäll inte på vänstern, greker

Maria Ludvigsson är ny på Svenskans ledarsida och levererar idag en artikel som verkligen sätter tonen.

Rapporteringen kring Grekland och krisen har varit en smula märklig. Möjligen beror det på den svenska journalistikens vänstervinkling på det mesta. Det kanske är helt enkelt svårt att förstå att den situation som grekerna hamnat i inte är kapitalets, västvärldens eller någon annans fel. De har konsekvent röstat på vänsterpopulister som lovat allt åt alla och till slut funkar det inte längre.

Någon måste helt enkelt baka kakan som så frikostligt fördelas av politiker som är snela. I Grekland bakas det inget, man är fullt upptagen med att kasta sten på polisen och vandalisera banker.

Lika lite som våld och hot förmår skapa värde, lika lite är Vasilis Zahos tårar giltiga som valuta för att betala de skulder som han och hans landsmän dragit på sig.

Som Margaret Thatcher en gång sa: "The problem with socialism is that eventually you run out of other peoples money."

Och problemet med Grekland är - som Maria Ludvigsson skriver - inte vänsterpopulisterna, sådana finns det alltid, utan att ingen högerliberal satte ned foten och hade modet och den kommunikativa förmågan att förklara att man faktiskt måste skapa mer värde än vad man sätter sprätt på.

Storbritannien var mycket illa ute på 70-talet. Galopperande inflation, en föråldrad industristruktur, massarbetslöshet och allmänt elände. Margaret Thatcher ändrade allt. Precis allt. Trots att hennes medicin var besk, lyckades hon förklara dess nödvändighet för en majoritet av britterna och Storbritannien vändes från en uträknad krisekonomi till ledande i Europa med en löftesrik framtid för miljontals britter som annars skulle levt i arbets- och hopplöshet.

Greklands problem kan bara lösas genom att grekerna börjar skapa igen. Om man vill hjälpa dem på något sätt är varje åtgärd som kan återinföra stabila institutioner som säkrar marknadernas funktionssätt guld värda. Våldsamma demonstrationer och vandalism, understödda av europafacket (fram till nyligen lett av svenska Wanja Lundby-Wedin) är det inte.