Med anledning av framtidsdialogen

Den liberala debattören, pr-konsulten, hårdrockssångaren och den allmänt sköna snubben Johan Ingerö uppmärksammar framtidsdialogen och bjuder på en intressant och tankvärd analys om hur Centerpartiet gjorde för att under 20 år göra sig av med 4/5-delar av sina väljare.

(Implicit omfattar sålunda bloggposten även vissa kloka råd inför framtiden.)

Ibland hånler man lite åt IBM för att de genom några märkliga manövrar under 70-talet i praktiken "gav bort" 2/3-delar av sin affär. Man lät Intel göra processorerna vilket gjorde dem till ett lika stort och viktigt företag som IBM själva. Man lät Microsoft inte bara utveckla, men också äga, operativsystemen och även det blev ett fantastiskt företag. (Även om jag rent personligen har synpunkter på varumärket emellanåt.)

Lite på samma sätt som IBM lät - enligt Ingerö's analys - Centerpartiet andra ta över ledartröjan för viktiga ideologiska kulturer.

Nu var jag förvisso ganska liten när det begav sig och kanske var urvalet av vuxna väljare runt omkring mig inte representativt för valmannakåren överlag, men jag upplever att det fanns en vurm kring Fälldins Centerparti som spände brett över många andra höger och vänsteridéer, men att man enades kring en sund skepsis kring den förment Goda Staten som det allenarådande svaret på alla frågor.

Den annorstädes retoriskt geniale Olof Palme mötte glatt upp i debatten och sjöng centralismens lov och visade kanske i och med det prov på en viss tondövhet inför sådana mer oförklarliga känsloklanger. Kulturer som klingar kring kaffeborden, men som inte låter sig förklaras med teoretisk filosofi.

Palme fick sålunda också däng -76.

Varför det egentligen hände ska jag inte försöka mig på att spekulera omkring, men Gösta Bohman kom allt mer att ta över rollen av den politiska ledare som mest av alla värnade den enskilda människans rättigheter gentemot staten. Det gjorde han jäkligt bra och startade i och med det en resa för moderaterna som fört dem till en obestridd lagkaptensroll på den borgerliga planhalvan.

Till skillnad från i näringslivet där marknader kan välsignas med tillväxt, ÄR den politiska "marknaden" ett nollsummespel. De röster någon vinner måste en annan förlora och Ingerö har gjort ett snabbt överslag som ger vid handen att den tillväxt moderaterna gjorde under slutet av Bohmans partiledarskap, den tillväxt kristdemokraterna gjorde när Centern lånade ut en riksdagsstol till Alf Svensson, samt en del till miljöpartiet tagit över en lång period, faktist i runda slängar motsvarar de 4/5-delarna som förlorades fram till 1998.

Det är naturligtvist ett komplext system, men vi i Centerpartiet måste nu säkra en ideologisk stringens. Vi måste vara tydliga om vad vi står för. Ibland känns det kanske läskigt, för att ta tydlig ställning för någonting betyder att man också tar ställning emot någonting och i vårt något vänstervridna medielandskap är det stundtals en skumpig åktur.

Allt talar dock för att det är den långsiktigt mest riktiga strategin.

Framtidsdialogen kan bli det forum i vilket vi enas om vår minsta gemensamma ideologiska nämnare, så låt oss diskutera marknadshyror, invandring, datalagring och utsläppsrätter tills ögonen går i kors!

Läs också Bloggen Bents betraktelse över vår och andras nätnärvaro.

Länkar även till Annie's inlägg om framtidsdialogen igen.