Det var inte mitt fel!

Dagens Filosofiska rummet i radions P1 bjöd på en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan.
Ann Heberlein är etikforskare vid Lunds universitet och har skrivit en bok om just det här att ta ansvar. Den verkar superintressant och ska läsas på semestern, men utifrån några brottstycken från dagens diskussion på radion innehåller boken utomordentligt alarmerande indikationer om hur det står till i vissa delar av vårt samhälle.

Jag måste av ren självbevarelsedrift ifrågasätta att det verkligen kan förhålla sig som Ann Heberlein sa, och förhoppningsvis har jag missuppfattat alltsammans, men håll i er nu:

Svenska lärarstudenter ställdes inför ett dilemma.

Två anställda var aktuella för befordran. En tjänst som innebar bättre lön, firmabil och högre status.

Den ena anställda hette Rask och jobbade hårt och hade tagit många initiativ som inneburit mycket för firmans lönsamhet.

Den andra anställde hette Slöman och gjorde bara precis vad som krävdes av honom. Tog aldrig egna initiativ och var - som namnet antyder - allmänt loj.

Detta är en märklig frågekonstruktion, kan tyckas... Vem skulle - utan att skämta - hysa minsta tvivel om vilken av de båda som både förtjänar och passar bäst för jobbet?

Men se det visade sig inte så självklart. En MAJORITET av lärarstudenterna valde Slöman!

Motiveringen skulle vara att Rask ju verkade trivas, som jobbade över och tog en massa initiativ, medan Slöman skulle "må bra av lite nya intressantare uppgifter".

Är detta en höger-vänstergrej?

Helt sjukt är det i alla fall och man blir ju mörkrädd av att dessa människor med deras vrickade värderingar ska ha tillfälle att föra över dessa till våra kids!

LARM! Gaddämit!