Politiken och den svåra konsten att låta bli

De senaste dagarnas diskussioner kring blogginlägget och debattartikeln på politikerbloggen om cannabis, och huruvida det ska vara förbjudet eller inte, kan förhoppningsvis sätta ljuset på en enormt viktig sak för politiken:

Var ska gränsen för politikens makt över människan gå?

Att hänvisa en fråga till att avgöras i politiken är att ta makt från medborgare att bestämma själv. Så lite som möjligt ska avgöras av politiken. Så mycket som möjligt ska ligga i medborgarens händer. Både frihet att bestämma själv och ansvar att bära konsekvenserna av fattade beslut.

Gång på gång stöter man på människor i politiken - i alla partier - som verkar förväxla rollen som lagstiftare med den som smakdomare.

Många gånger tror politiker (och detta finns på alla nivåer) att det är deras uppgift att liksom känna efter om de tycker att det som diskuteras är bra eller dåligt, för att sedan driva en politik utifrån det.

Som om politikens slutmål var att göra precis allting antingen förbjudet eller obligarisk.

Det är det inte. Politikens uppgift är att kämpa för människors frihet att vara sina egna "smakdomare" och utifrån eget tycke utforma och leva sitt liv. Att medborgaren slipper sociala och ekonomiska begränsningar till den grad det är möjligt: till den grad man inte skadar någon annan.

Dessa principer måste värnas så hårt så att alla frihetsinskränkningar är föremål för ständig debatt - ständigt ifrågasatta. Ett samhälle som släpper taget om frihetens principer går mot ett mörker och en kyla som inte låter sig lysas upp av annat än bokbål och bingolotto.