(S)-drevet saknar alla proportioner
Den i dagarna uppmärksammade Socialdemokraten Niklas Nordström talade ju för oss i Stureplanscentern för ett par veckor sedan. En faktor som Niklas lyfte som ett problem för Socialdemokraterna var den brist på meritokratiskt synsätt som tar sig uttryck bland annat i nomineringsprocesserna.
Varje distrikt sitter och försvarar sin representation i den så viktiga partistyrelsen och andra centrala organ. Duglighet nedprioriteras till förmån för värnandet av just den egna gruppens relativa fördelar.
Detta har naturligtvis många orsaker och en av dem är det långvariga maktinnehavet och den svaga konkurrensen. Det har väl liksom under många år känts självklart att (S) vinner valen och behovet av att göra hela partiet bättre har inte upplevts akut.
Att den egna landsändan, den egna yrkesgruppen, eller vad den än må vara, fick största möjliga del av reformutrymmet har helt enkelt blivit mer relevant än att söka driva en politik som förmår att skapa reformutrymme.
Att växa fast i sådana strukturer är livsfarligt.
De förändringskrafter som utmanade dessa destruktiva krafter i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet drabbades i veckan dessutom av ett beklagligt bakslag. Gemensamt för de som nu får löpa gatlopp genom den klasskampspopulistiska delen av den stora Socialdemokratiska rörelsen är att de är jäkligt begåvade. Tillräckligt begåvade för att kunna tjäna pengar på det de brinner för allra mest.
Som att kunna leva på musiken för den som älskar att spela musik. Som att kunna leva på hockeyn för den som - hur motbjudande det än kan tyckas - älskar att spela hockey.
Både Erik Laakso och Niklas Nordström borde ha självklara roller mitt i Socialdemokratins epicentrum. Efter den oproportionerliga kölhalning de nu går igenom är det svårt att tänka sig att det kommer att vara så.
Ett vänsteralternativ som går till val på att rulla tillbaka apoteksavregleringen, höja skatterna och på andra sätt minska friheten för folk och företag kommer inte att vara särskilt framgångsrika.
En del på högerkanten kanske tycker att det är bra, men politiken är lite som Keno: man vinner antingen ofta eller mycket och utan en stark Socialdemokratisk kraft som utmanar vad beträffar jobb och tillväxt kommer vi aldrig att kunna vinna mycket eftersom valkamperna då kommer att handla om andra saker.
Samtidigt som jag skriver detta inser jag att jag antagligen inte gör Niklas och Erik någon tjänst. Att försvaras av en politisk motståndare stärker väl inte direkt korten internt, men jag vill ändå uttrycka mitt stöd till dem och min ärliga förhoppning om att Socialdemokraterna kan hitta tillbaka till den form då de drev en politik som tillät näringslivet och människor att blomstra.
Varje distrikt sitter och försvarar sin representation i den så viktiga partistyrelsen och andra centrala organ. Duglighet nedprioriteras till förmån för värnandet av just den egna gruppens relativa fördelar.
Detta har naturligtvis många orsaker och en av dem är det långvariga maktinnehavet och den svaga konkurrensen. Det har väl liksom under många år känts självklart att (S) vinner valen och behovet av att göra hela partiet bättre har inte upplevts akut.
Att den egna landsändan, den egna yrkesgruppen, eller vad den än må vara, fick största möjliga del av reformutrymmet har helt enkelt blivit mer relevant än att söka driva en politik som förmår att skapa reformutrymme.
Att växa fast i sådana strukturer är livsfarligt.
De förändringskrafter som utmanade dessa destruktiva krafter i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet drabbades i veckan dessutom av ett beklagligt bakslag. Gemensamt för de som nu får löpa gatlopp genom den klasskampspopulistiska delen av den stora Socialdemokratiska rörelsen är att de är jäkligt begåvade. Tillräckligt begåvade för att kunna tjäna pengar på det de brinner för allra mest.
Som att kunna leva på musiken för den som älskar att spela musik. Som att kunna leva på hockeyn för den som - hur motbjudande det än kan tyckas - älskar att spela hockey.
Både Erik Laakso och Niklas Nordström borde ha självklara roller mitt i Socialdemokratins epicentrum. Efter den oproportionerliga kölhalning de nu går igenom är det svårt att tänka sig att det kommer att vara så.
Ett vänsteralternativ som går till val på att rulla tillbaka apoteksavregleringen, höja skatterna och på andra sätt minska friheten för folk och företag kommer inte att vara särskilt framgångsrika.
En del på högerkanten kanske tycker att det är bra, men politiken är lite som Keno: man vinner antingen ofta eller mycket och utan en stark Socialdemokratisk kraft som utmanar vad beträffar jobb och tillväxt kommer vi aldrig att kunna vinna mycket eftersom valkamperna då kommer att handla om andra saker.
Samtidigt som jag skriver detta inser jag att jag antagligen inte gör Niklas och Erik någon tjänst. Att försvaras av en politisk motståndare stärker väl inte direkt korten internt, men jag vill ändå uttrycka mitt stöd till dem och min ärliga förhoppning om att Socialdemokraterna kan hitta tillbaka till den form då de drev en politik som tillät näringslivet och människor att blomstra.
Etiketter: förnyelse, socialdemokraterna
posted by Johan, PL&C at 1:33 em
5 Comments:
Erik Laakso röstar inte ens på socialdemokraterna. Tror inte ens han är medlem längre. Man ska vara bra förvirrad för att då säga att han ska ha en roll inom socialdemokratin.
Möjligtvis inom centerpartiet där hans fans verkar finnas.
Hej Johan!
Jag får nog säga att jag inte bekymrar mig så mycket för "högersossar".
Skulle sosseriet förpassas till källaren, så "fine".
Den kamp som måste nå större framgång är den klassiskt liberala.
Här är de konservativa (moderater eller sossar kvittar) utan tvekan den största utmaningen.
Det är fortfarande väldigt lite som gjorts för att stärka den globala konkurrensförmågan.
Självklart är de klassiskt liberala idéerna oerhört viktiga. Men för att de ska komma fram krävs en agenda som ställer de frågor på vilka det finns bra liberala svar.
Om agendan handlar om vem det för ögonblicket är mest "synd om", och hur människors skattepengar ska fördelas av staten, har de klassiskt liberala idéerna begränsad relevans i debatten.
Om valen istället handlar om jobb, företagande och tillväxt hämtas lösningarna med fördel i den marknadsliberala idétraditionen, något som framhäver den klassiska liberalismen och gör det lönsammare (och därför antagligen populärare) att vara en klassiskt liberal politiker.
Det är inte så troligt att sossarna försvinner helt och hållet från det politiska spelfältet och bättre då att de medverkar till att driva en agenda som både Sverige som helhet och de klassiskt liberala idéerna har fördel av.
Så säg mig Johan. Hur ska vi få Moderaterna att gå med på bättre villkor för företagande? Hittills har de mest varit en bromskloss!
Jobbskatteavdragen var bra och har fungerat över hövan för att stimulera jobbutbud(tillsammans med hårdare sjukregler och a-kassa), men inte blev svenska produkter billigare för det !
Får vi inte en bättre företagspolitik under en borgerlig regering så lär vi aldrig få det.
Du får fortsätta att oroa dig över sossarna.
Jag bekymrar mig för moderaterna. Det är där jag tror ljuset måste komma ifrån.
För det första har du ingenting med socialdemorkaternas förnyelseprocess att göra. Med det sagt så undrar jag hur du själv skulle känna om det avslöjades att någon i din närhet var avlönad för att framföra vissa åsikter utan att berätta det?
Skicka en kommentar
<< Home