Fallet Frankrike
På en fredagsöl några månader sedan hamnade jag bredvid en engelsman som också hade bott länge i Frankrike. Vi kom att diskutera de då pågående kravallerna och i samband med det Fransmännens förvånansvärt marknadsfientliga politiska agenda.
Jag hävde ur mig något raljant i stil med att ”fransmännen inte begriper sig på marknadsekonomi”. Engelsmannen höll i huvudsak med, men med ett viktigt tillägg. ”Det gjorde inte vi britter heller, men sen kom Margaret Thatcher och lärde oss det”.
Det intressanta är att han själv inte sympatiserade med Thatcher i någon högre grad. Han var för ung för att ha röstat på den tiden och nu hade han stött Tony Blair de senaste valen. Inte desto mindre ansåg han att järnladyn hade varit absolut nödvändig under den här perioden.
Nu uppmärksammar denna veckas The Economist Frankrikes problematiska läge och efterlyser ett nytt politiskt ledarskap i en exposé och jämför med Storbritanniens situation på 70-talet och hur en stark politiker lyckades vända en nation i kris till Europas mest betydelsefulla ekonomi. (måste vara pappersprenumerant för att läsa några av artiklarna på webben, men tidskriften i fråga rekommenderas varmt för politiknördar av alla färger)
Den franska politiken är i huvudsak socialkonservativ, med varierande fördelningsprofil. Både vänster och höger är emot frihandel och globalisering och är båda sidor kan sägas vara direkt antiliberala. Den sittande högerpresidenten, Jaques Chirac, har sagt att ”liberalism är ett större hot mot Europa än kommunism” och han har till och med vid flera tillfällen beskrivit sig som vänster.
Hela EU behöver ett nytt politiskt ledarskap och i Fallet Frankrike blir det särskilt tydligt. I en värld av politisk triangulering med kappan vänd efter den aktuella opinionsvinden blir det tyvärr inte så mycket klokt sagt och ännu mindre gjort. Vad hela Europa och kanske framförallt länder som Sverige och Frankrike behöver är starka politiska ledare som kan ta tag i och driva de helt avgörande frågorna om frihandel, sunda skatter och arbetsmarknadens rörlighet. En Thatcher, helt enkelt.
Jag hävde ur mig något raljant i stil med att ”fransmännen inte begriper sig på marknadsekonomi”. Engelsmannen höll i huvudsak med, men med ett viktigt tillägg. ”Det gjorde inte vi britter heller, men sen kom Margaret Thatcher och lärde oss det”.
Det intressanta är att han själv inte sympatiserade med Thatcher i någon högre grad. Han var för ung för att ha röstat på den tiden och nu hade han stött Tony Blair de senaste valen. Inte desto mindre ansåg han att järnladyn hade varit absolut nödvändig under den här perioden.
Nu uppmärksammar denna veckas The Economist Frankrikes problematiska läge och efterlyser ett nytt politiskt ledarskap i en exposé och jämför med Storbritanniens situation på 70-talet och hur en stark politiker lyckades vända en nation i kris till Europas mest betydelsefulla ekonomi. (måste vara pappersprenumerant för att läsa några av artiklarna på webben, men tidskriften i fråga rekommenderas varmt för politiknördar av alla färger)
Den franska politiken är i huvudsak socialkonservativ, med varierande fördelningsprofil. Både vänster och höger är emot frihandel och globalisering och är båda sidor kan sägas vara direkt antiliberala. Den sittande högerpresidenten, Jaques Chirac, har sagt att ”liberalism är ett större hot mot Europa än kommunism” och han har till och med vid flera tillfällen beskrivit sig som vänster.
Hela EU behöver ett nytt politiskt ledarskap och i Fallet Frankrike blir det särskilt tydligt. I en värld av politisk triangulering med kappan vänd efter den aktuella opinionsvinden blir det tyvärr inte så mycket klokt sagt och ännu mindre gjort. Vad hela Europa och kanske framförallt länder som Sverige och Frankrike behöver är starka politiska ledare som kan ta tag i och driva de helt avgörande frågorna om frihandel, sunda skatter och arbetsmarknadens rörlighet. En Thatcher, helt enkelt.
posted by Johan, PL&C at 5:50 em
6 Comments:
Hehe, klart att hon var "nödvändig" precis som Pinochet var "nödvändig" för Chile och statskupsmakarna i Georgien är "nödvändiga" för det landets utveckling precis som högerpolitik alltid är "nödvändigt" för den som röstar på högern.
jakob! Den ena är en diktator som grep makten med våld och systematiskt kränkte de mänskliga rättigheterna. Den andra är en folkvald ledare som lyckas vända ett england med stora problem med arbetslöshet till att ha ett friskt näringsliv där folk har jobb att gå till. Tycker du att det är samma ungefär?
Pinochet tillämpade en genomgående liberal agenda
Hoppsan, nu blev det visst fel i postandet här. Pinochet tillämpade en liberal ekonomisk agenda vilket även förklarar varför han stöddes av nyliberala förgrundfigurer som Friedman och Hayek (men även av det svenska Heimdalssällskapet som vår käre Anders Borg har varit ordförande för). Därmed inte sagt att det är samma sak att stödja Thatcher som att stödja Pinochet. Min poäng är snarare att bloggaren ifråga självklart anser att Thatcher var nödvändig eftersom att han är liberal, eller nyliberal. Förhoppningsvis stödjer bloggaren till skillnad från hans åsiktsfränder Norberg/Hayek/Friedman inte liberala militärjuntor, oavsett om dessa poppar upp i Georgien (som Norberg stödjer) eller Chile (som Hayek & Friedman stödde). Min erfarenhet är dock att liberaler tenderar att hålla sin ekonomiska agenda högre än talet om mänskliga rättigheter.
Jag beskrev vad engelsmannen på fredagsölen ansåg och att det var det samma som The Economist antyder i sitt senaste nummer.
Min egen analys är att Frankrike står inför stora problem och att inga av de nu aktuella politikerna är kapabla att lösa dessa.
Frankrike riskerar att hamna i än värre social utslagning eftersom ekonomin inte utvecklas i nödvändig grad.
Om du vill argumentera sakligt kan du angripa mig på den punkten att jag anser att ökad ekonomisk frihet, lägre skatter och öppna gränser är positiva för ekonomisk utveckling.
Att komma dragandes med mördardiktatorer och antyda att jag stödjer sånt är fullständigt uppåt väggarna och faktiskt ganska kränkande. Kan du inte hålla stilen så föreslår jag att du drar åt helvete.
Om du läste mitt andra inlägg där jag klargör syftet med mitt första inlägg så skulle du inse att poängen inte är att dra upp mördardiktaturer för att smutskasta dig utan peka på att det för en person med ideologiskt ludd på hjärnan (i det här fallet liberalism, även om hjärnluddet "ideologi" inte på något sätt är unikt för liberaler) så kommer självfallet en politiker som Thatcher att framstå som nödvändig. Jag har alltså överhuvudtaget inte kommenterat Frankrike.
Skicka en kommentar
<< Home