Myten om den statiska ekonomin

”Vi kan inte sänka skatten för då måste man skära ner på vård, skola och omsorg.” Känns det igen? Det raka sambandet mellan skatteuttag och statsbudget är en kraftig förenkling och delvis en skickligt odlad myt.

Myten baseras på ett missförstånd om hur resurser skapas; vad pengarna egentligen kommer ifrån. Om det vore så att en given summa varje år damp ner på riksgäldskontorets konton från ingenstans (gud eller jultomten?) vore sambandet relevant. Nu förhåller det sig emellertid inte så.

Pengarna försvinner inte för att någon tjänar dem. Om någon tjänar en slant fortsätter ju den slanten vidare i systemet. Den första personen köper några saker för den största delen och sätter in resten på banken. Och en del av det betalas i skatt.

De personer den första personen köpte av använder ju pengarna i sin tur. De köper en del och kanske sparar en del. Och en del av det som de tjänat betalar de i skatt.

Alla pengar går runt i ett system och till slut kommer de mesta in i statskassan. Skillnaden är alltså inte så stor för statsfinanserna, men med en låg skattesats kommer pengarna att passera genom fler människor innan de går in i statskassan.

Undantagen, det som gör att det faktiskt FINNS en skillnad för statsfinanserna, är det som går till bankreserven (det var 10% när jag pluggade) av de pengar som sätts in på banken, samt utrikeshandeln, men utrikeshandeln påverkar också ekonomin positivt (dock på olika sätt om man har fast eller flytande växelkurs).