Ett krig som inte kan vinnas

Bush och Cheney och gänget gick inte i fällan. Dom flög in i den med ett F-117A.

Terroristerna är galna mördare. De gillar inte fria samhällssystem. De gillar inte mänskliga rättigheter. De gillar inte länder vars konstitutioner bygger på den enskilda individens fri- och rättigheter. De gillar inte människor. De gillar inte USA.

Man tycker att historien borde varit en tillräckligt god lärare för att samma misstag inte ska begås gång på gång, men tydligen inte.

Möjligen är det någonting i den amerikanska politiska kulturen som skapar ett inrikespolitiskt tryck som liksom pyser ut i mer eller mindre genomtänkta interventioner runt om i världen.

En del av dem av tveksamma skäl, andra av rent korrupta (där alltför skickliga lobbyister lockar med goda kampanjkassor), men även säkerligen en rad ärligt menade försök att skapa fred och säkerhet.

Det är omöjligt att veta hur Al Qaida resonerade inför attacken mot bl a World Trade Center den 11 september 2001. Om de tog i beräkningen att den politiska logiken skulle kräva storskaliga hämndoperationer runt om i världen? Att de amerikanska rättsprinciperna genom detta skulle sättas ur spel? Att den enskilda individens fri- och rättigheter inte längre var heliga?

Man ser hur attityderna har förändrats. Har du sett tv-serien 24? Där torterar man fienden och tittaren förväntas tycka att det är OK, för att det är en extraordinär situation och att hela Riket står på spel och så, men det är aldrig OK. Det är aldrig OK.

Grunden i all klassisk konfliktkonst är att försöka kontrollera konfliktens definitioner. Om du lyckas välja var konflikten ska utspelas, vilka som deltar i den och vilka reglerna är, så kan du lätt styra den till att passa just dig. Du väljer förutsättningar som garanterar att du vinner.

Jag ska inte säga att terroristerna tilläts sätta agendan och definiera konflikten, men som det ser ut i dag har allting spelat dem i händerna. De kunde knappast ha valt bättre själva.

Krigets parter existerar i olika dimensioner. Man bekämpar inte hat med bomber, hur smarta de än må vara.

Terrorism är inget territorium. Terrorism är ingen ideologi eller någon slags politisk rörelse. Det är en typ av systematisk våldsbrottslighet och måste bemötas som sådan. Den måste bemötas med rättssäkerhet och de principer om mänskliga rättigheter som vi tar för självklara annars.

Det är inte tanken som är brottet, hur vidrig den än är. Brottet är det genomförda dådet, eller möjligen den långt gångna förberedelsen till dådet, som tanken levererar.

Var drar man gränsen för vem som är ens fiende? Räcker det med att vilja bomba USA, eller måste man ha gjort det? Tyvärr verkar man inte riktigt ha koll på det själva. Hörde nyss den fruktansvärda berättelsen om den tyske medborgaren Khaled El-Masri på radion och han är tyvärr långt ifrån ensam.

Henrik Alexandersson brukar ha den goda smaken att skriva om detta, senast idag angående en av Egyptensvenskarna och Migrationsverket.

Johan Norberg kommenterade häromdagen det ironiska i att USA inte lämnar ut en flygplanskapare till Kuba för att han riskerar tortyr, medan de själva gärna skulle ha skickat honom till Kuba (Guantanamo) om förhållandena hade varit de omvända.

Jag hoppas att ingen missförstår mig nu. Jag älskar USA för så många saker. Men kriget mot terrorism förlorades i samma sekund som man förklarade det.