När drömmar krockar
Nästan alla människor dagdrömmer. Vi har visioner om saker vi vill göra och hur bra det kommer att vara när vi gör det. Då och då förverkligar vi drömmarna också. Vi kämpar, sparar och utsätter oss för umbäranden.
Hur många ungdomar sliter inte hund en hel sommar för den där Marshallriggen som kommer att garantera dem framgång. Inte bara hos skivköparna, utan även hos dem med vilka man önskar dela amorösa eskapader.
Det är också helt ok att drömma om en biograf i varje kommun, som två debattörer idag gör. Problemet är bara att när man - som dessa verkar göra - helt bortser från att alla skattepengar faktiskt kommer ifrån människor som kämpar för andra drömmar.
Här uppstår en intressekonflikt:
Katrina Mathsson och Rose-Marie Strand vill använda andras pengar för att förverkliga sina drömmar. Samma pengars ägare och skapare kanske vill någonting annat!
Och den som jobbar, gnetar, sliter och kämpar för att göra något som de vill, borde faktiskt ha sista ordet i hur deras egna pengar ska användas, när det nödvändigaste som ska betalas med skattemedel är betalt. Oavsett om detta är att i sin hemkommun varje onsdag kunna se en Afghansk dockfilm om jordekorrar som lär sig att joddla, ta hojkort, köpa en JMP -71:a med tillhörande 4*12:a, eller kanske ägna vintern åt vandring i bergen i Peru.
Katrina och Rose-Marie anser sig bättre lämpade att avgöra hur du och jag och alla andras pengar ska användas. Våra drömmar är tydligen inte lika fina och inte lika viktiga som deras.
Kulturelitism? Värre än så...
Hur många ungdomar sliter inte hund en hel sommar för den där Marshallriggen som kommer att garantera dem framgång. Inte bara hos skivköparna, utan även hos dem med vilka man önskar dela amorösa eskapader.
Det är också helt ok att drömma om en biograf i varje kommun, som två debattörer idag gör. Problemet är bara att när man - som dessa verkar göra - helt bortser från att alla skattepengar faktiskt kommer ifrån människor som kämpar för andra drömmar.
Här uppstår en intressekonflikt:
Katrina Mathsson och Rose-Marie Strand vill använda andras pengar för att förverkliga sina drömmar. Samma pengars ägare och skapare kanske vill någonting annat!
Och den som jobbar, gnetar, sliter och kämpar för att göra något som de vill, borde faktiskt ha sista ordet i hur deras egna pengar ska användas, när det nödvändigaste som ska betalas med skattemedel är betalt. Oavsett om detta är att i sin hemkommun varje onsdag kunna se en Afghansk dockfilm om jordekorrar som lär sig att joddla, ta hojkort, köpa en JMP -71:a med tillhörande 4*12:a, eller kanske ägna vintern åt vandring i bergen i Peru.
Katrina och Rose-Marie anser sig bättre lämpade att avgöra hur du och jag och alla andras pengar ska användas. Våra drömmar är tydligen inte lika fina och inte lika viktiga som deras.
Kulturelitism? Värre än så...
Etiketter: kultur, marknadsekonomi, skatter
posted by Johan, PL&C at 11:04 fm
3 Comments:
Vilken oroväckande debattartikel. Kvalitetsfilm är alltså sådan film som ingen vill se. Därför ska den få stöd.
... Så oerhört idiotiskt!
Instämmer. Jag känner mig frestad att egolänka...
Ja, det är ju ganska enkelt att raljera över folk som menar att det skall finnas möjlighet för dem som vill se annat än Hollywood-produktioner. Men frågan är om de flesta av oss när det kommer till kritan verkligen vill ha ett ensidigt utbud. Finns det t.ex. någon vits med att ha bibliotek, teatrar, konserthus och konsthallar? Är det samhällsekonomiskt och demokratiskt bättre att låta marknaden styra? "Konstmusik", sådan musik ingen vill höra, t.ex. opera, skall vi överlåta det till marknaden? Om folk inte vill köpa böcker så behöver de ju inte, så lägg ned biblioteken också. Konst, det är ju sådant som ingen förstår. Det räcker väl med Lasse Åberg-reproduktioner.
Utan bidrag skulle vi knappast ha någonting annat än emrikansk film på våra biografer. Svensk film skulle knappast alls produceras om den inte stöddes med bidrag. Och utan bidrag skulle det dessutom bli betydligt färre Hollywood-filmer producerade. Det är visserligen inga svenska skattepengar som går in i dem, men väl amerikanska. Frågan är vilken kultur vi vill ha. Era resonemang leder till ofrånkomligen till en extremt ensidig kultur, helt bestående av amerikanska storfilmer. Så vill inte jag ha det.
Skicka en kommentar
<< Home