Biståndspolitik med marknadsekonomisk kompass

Centerpartiet öppnar för en diskussion om biståndspolitiken inför stämman det kommande månadsskiftet. Lite märkligt att det inte blivit en debatt kring det.

Rakryggat ställer man i uttalandet en möjligen kontroversiell, men berättigad fråga: "om vårt bistånd (har) blivit en del av problemet eller en del av lösningen."

Dåliga och korrupta system hålls under armarna av en samvetsplågad västvärld som i bästa fall drivs av missriktad välvilja. Ibland känns det faktiskt till och med också som att synen på utvecklingsekonomierna rent av är rasistisk.

Det är ett problem att våra biståndspengar går in och stödjer statsapparater som driver system som aldrig någonsin kommer att kunna generera varaktig tillväxt.

Det kan inte råda någon tvekan om vilket typ av ekonomiskt/politiskt system som faktiskt fungerar. För inte så länge sedan ansågs Sydkorea, Singapore och Taiwan vara fattiga länder. Till skillnad från de flesta av de afrikanska motsvarigheterna genomfördes liberaliseringar av ländernas ekonomier som har lett till ett aldrig tidigare skådat välstånd.

Nu är det Kina och Indien som på samma sätt låter marknadsekonomin flyta in och befrukta hela ländernas inneboende kraft och skapar möjlighet för miljontals människor att ta sig ur fattigdom.

För att inte tala om hela det som vi brukade kalla östeuropa.

Vårt bistånd borde förutom ren katastrofhjälp uteslutande gå till länder som strävar efter att bygga ett samhälle som kan generera egen tillväxt. I klartext: Marknadsekonomi.

Annars kommer vi inte bara att få ösa pengar genom dåliga statsapparater år från år.
Vi berövar också i praktiken en väldig massa människor den självklara rätten att kunna ta sig ur fattigdom.